Mina karaktärer är med mig (hela tiden)...

... överallt...
Denna gången ville Caley lämna ett litet "fotspår" ;-)

SkrivPuff: Utmaning 2011:35 - 4 februari

Skriv om att fråga "Varför?"

Sjukhusflygeln, Blue Creek Hill Orphan Asylum. Våren 2010.

Syster Otis såg på den 13-åriga flickan som satt i stolen mittemot henne.
Flickans ögon, som hade samma färg som riktigt mörk Whiskey, blickade sorgset tillbaka.
"Varför pratar du inte Caley? Vi vet att du kan, det är inga fel på dina stämband och helt stum är du inte. Du kan, bara du vill."
Caley vände sig trotsigt bort från sköterskan, och började snurra upp en av sina mörkröda skruvlockar på pekfingret. Hon släppte sedan hårlocken och studerade sina nagelband istället.
Syster Otis suckade och tog tag om Caleys smala, ärrade handleder.
"Nu måste du prata lite med oss Caley." sa hon med sirapslen röst. "Någonting har du väl att säga?"
Flickan öppnade munnen en aning.
Syster Otis lutade sig förväntasfullt framåt en aning och log mot flickan.
"Ja...? Vad vill du säga till mig, lilla Caley?"
Caley stängde munnen. Tänderna slogs lätt ihop med ett litet klickande ljud.
Flickan skakade på huvudet.
Syster Otis suckade otåligt.
"Snälla lilla Caley, varför säger du ingenting?! Du vet ju att du inte får träffa Carrie och Charlie på fredag om du inte sköter dig!"
Tårar steg i flickans ögon. Hon blev förkrossad varje gång hon förvägrades att träffa sin storasyster och storebror - och det visste syster Otis mycket väl.

Caley slet åt sig sina händer, som syster Otis fortfarande höll, i och blängde hatfullt på kvinnan.
Den yngre sköterskan, syster Grey, log vänligt mot Caley.
"Caley, du kan ju lite ASL, kan du inte teckna något till syster Otis, visa vad du har lärt dig?"
Caley log lite mot syster Grey och nickade.
Syster Grey var den snällaste sköterskan i sjukhusflygeln. Hon och Caley kom alltid överens.
Det var Grey som en gång hade visat Caley en sida på internet om ASL - American Sign Language.
Caley hade lärt sig en del tecken och använde dem bara när hon ville prata i kod. De enda som förstod Caleys eget språk var hennes syster, bror, broderns flickvän och syster Grey.

Nu formade Caley händerna till ett tecken.
"Har du lärt dig teckenspråk lilla vän?" log syster Otis ansträngt. "Ja... det var ju ett... trevligt, alternativt kommunikationssätt."
Caley nickade och gav syster Otis ett lömskt leende. Och så tecknade hon.
Syster Grey fick mycket svårt att hålla sig för skratt och var tvungen att vända sig bort.
Otis skulle bara veta... att Caley precis kallade henne häxa...!
Caley kände sig riktigt belåten.
Så går det när man vill tvinga mig att prata.


Här kan du se tecknet för Witch (= Häxa)
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:336 - 12 december

Skriv om att vara rik.

Julmarknaden, Red River. December 2008

"Tänk att ni skänkte så mycket pengar till barnhemmet i Blue Creek, Mrs. Hob! Det är beundradsvärt!"
"Ja, men vad gör man inte för barnens skull?" sa Mrs. Hob. "Anstalten behöver pengar så att har råd med bra personal som kan ta hand om barnen och ungdomarna. Det är så synd om de små liven."
13-åriga Kieran fnyste åt den gamla damens skryt.
"Rik bitch snackar skit."
"Kieran Abigail McCoy!" utbrast hennes pappa. Han tog tag om sin dotters överarmar och såg henne stint i ögonen. "Sånt där vill jag aldrig mer höra från dig!"
"Tänk om Mrs Hob hade hört dig!" sa hennes mamma.
Kieran ryckte likgiltigt på axlarna och vred sig ur sin pappas grepp.
"Än sen då. Mrs. Snob ger bara pengar till Blue Creek Hill för att alla ska säga vilken bra människa hon är. Hon snackar skit om allt och alla - men en gång om året spelar hon helgon! Hon är en bitch och alla vet om det!"
"Att man alltid ska behöva skämmas över dig!" sa Kierans mamma.
Kommentaren verkade inte beröra Kieran. Hon bara såg nonchalant på sina föräldrar.
"Jag säger bara det som är sant. Om det är nån som ska skämmas är det hon - Mrs. Snob."
Kierans tvillingsyster Skye himlade sig.
"Hon heter Mrs. Hob."
"Fast Mrs. Snob passar bättre." sa Kierans andra tvillingsyster Emily, den tystaste av trillingarna McCoy.
Skye skakade på huvudet.
"Det är inte snällt att ge folk fula smeknamn."
"Jag gör det bara till folk som förtjänar det." sa Kieran.
"Jag har fått nog. Nu åker vi hem." sa flickornas pappa. Han tog tag i Kierans ena arm och började dra med sig henne mot parkeringen.
"Vi vill stanna." sa Emily försiktigt.
"Snälla pappa!" sa Skye.
"Jag stannar med dem." sa flickornas mamma.
"Jag vill också vara kvar!" skrek Kieran.
"Det skulle du ha tänkt på innan du misskötte dig." sa hennes pappa. Han drog iväg med henne till bilen.
Kieran vred och slingrade sig och så kastade hon sig mot den snötäckta marken.
Hon höll sig om sin vänstra arm och började skrika och gråta.
"Min arm! Min arm! Det gör ont!"
Flickan blickade anklagande upp på sin pappa.
"Du vred loss min arm!"
Mr. McCoy såg förskräckt på sin dotter. Hennes arm hängde som en trasdockas och såg mycket riktigt ut att ha gått ur led.
"Åh Herregud... Kieran! Förlåt mig!" Han lyfte upp Kieran och höll tröstande om henne. "Förlåt mig älskling, det var inte meningen!"
"Det gör ooooont!!" snyftade Kieran.

Flera av människorna på julmarknaden kom springande för se hur det var fatt med flickan.
Mr. McCoy höll sin snyftande dotter i famnen.
"Förlåt lilla gumman. Det var verkligen inte meningen att skada dig. Jag ska gottgöra dig, det lovar jag."

Ingen såg leendet som spred sig i flickans tårdränkta ansikte. Det var ett leende av total triumf.
Kieran tänkte att hon sannerligen var rik på bra idéer. Pappas dåliga samvete kunde hon utnyttja riktigt länge.
Att själv orsaka att armen gick ur led hade gjort jäkligt ont, men det var det värt.
Du kan bra knep du Kieran, berömde hon sig själv. And the Oscar goes to...
*