Julkalendern 2017 - Del 11

*
Stockholm
Torsdag, 11 December 2008

Det var torsdag morgon. 6-åriga Colette och hennes klasskamrater satt i skolbiblioteket med sin fröken och lyssnade när bibliotekarien läste en saga för dem.
Sagan var bra och hade en mysig julstämning som Colette älskade. Men den tunna lilla flickan mådde inte helt bra idag, det kändes konstigt snurrigt i huvudet och magen hade börjat kurra.
En hungrig mage var hon van vid, men snurret i huvudet var otäckt.
Colette blev lite rädd och plötsligt började hon att gråta hjärtskärande.
Klasskamraterna spärrade oroligt upp ögonen och ville trösta henne.
Fröken kramade om Colette.
"Men älskade lilla barn... hur är det med dig...?"
"Förlåt..." snyftade Colette. "men jag är så hungrig. Vi hinner inte äta frukost idag."

Bibliotekarien lade ner boken och lyfte upp den lilla flickan i famnen.
"Lilla hjärtat... du måste ju få frukost. Ska vi gå bort till matsalen och se om dom kan ordna nåt till dig?"
Colette såg storögd på den snälla bibliotekarien.
"Får man det? Det är inte lunch än..." sa flickan oroligt.
"Jadå, det får man." sa bibliotekarien bestämt.
Hon bar Colette till matsalen och pratade en stund med bespisningspersonalen. De blev också oroliga för det bleka och svimfärdiga barnet och tog med sig henne in i köket.
"Nu ska vi laga nåt till dig, lilla gumman. Tycker du om mannagrynsgröt, med kanel och mjölk?"
Colette nickade sakta.
"Det är min bästa gröt." sa hon och kände hur magen knorrade ännu mer.

En av mattanterna kokade mannagrynsgröt och de andra dukade fram tallrik, sked och så kanel och ett paket mjölk.
Sedan fick Colette sitta i lugn och ro och äta frukost i matsalen, som så här dags var tom på andra barn.
"Tack." sa flickan de alla de snälla tanterna som brydde sig så mycket om henne. "Det här var min godaste frukost."
Det fanns oro i de vuxnas blickar när de nu såg på varandra.
Hur hade hon det hemma egentligen, den här lilla tösen...?
I tyst samförstånd bestämde mattanterna och bibliotekarien att de skulle göra allt som stod i deras makt för att hjälpa lilla Colette.
Inget barn skulle behöva må dåligt på den här skolan!
Bibliotekarien kramade om flickan.
"Allt kommer att bli bra, lilla hjärtat."
Colettes ögon fylldes med tårar.

Skrivpuff - 15 April 2017

*
GLAD PÅSK

Skriv en påskhälsning på din blogg eller skriv en text inspirerad av påsken.
Bild, som inspiration eller dekoration.

Den första påsken. 
Påskafton, 3 April, 2010

Colette, 6 ½ år, stirrade på det stora färgglada pappersägget, som hon andaktsfullt höll med båda sina händer.
"Är hela det här mitt...?" frågade den lilla flickan.
Den förvånade och nästan hänförda tonen i hennes röst gick rakt in i hjärtat på hennes nya fosterföräldrar Helena och Krister.
"Ja, min älskling," sa Krister. "det är ditt."
Flickan ögon var nu stora som tefat och hon lade försiktigt ner påskägget på soffbordet, så att hon kunde öppna det.
När hon kikade ner i ägget flämtade hon till.
"Mamma, pappa! Det finns massor med godis häri! Och leksaker! Små söta leksaker!"
När chocken över att få ett så stort påskägg släppt en aning började flickan studsa av pur glädje.
"Vilken fin present jag fick!" jublade hon.

Colettes storebror Tony, 11 år och 8 månader gammal, hade fått ett likadant ägg; fyllt med godis och små presenter. Pojken var lika hänförd som sin syster.
Nu omfamnade barnen varandra och skrattade av lycka. Och sedan kramade de sina föräldrar.
"Tack! Tack! Tack!" utbrast barnen unisont och snubblade nästan på orden.
Colette började stryka med handen över sitt fina, blanka ägg.
"Får jag spara det här. Och ha i mitt rum?"
"Det är hennes första påskägg." förklarade Tony och log lite.

Helena började nästan gråta av rörelse. Och hon såg att även Krister hade tårar i ögonen.
Det gjorde ont i deras hjärtan av att tänka på hur de här ljuvliga ungarna hade haft det förut, innan de kom till familjen Hasselgren i julas. Då hade levt i en skräckfylld mardröm av misshandel, vanvård och mobbning.
På självaste julafton räddades Tony och Colette av Helenas bror, som var polis. Och det hade varit självklart för familjen Hasselgren att ta hand om de små stackarna.

Nu lyfte Helena upp lilla Colette i famnen.
"Självklart får du ha påskägget i ditt rum. Det är bara roligt att du tycker om det."
Colette kramade sin fostermor igen.
"Och ingen kan ta det från mig...?" frågade flickan oroligt.
Helena skakade på huvudet.
"Älskade unge, här kan ingen ta någonting ifrån dig."
Colette nickade och log förstående.
"Bra." sa hon mjukt och såg på sin bror. "Då behöver vi inte gömma våra nya presenter, Tony."
Nu blev Krister tvungen att diskret lämna rummet. Alla känslor höll på att överväldiga honom totalt.

Tony såg med sorgsen blick efter honom.
"Får jag gå och trösta pappa?"
"Ja, älskling, det får du." sa Helena ömt och svalde gråten.
Hon gav pojken en stor kram innan han sprang iväg för att hitta pappa Krister.
"Är pappa lessen...?" frågade Colette.
Helena nickade och tryckte flickan intill sig.
"Ja, han blev lite ledsen när han hörde att du aldrig har fått något påskägg förut."
Colette såg nu också sorgsen ut.
"Oj då... stackars pappa. Jag vill också gå och trösta honom."
Helena log.
"Då gör vi det."

Krister satt på en köksstol och hade Tony i knät.
Colette rusade fram och kastade sig i Kristers famn.
"Nu ska inte du vara lessen mer, pappa. Jag är ju glad nu. Och jag är inte rädd mer. Inte Tony heller."
Tony bytte en blick med sina fosterföräldrar. Han försökte le, fastän han hade nära till gråten.
Det var så starkt för pojken att hans syster, som var så liten, tröstade sina nya föräldrar med att de var trygga nu. Och att hon berättade med sina egna, lite barnsliga, ord gjorde bara allt än mer rörande.

Krister lyfte upp även Colette i knät och så kramade han om båda barnen.
"Glad påsk, älskade ungar." sa han och pussade dem.
"Glad påsk älsklings-pappa!" sa Colette och Tony.
Sedan såg de på Helena och log.
"Och glad påsk älsklings-mamma!"
Helena torkade en tår och gav barnen en slängkyss.

Skrivpuff - 13 April 2017 - del 2

*
"Nu kommer hennes tåg!" Colettes lyckliga röst hördes nästan över hela perrongen när tåget som kom från Malmö blev synligt. "Äntligen!"
Ja, äntligen…! tänkte Tony och log.
Även han kände sig lycklig. Han hade saknat sin bästa vän och såg fram emot att visa henne Skåne.
Det kändes som det tog en evighet för tåget att stanna in. 
Colette suckade och spanade ivrigt mot fönstren i ett försöka att få en skymt av Emilia.
"Hon står nog vid tågdörren." log Tony och vände sin lilla syster åt rätt håll och pekade. "I första vagnen sitter hon."
Colette nickade glatt och fäste blicken däråt istället.
Och så äntligen stannade tåget och dörrarna öppnades.
"Där!" ropade Tony ivrigt och sprang mot den första vagnen.

"Tony! Heeej!" 
Emilia log och vinkade till honom där hon stod i tågets dörröppning.
Sedan släpade hon ner sin resväska på marken och omfamnade Tony.
"Åh vad kul att se dig!" sa hon kärleksfullt.
"Dig med." sa Tony, lika kärleksfullt och rodnade lite, av både iver och blyghet. "Gick resan bra?"
Emilia nickade.
"Inga problem alls. Och det var väldigt lugnt och skönt i min vagn."
"Vad bra." log Tony. "Och jag hoppas du inte är alltför trött…?"
Emilia hade ju suttit på tåg sedan klockan sex i morse, alltså i drygt sex timmar.
Hon skakade på huvudet.
"Inte så farligt. Jag sov hos farmor inne i Stockholm i natt, för att inte få så långt till Centralen."
Emilia skrattade glatt.
"Och ivern över att få resa ner hit tog nog bort den värsta tröttheten."

Nu kom Colette springande emot dem. Hon gav Emilia en stor kram och höll om henne länge.
"Hej, gumman!" sa Emilia ömsint och kramade och pussade den lilla flickan. "Vad kul att se dig med."
Colettes lilla ansikte strålade av lycka.
"Du har varit saknad." sa hon högtidligt.
Emilia log och gav Colette en kram till.
"Och jag har saknat er, jättemycket."

Skrivpuff - 13 April 2017 - del 1

*
Smicker

Fortsättning från 12/4 - del 1 & 12/4 - del 2

Sommaren 2014.

Den gula damen satt på bryggan morgonen därpå också, även idag klädd i gult.
"Kolla vad hon tittar på mig." sa Colette till sin storebror.
Han nickade.
"Mmmm… hon är nog lite nyfiken på dig."
Colette rynkade förbryllad och ogillande pannan.
"Men Tony… hon var elak mot mig…!"
Tony lade armen om sin lillasyster.
"Jo, vet det." sa han med sin lugnande röst. "Jag menar bara att hon nog var intresserad av att läsa dina texter, men så har hon inte förmågan att uttrycka sig som en…"
Han sökte efter rätt beskrivning av damen.
"Som en…"
"Snäll människa?" föreslog Colette.
Tony suckade, men log.
"Du har nog rätt, syrran. Kanske hon inte har förmågan att vara vänlig."

Nu vinkade den gula damen till sig barnen.
"Nu är hon visst nyfiken på oss båda två." sa Colette.
Hon log lite mot Tony.
"Jag borde vara smickrad… men det är jag inte. Jag har ingen lust att prata med henne mer."
Storebror förstod henne så väl, som han alltid gjorde.
"Nej, inte jag heller. Så då gör vi inte det. Vi går in och hämtar våra grejer och gör oss redo för att åka till tågstation."
Colette jublade och hoppade jämfota av glädje.
Snart skulle hela familjen åka in till stan och hämta Emilia vid tåget.
Åh, vad Colette längtade efter henne! Och det visste hon att Tony också gjorde.

Skrivpuff - 12 April 2017 - del 2

*
"Jo… jag… försöker i alla fall skriva en liten dikt…" mumlade Colette.
Damens ögon blev smala som springor.
"Vad säger du, barn? Kom hit, lilla du, så får jag höra dig ordentligt."
Hon vinkade till sig Colette.
"… så får jag höra dig ordentligt …" 
ekade det i Colettes huvud och hon påmindes om vargen i sagan om Rödluvan.
"Vilka stora öron du har mormor…"
Flickan ryste av obehag.
Men sedan blev hon arg på sig själv. Varför skulle hon bli så rädd hela tiden…? Så dumt.
Den gula damen verkade inte som världens trevligaste precis, men inte skulle hon äta upp någon. Tanken var ju befängd!

Som om anteckningsboken förvandlats till en skyddande sköld stegade den lilla flickan kavat fram till kvinnan. 
Och så tydligt hon orkade förklarade hon att hon skrev dikter, mest om sådant hon såg och upplevde.
Gula damen sträckte ut en rynkig arm.
"Nå, får jag läsa vad du har skrivit idag då?"
Colette tvekade och tryckte anteckningsboken hårdare intill sig.
"Jag vet inte… den är inte riktigt klar än."
"Nä nä," sa gula damen. "men du kanske vill ha litterära råd."
Inte från dig… tänkte Colette.
Högt sa hon ingenting.
Jag känner mig hemsk, men jag gillar inte den här tanten…

"Vad heter du, flicka?" ville gula damen veta.
"C-co-lette." sa Colette tyst.
Damen granskade henne.
"Stammar du ofta?" frågade hon bryskt.
Nu började tårar bränna innanför flickans ögon och allt hennes mod försvann.
Hon skakade på huvudet.
Då kom hon plötsligt att tänka på Emilia, storebror Tonys kompis, och vad hon brukade säga:
"Du ska inte låta nån vara elak mot dig, du förtjänar bättre än så, Colette. Du är världens gulligaste. Och mobbare förtjänar inte att du slösar energi på dem."
Åh älskade Emilia! Tack för att du ger mig mod!

Colette gav gula damen en föraktfull blick och vände sig om och började gå.
"Får jag inte läsa dina dikter, flicka lilla."
"Aldrig i livet!" ropade Colette så högt hon kunde. "Det förtjänar du inte!"
Flickan skrattade hjärtligt och så sprang hon bort mot huset som hennes familj hyrde. Hon kände sig mäkta nöjd med sig själv.
Jag vågade säga ifrån till en elak gul tant!

Skrivpuff - 12 April 2017 - del 1

*
Träffa

Sommaren 2014

⛅

Colette Hasselgren vandrade omkring på stranden utanför sommarhuset. Hon var på upptäckarfärd.
Jodå, hon visste mycket väl att det inte hette så egentligen, men hon tyckte att det lät lite bättre än "upptäcksfärd", en finare rytm i det ordet.
Colette tyckte om ord och hon älskade böcker, berättelser och dikter. Ibland försökte hon skriva egna texter.
Nu kände hon för att skapa en dikt, så hon såg sig omkring, tog in alla intryck.

Det blåste ganska mycket här ute, men solen sken och havet glittrade. På bryggan satt en gammal dam klädd i gula kläder.

"Sol, havet, gul dam…" mumlade Colette.
Hon tryckte sin kära anteckningsbok och pennan mot bröstet, höll dem mot hjärtat. Och medan hon funderade vidare gick hon sakta mot bryggan som stack ut i vattnet.
"Blåsig vind mot min kind…"
Hmmm… kunde detta bli en dikt?
Hon provade att läsa orden högt för sig själv.
"Solen, havet, gul dam… Blåsig vind mot min kind… Stenar vid stranden. Mina tår i sanden."

"Jaså… vi har fått en liten poet till semesterparadiset?"
Colette hoppade till när hon hörde rösten.
När hon blygt höjde blickan såg hon att den gula damen stirrade rakt på henne.

Skrivpuff - 11 Augusti 2016

*
Grå

Sommaren 2014.

Dagen var grå, kall och blåsig. Inte det bästa sommarvädret, särskilt inte om man var på semester...
Men Colette tyckte inte att det gjorde så mycket, nu fick hon ju en bra möjlighet att krypa upp i soffan med en mjuk filt, en kudde och en spännande bok. Flickan var en liten bokmal som älskade böcker.
Nu försjönk hon i sin äventyrsbok, skriven av en av hennes favoritförfattare, och glömde bort både tid och rum.

Inte förrän hon hörde ytterdörren öppnas tittade Colette upp. Hon log mot pappa och storebror Tony som hade varit inne i stan och shoppat.
På Tonys blå regnjacka blänkte vattendroppar och hans bruna hår var ganska blött.
"Oj, regnar det ute...?!" utbrast Colette.
Tony skrattade mjukt.
"Ja, det har det gjort i över en timme nu."
Colette fnissade.
"Jag har inte ens tittat ut sedan jag började läsa..."
Storebror slog sig ner intill henne.
"Vilken härlig känsla att vara så inne i en bok."
Colette nickade ivrigt.
"Ja, verkligen! Hittade du nån ny bok inne stan förresten?"
Tony, som också var en bokmal, hade råkat glömma ta med sig böcker när de packade inför semestern. Och Colette visste hur mycket han saknade läsandet, även om de bara hade varit hemifrån i ett par dagar.

Tony höll upp en stor påse från en bokhandel.
"Jag hittade flera." sa han lyckligt och gav pappa Krister en blick som var full av tacksamhet.
Pojken tillade lite hemligt:
"Och det kan hända att det finns böcker till dig här i också, syrran."
Colette jublade.
"Åh...! Det är ju som julafton - fast det är sommar!"
"Eller hur!" skrattade Tony.
Han strålade av glädje, precis som sin lillasyster gjorde nu.
Snart satt båda syskonen uppkrupna i soffan med näsan i varsin bok.
Inte förrän middagen var klar slet de sig från sina äventyr.

Skrivpuff - 9 Augusti 2016

*
Högre

Sommaren 2014

Colette Hasselgren klättrade högst upp på sanddynen och såg ut över stranden och havet.
"Wow...!" flämtade flickan och det gick inte att missa hur hänförd hon var.
Hennes stora bruna ögon glittrade och kinderna glödde av iver.
Den lilla 11 ½-åringen studsade nästan av glädje där hon stod barfota i den mjuka sanden.
"Ja, visst är det vackert!" sa hennes 17-årige storebror Tony, lika hänförd han.
Helena och Krister Hasselgren såg på sina barn och log. 
Semester-resan hit ner till Skåne hade varit en bra idé, precis som de trodde när de började planera den.
Innan Tony och Colette kom till familjen Hasselgren, och blev deras adoptivbarn, hade de inte sett så mycket mer än kvarteret de bodde i med deras gamla fosterfamilj.
Helena och Krister vill ge barnen så många fina upplevelser som möjligt. 
Det var underbart att se hur mycket Tony och Colette blomstrade och hur de älskade alla familje-resor.
"Tänk att vi ska bo här i två hela veckor!" tjöt Colette lyckligt. "Det är bättre än man kan drömma om!"
Hon virvlade ner från sanddynen och kastade sig i sin pappas öppna famn.
"Ibland tror jag att jag drömmer när jag ser sånt här vackert." sa hon.
Alldeles rörd av flickans ord lyfte Krister upp Colette och kramade henne länge.
Tony såg allvarlig ut nu, så Helena lade armen om pojkens axlar.
"Hur är det, älskling?" frågade hon lite oroligt.
Tony log lite.
"Jag tror också att jag drömmer. I vårt gamla fosterhem fick vi aldrig följa med på semester - inte ens i Sverige. Men du och pappa vill ge oss allt..."
Pojkens ögon blev blanka och han svalde.
"Jag kan inte säga hur tacksamma vi är för det..."

Helena kunde inte hålla tillbaka tårarna nu.
"Älskade ungen min... inte behöver ni uttrycka er tacksamhet heller."
Krister instämde.
"Ni är våra barn och vi ger er saker och upplevelser för att vi älskar er - och vi vill göra er lyckliga!"
Tony nickade.
"Mmmm... jag vet. Men ibland är det så svårt att släppa hur Colette och jag behandlades i huset från Helvetet, det har ju inte ens gått sex år..."
Krister såg tårögd på sina barn. De fina ungarna hade varit så illa behandlade av de där fruktansvärda fosterföräldrarna.
"Tony och Colette," sa Krister ömt. "ni är så fina och värdefulla. Det får ni aldrig glömma bort."
Colette log.
"Det ska vi inte glömma. Och du Tony, vi är fria nu, du och jag, det får du inte heller glömma."
Tony log också.
Och så kramade han om sin älskade familj och lillasyster.
"Jag älskar er så mycket." viskade han med gråt i rösten.
"Du är bäst, brorsan!" sa Colette ömt och lade armarna om hans hals.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 30 - 4

*
"Jag ska berätta hur vi dog." sa spökbarnet. "Mamma och jag alltså."
Emilia nickade sakta.
"Okej..." viskade hon.
Spökbarnet tog Emilia vid handen och ledde henne mot badrummet.
"Jag heter Liliana."
"Och jag heter Emilia."
Spökbarnet nickade.
"Ja, jag vet det."
Hon log lite. Men hon blev snabbt allvarlig igen.
"Du vill hjälpa oss, va?"
"Ja. Bara jag kan så ska jag göra det." svarade Emilia.
Liliana nickade.
"Du är snäll du. Jag visste att du kunde hjälpa!"

Inne i badrummet, intill det gammaldags badkaret med höga kanter, stannade flickorna.
Spökbarnet pekade.
"Där dog jag." sa hon med stilla, lite darrande röst. "Drunknade."
Emilia svalde och önskade att hjärtat kunde sluta slå så förtvivlat fort.
Liliana kramade hennes hand.
"Mannen som kom hit i kväll, han den stora... han är farlig."
Emilia började känna sig lätt illamående.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 30 - 3

*
Just som Emilia stod och tänkte på att hon måste stilla sin livliga fantasi,
kände hon hur något kallt nuddade hennes hand.
Hon spratt till och flämtade av förskräckelse.
En sjukligt blek liten flicka med stripigt, blött hår stod intill henne och kramade hennes hand.
Emilia blundade.
Det är bara inbillning. När jag öppnar ögonen är den här varelsen borta.

Emilia hade ingen uppfattning om hur länge hon stod där och blundade, men det kändes som flera minuter.
När hon till slut öppnade ögonen fick hon syn på den lilla flickan igen.
Barnets blåaktiga läppar darrade, som om hon i vilken sekund som helst skulle börja gråta.
Hon klamrade sig fast vid Emilia.
"Var inte rädd, flickan." sa den lilla. "Men du måste hjälpa oss."
De två flickornas ögon möttes, stora och rädda.
"Jag vet inte vad jag ska göra..." nästan viskade Emilia.
"Men vill du hjälpa...?" frågade den lilla.
Det fanns en uns av desperation i hennes tunna röst och hon började gråta.

Emilia nickade.
"Ja då." sa hon lugnande. "Bara du berättar hur, så ska jag försöka hjälpa dig."
Den stackars lilla bleka flickan log lättat genom gråten.
"Tack!" snyftade hon.
Och så gav hon Emilia en kram.
Emilia ryste till av den iskalla omfamningen.
Snälla nån... tänkte hon och darrade av köld, och lite rädsla. säg att det här bara är en mardröm...
"Var inte rädd." sa det lilla spökbarnet igen.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 30 - 2

*
Efter kvällsfikan ursäktade sig Emilia och smet upp på sitt rum.
Hon kände att hon genast behövde prata med någon om sina "skum-vibbar".
Tony blev glad över att höra hennes röst, men han blev orolig när Emilia berättade om de oväntade gästerna.
"Ska jag komma över...?" frågade han snabbt.
Emilia log - trots att inte Tony kunde se det genom telefonen.
"Älskling... du har ju lunginflammation, då ska man inte springa ute i vinterkyla. Jag uppskattar verkligen att du vill hålla mig sällskap, men du måste faktiskt ta hand om dig."
Tony suckade.
Sedan sa han ömt:
"Okej. Men du vet att familjen och jag finns här för dig om du behöver oss."
Emilia fick tårar i ögonen. Tony var så fin!

"Åh, finaste," utbrast hon, med mycket kärlek i rösten. "jag vill så gärna ge dig en stor kram!"
Tony skrattade mjukt.
"Och jag vill krama dig! Men du, vi ses ju i morgon kväll, när du och dina föräldrar kommer hit och firar nyår med oss."
Nu log Emilia och hon kände sig varmt om hjärtat.
"Jag längtar! Ta hand om dig nu."
"Jag lovar." sa Tony allvarsamt. "Du med. Och du, Emilia, var försiktig med skummisarna."
Det lovade Emilia att hon skulle vara.

Hon och Tony sa god natt till varandra och avslutade sitt telefonsamtal.
Som alltid när hon fått höra Tonys fina röst mådde hon bättre.
Och jag inbillar mig säkert bara, tänkte hon. Ingemar och "Vesslan" kanske inte alls är några skummisar.
Emilia suckade och skakade på huvudet åt sig själv och sina inbillningar.
Jag har för livlig fantasi.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 30 - 1

*
30 December

Emilia blev mycket förvånad när herrgårdens gamla hushållerska dök upp dagen före Nyårsafton.
Det hade Emilia inte alls väntat sig. Mamma och pappa hade nämligen inte sagt något om att tant Signe skulle göra ett besök hos dem nu.
Mamma och pappa är ju inte ens hemma... tänkte Emilia.
Inte för att hon hade något emot att Tant Signe kom dit. Nej då, Emilia tyckte om den 85-åriga kvinnan. Tant Signe var en varm och glad själ, och lite sällskap kunde inte skada.
Damen hade slutat som hushållerska fem år tidigare, men hon besökte Emilias familj lite då och då för att fika och språka en stund.
"Mamma och pappa ät bortresta." förklarade Emilia.
"Är dom det...? Asch, vilken otur."
Tant Signe log.
"Men då får jag väl rå om lilla Emilia en stund då. Och jag tänkte höra om jag kunde få stanna här över natten?"
Emilia sa att det kunde tant Signe visst få göra. Det fanns gott om gästrum här på herrgården.

Just som Emilia skulle fråga tant Signe om hon skulle vilja ha en kopp te, eller något annat gott från köket, klev två män in i tamburen.
Emilia gissade att de var i 50-årsåldern. En var bredaxlad, lite kraftig, och den andra var smal som en vessla.
Flickan såg storögd på männen - och på snön som blev till vattenpölar under deras vinterskor.
Och sedan såg hon undrande på tant Signe. Vilka var de här två...?
Tant Signe log.
"Du ser så frågande ut, kära barn..."
Damen skrattade lite.
"Detta är ju min son, Ingemar." fortsatte hon och gjorde en pekande gest mot den bredaxlade. "Minns inte Emilia honom?"

Flickan skakade på huvudet.
"Nej... vi har nog aldrig träffats."
Tant Signe kliade sig fundersamt i huvudet.
"Inte...? Det var jag säker på. Nåväl, jag har med mig lite fikabröd, ska vi gå ut i köket och orda nåt varmt att dricka till?"
De vänliga damen lade armen om en nu ganska förvirrad Emilia.
"Okej..." sa flickan.
Hon och Tant Signe gick mot köket.
Ingemar och den andra mannen (som Emilia i hemlighet döpte till "Vesslan", eftersom hon inte visste hans namn) stod kvar i tamburen.
Emilia vände sig om och såg länge på dem.
Vad gör dom här... Och varför säger dom ingenting...?
"Skum-vibbar", skulle Dante ha sagt.
Det brukade han säga att han fick om någon eller något var underligt...
Emilia fick också "skum-vibbar" nu.
Och några små kalla kårar längs ryggraden.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 29

*
29 December

Emilia ångrade att hon inte följt med mamma och pappa på resan till Göteborg.
En affärsresa hade låtit så trist när pappa pratade om det, men det hade varit bra mycket bättre att sitta på ett hotellrum än att vara ensam hemma i en stor herrgård - särskilt när man var lite mörkrädd.
Nåja... helt ensam är jag förstås inte, tänkte Emilia. jag har ju spökena som sällskap...
Hennes egna tankar fick henne att rysa.
Jag måste sluta tänka på sånt där...! bannade hon sig själv.
Emilia lugnade ner sig.
Jag klarar mig. Mamma och pappa kommer hem på Nyårsaftons morgon. 
Och Tonys föräldrar har sagt att jag kan ringa dit om jag behöver.

Hon ringde till Tony, bara för att höra hur han mådde.
"Jag har knappt nån feber idag heller, men hostan blir värre." sa Tony.
"Jag låter som en trasig traktor när den sätter igång."
"Åh, stackare..." sa Emilia ömt. "Ta hand om dig ordentligt och krya på dig fort."
Tony sa att han skulle göra det. Sedan frågade han hur hon hade det.
"Jodå, det går rätt bra att vara ensam..." sa Emilia.
Tony måste ha genomskådat den lilla lögnen, för han sa fundersamt:
"Vill du att jag ska komma hem till dig nu?"
Emilia log. Tony var för söt.
"Tack sötnos, men du ska inte gå ut. Du har lunginflammation."

Tony suckade truligt.
"Okej. Men glöm inte att ringa om du behöver nåt. Du vet att mamma och pappa hjälper dig med vad som helst."
Emilia log igen.
"Jag vet. Hälsa dina underbara föräldrar från mig. Och du, vi ses på Nyårsafton."
Emilia och hennes föräldrar skulle gå hem till familjen Hasselgren och fira en lugn liten Nyårsafton tillsammans.
"Jag längtar." sa Tony.
"Jag med!" sa Emilia.

När Emilia hade pratat med Tony i telefon ett tag kände hon sig bättre till mods. Det var skönt att höra hans snälla, mjuka röst.
Så fort de sagt "hej då" slog Emilia på TV:n (den var ett bra sällskap ibland)
och så hon gick ut i köket för att poppa popcorn och hämta en burk läsk från kylskåpet.
Om flickan hade tittat noga på kylskåpsdörren hade hon nog skrikit eller hoppat till av rädsla.
På dörren satt vita magnetiska brickor med ord på. Kylskåpspoesi.
Emilia brukade roa sig med att sätta ihop små dikter.
Men detta var inget hon själv hade skrivit.

SNÄLLA

HJÄLP OSS!

INNAN DET ÄR FÖR SENT

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 28

*
28 December

Den hårda knallen som ekade mellan bostadshusen väckte Lilla Olivia, som skräckslagen flög ur sin säng.
"Mamma! Pappa!" skrek hon. "Nån skjuter med pistoler!"
Camilla Simonsson skyndade sig in i sin dotters rum och tog flickan i sin famn.
"Nej då älskling, det är bara några ungar som leker med smällare."
Olivia rynkade argt pannan.
"Dumma ungar! Man får inte kasta smällare när det inte är Nyårsafton - det har pappa sagt."
Camilla log.
"Nej, det får man inte."
Olivia skakade på huvudet.
"Och man får faktiskt inte skrämmas så där! Fattar dom inte att det finns små barn som sover och blir jätterädda när det smäller...?"
Mamma tryckte henne tätare intill sig.
"En del fattar nog inte sånt, Lilla O. Dessutom finns det nog en del som inte ens bryr sig om det."
Olivia suckade djupt.
"Dummisar, dom borde få på plytet."

Camilla satt i sängen med sin lilla unge famnen och tröstade och pratade med henne i en timme innan flickan gick med på att försöka somna om.
När Olivia äntligen kände sig trygg igen och lyckades somna i lugn och ro, gick Camilla ut i köket och kokade en stor kopp te åt sig.
Sirener från en ambulans tjöt i natten och Camilla kände, som alltid, obehag när hon hörde utryckningsfordon. Hon skänkte en liten tanke till stackaren som skulle hämtas av sjukvårdarna.

En stund senare kom Johan hem och Camilla kände sig lättad över att veta att hennes familj befann sig i trygghet.
"Hörde du ambulansen?" frågade Johan. "Några tonåringar lekte med smällare och en av pojkarna skadade handen."
Camilla blev lätt illamående.
"Usch... sånt där är så otäckt. Hur gick det med pojken?"
"Jag pratade med hans föräldrar en stund nere vid ambulansen." svarade Johan. "Grabben hade tur, det var var inte så illa, men han skulle få åka till sjukhuset och kolla skadan. Han var ganska skakad och upprörd."
Camilla och Johan kunde inte låta bli att känna sympati för den skadade pojken, men samtidigt önskade de att ungar kunde sluta att leka med smällare och fyrverkerier. De visste ju hur farligt det kunde vara.

"Vi hörde smällarna förut." berättade Camilla. "Lilla O vaknade och var väldigt skrämd och upprörd."
Johan gick in i barnkammaren och tittade till sin lilla dotter.
Nu sov Olivia djupt och hon höll sitt gosedjur Lammson hårt i famnen.
Johan smekte den lilla tösens kind och plockade upp snuttefilten som glidit ner på golvet.
"Sov gott, pappas lilla skrutt." viskade han.
Lilla Olivia log i sömnen.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 27

*
27 December

Emilia och Dante studerade de mystiska fotspåren i snön.
"Dom fanns inte här igår." sa Emilia.
Dante satte sig på huk i snön och gned sig fundersamt om hakan.
"Hmmm... detta är ju jätteskumt..."
Emilia nickade.
"Rätt stora skor på den här mystiske typen i alla fall." fortsatte Dante. "Såg du mannens ansikte?"
Emilia funderade, men skakade ganska snart på huvudet.
"Nej. Det var ju så mörkt ute då, igår."
Hon ryste till.
"Usch... det känns otäckt att det smyger omkring nån här..."
Dante reste sig upp och lade armen om sin vän.
"Ja, det förstår att du tycker. Men du vet att jag finns här för dig om du behöver mig." sa pojken och log. "Det är bara att ringa, eller skicka röksignaler, eller vad du nu vill, så kommer jag rusande."
Emilia skrattade och kramade om honom.
"Tack, Dante! Du och Tony är dom bästa vänner man kan ha!"
Dante log och besvarade kramen.

"Hur är det med Tony förresten?" frågade han sedan. "Har du hört något från honom idag?"
Emilia nickade.
"Vi chattade lite förut. Han är ganska trött, men har inte lika hög feber längre. Fast han hostar väldigt mycket, stackarn..."
Dante suckade.
"Så trist att han är sjuk nu när vi har jullov. Vi som hade tänkt hitta på så mycket skoj...!"
"Ja, jag vet." sa Emilia sorgset. "Det vore så spännande att få lösa mysteriet med den mörka, smygande gestalten tillsammans med er två."

Dante log lite.
"Det tycker jag också. Men Tony kan ju vara med ändå - om han orkar."
Emilia sken upp.
"Ja, det har du ju rätt i. Jag ska ringa honom senare och fråga om han vill vara detektiver med oss."
Dante skrattade till.
"Det kan du lita på att han vill, Emilia! Det blir nog rätt svårt att hålla honom kvar hemma..."
Nu skrattade Emilia också.
"Det blir det säkert. Vi måste nog se till så att han inte överanstränger sig."
Dante nickade.
"Ja, det får vi göra. Men du, nu vill jag höra mer om spökerierna. Ska vi gå och fika?"
Det lät som en bra idé, tyckte Emilia.
De två vännerna gick mot byns mysiga gamla café.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 26

*
26 December

En mörkklädd gestalt lösgjorde sig ur skuggorna i den sena och iskalla vinterkvällen.
En granskande blick spanade bort mot herrgården. Inte ett liv syntes till och det verkade tyst och lugnt där inne.
Konstigt... så här öde var det aldrig här förr...
Snögubben på gårdsplanen blickade tillbaka med sina svarta ögon på mannen och visade upp ett lyckligt och brett leende.
Mannen så också på de två stora snölyktorna som stod på varsin sida om trappan.
Bor det barn här...? tänkte han och undrade vems barn det kunde vara.

Plötsligt tändes ytterlyktorna utanför det stora huset.
Mannen retirerade in i mörkret och skuggorna igen.
Han måste ju vara försiktig, så att ingen såg honom.

Men någon såg honom.
I ett rum på herrgårdens övervåning stod en ung flicka och tittade ut genom fönstret.
Hon kunde inte se vem den mörkklädda gestalten var, men kalla kårar rusade genom hennes kropp.
Varför hon kände sådana obehagliga vibbar visste hon inte riktigt.
Och jag vill inte veta det heller... tänkte Emilia.
Snabbt backade flickan bort från fönstret och sprang ner till undervåningen där hennes mamma, pappa och moster fanns.
Så länge hon fick vara nära familjen behövde hon inte känna sig rädd.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 25

*
25 December

"God Jul i stugan." skojade Johan.
Colette kastade sig i famnen på sin morbror.
"God Jul!" sa hon, med lycklig och öm röst.
Johan lyfte upp sin yngsta systerdotter i famnen och kramade henne.
Sedan gick de in till köket där Helena, Krister och Frida väntade med julfika.
"Hej alla!" hälsade Johan.
Han såg sig omkring.
"Hur är det med lilleman då?"
"Tony är nerbäddad i vardagsrums-soffan." sa Helena. "Han hade långt över fyrtio graders feber igår stackarn, så han är ganska medtagen fortfarande..."

Just då kom Tony ut i köket. Pojken såg lite trött ut och hans kinder var rosiga av feber.
"Nämen, hej älskling!" utbrast Helena.
Hon lade armen om sin sons axlar.
"Hur är det? Vill du ha lite fika?"
Tony nickade.
"Ja, tack."
Han såg fundersam ut.
"Men jag vet inte om jag orkar sitta uppe, jag är lite yr fortfarande..." sa han lågt och såg urskuldande på sin familj.

Helena gav honom en kram och sa åt honom att krypa ner bland filtarna och kuddarna i soffan igen.
"Jag kommer in med lite lussebullar och varm choklad åt dig." tillade hon.
"Och pepparkakor - och klenäter!" påminde Colette.
Tony skrattade.
"Ja, allt sånt måste man ju ha på Julen."
Colette nickade ivrigt.
"Jaaa! Det är mega-gott ju!"

* * *

Colette följde med Tony till vardagsrummet. Syskonen intog sin fika där och såg på TV, medan de andra fikade i köket.

En stund senare bar Johan in julklappar som han hade haft med sig åt dem.

För Tony blev det nästan dubbelt så många paket att öppna, eftersom han nästan bara hade orkat sova hela julaftonen.

Som vanligt när Tony och Colette fick presenter blev de överväldigade och väldigt glada.

Och de var lyckliga över att kunna ge sin familj julklappar, både köpta saker och saker som de gjort själva.

"Älsklingar..." sa Helena, nästan rörd till tårar. "ni behöver inte ge pappa och mig så många julklappar."

Tony log blygt och ryckte lätt på axlarna.

"Näää, vi vet. Vi gör det för att vi vill. Och för att ni blir så rörda."

Både Helena och Krister kramade om sina barn.

"Ni är helt underbara." sa Krister.

Tony och Colette såg på varandra och log.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 24

*
24 December

Julaftons morgon.

Helena och Krister stod utanför Colettes rum och såg ömt på dottern.
Flickan var klädd i sitt röda flanellnattlinne och gosiga tofflor. Hon satt framför sitt dockskåp och möblerade om.
Hon tittade upp och log mot sina föräldrar.
"Jag vet att det är lite fånigt att hålla på med dockskåp när man har fyllt tolv..." sa hon lite blygt. "men jag älskar det. Det har jag gjort ända sedan jag fick det."
Helena och Krister blev rörda av flickans ord.
Dockskåpet hade varit en av de första julklapparna den lilla flickan fått, så naturligtvis var det som en skatt för henne.

Krister gick in i Colettes rum och kramade om tösen och kysste henne på pannan.
"Pyssla du med ditt dockskåp så mycket du vill. Det är roligt att du fortfarande gillar det."
Han rufsade om hennes blonda lockar.
"Och i kväll kommer Tomten med fler spännande saker..." sa han och blinkade hemligt till flickan.
Colette fnissade glatt.
Hon kramade om sin älskade adoptivpappa. Sedan sprang hon fram till mamma Helena och gav henne en lika stor kram.
"God jul, mamma och pappa!" sa hon och stålade av kärlek och glädje.
"God jul, lilla älskling." sa Helena.

* * *

Colette fortsatte att möblera i sitt fina dockhus medan mamma och pappa gick för att titta till Tony.
Pojken sov fortfarande tungt, så Helena och Krister lät bli att väcka honom.
Det var viktigt för hans hälsa att han fick vila så mycket som möjligt.
Helena smög in och kysste honom på kinden och stoppade om honom ordentligt.
Sedan kände hon på hans panna.
"Stackars lilla unge..." viskade hon till Krister. "Han har feber."
Krister suckade bedrövat.
"Stackar'n... Vi får hoppas att han orkar vara uppe lite med oss senare."
Helena nickade.
De tassade ut ur Tonys rum och gick ner till köket för att fixa frukost.

* * *

"Tänk att vi har haft våra härliga små ungar i exakt sex år nu." sa Krister när de dukade fram julfrukosten.
Helena log.
"Ja, tiden går fort. Fast ändå känns det inte så länge sen... Jag kommer alltid att minnas när Johan kom hit med de små raringarna. De var alldeles storögda och lite omtöcknade."
Helena fick tårar i ögonen när hon tänkte på att hennes älskade små ungar hade farit så illa i sitt förra fosterhem. Hon kunde inte förstå hur någon kunde göra så grymma saker mot barn.
Krister lindade armarna om sin fru.
"Tony och Colette kunde inte ha fått en bättre mor." sa han ömt och kysste Helena på kinden. "Dom älskade dig från första ögonblicket."
Han skrattade till.
"Och lilla Colette som frågade om du var en ängel..."
Helena skrattade också och kramade Krister.
"Ja, det var så bedårande! Hon var helt övertygad om det."

Sedan blev Helena allvarlig och hennes ögon tårades igen.
"Och lilla Tony som så ofta frågade om han var värd att bo här med oss...
Det gjorde så ont i mitt hjärta att höra honom fråga så..."
Krister nickade.
"Det gjorde ont i mig också att den här fina lilla grabben inte visste att han var värd allt gott i världen..."
Det hade tagit ett bra tag för Tony att bygga upp sin självkänsla och självförtroende.
Nuförtiden var han en trygg och glad 16-åring som visste att han var värd allt bra som hände honom.
Pojken hade visserligen mardrömmar fortfarande och ibland grubblade han och hade mörka tankar om sitt mardrömslika förflutna.

Men som Tony själv hade sagt nyligen, när han och Helena pratade om allt det svåra:
"Mamma, vet du? Jag gör mitt bästa för att lägga allt det där bakom mig.
Nu har jag världens bästa familj och ett tryggt hem. Och det är jag värd!"
Helena hade kramat honom länge.
"Ja, min fina lilla älskling," sa hon, med gråten i halsen. "det är du verkligen värd!"

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 23

*
23 December

Lilla O hade bara sovit i högst två-tre timmar när hon vaknade igen.
Ligga här och bara sova är tråkigt... tänkte barnet. Jag vill gå upp!
Hon sparkade av sig täcket och kravlade sig ur sin säng.
Sedan gick hon, ganska bestämt, in till vardagsrummet där hennes 22-åriga storasyster Leni och kompisen Ceci satt och tittade på TV.
"Nämen, vem är det som kommer här och smyger...?" sa Ceci förvånat.
Leni såg på sin lillasyster.
"Hur är det, hjärtat? Drömde du nåt otäckt?"
Lilla O skakade på huvudet och log.
"Näää... men jag kan inte sova." meddelande hon. "Kan jag få en lussebulle?"
Leni log mot henne.
"Sover du bättre om du äter lussebulle menar du...?"
Lilla O nickade.
"Faktiskt, på sanning." sa hon med eftertryck.
Leni funderade.
Det var egentligen lite för sent för 6-åringen att vara uppe nu...
Men vad sjutton... det var kvällen före julafton och en liten lussebulle kunde inte skada.

De tre flickorna gick ut i köket och tog fram lussebullar som de bakat tidigare på dagen och hällde upp tre glas mjölk.
"Julmust." försökte Lilla O.
Men Leni skakade på huvudet.
"Inte så här sent. Julmust får du imorgon."
Hon väntade sig lite att lillasystern skulle protestera vilt, men det gjorde hon inte.
"Okej då." sa hon bara.
Hon tycktes nöja sig med sin nybakade saffransbulle.

* * *

"Får jag somna hos er i soffan?" bad Lilla O när de satt i vardagsrummet en stund senare.
Leni kramade om henne.
"Ja, det kan du få göra."
"Jaaaaa!" jublade lilltjejen.
Sedan såg hon finurligt på Leni och Ceci.
"Fast jag kan förstås vara vaken länge... Till... fem."
Leni skrattade och skakade på huvudet.
"Nähä du, busunge...! Det går inte för sig."
"Men man måste ju försöka." skrattade Ceci.
"Aaaa..." instämde Lilla O. "Man måste ju försöka."

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 22

*
22 December

Emilia sökte igenom de stora kartongerna med julpynt efter glittret till julgranen.
Överst i låda nummer fyra fann hon vad hon sökte.
Hon drog upp den silvriga girlangen och vände sig mot julgranen, som strålade av ljus och blanka kulor.
Kalla kårar kröp längs ryggen på Emilia och hon blev stående och bara stirrade.
En av de silvriga kulorna såg ut att lyftas från sin gren, det var bara det att det inte fanns någon mänsklig hand som gjorde det...
Silverkulan tycktes sväva i luften i ungefär en halv minut.
Sedan släpptes den ner i golvet.

Emilia ryckte till och gav ifrån sig ett förskräckt litet skrik.
Hon slängde glitter-girlangen på golvet och rusade ut ur allrummet.
Jag tänker inte stanna i det här rummet... Inte så länge jag är ensam hemma.
Nej, hon fick fortsätta att klä granen med mamma senare istället.
Så länge spöket - eller vad det nu var - befann sig i allrummet ville Emilia inte vara kvar.
Hon sprang upp på sitt rum och flämtade av andfåddhet och rädsla.

Åh vad jag önskar att Tony var här... tänkte flickan. Han skulle säkert kunna hjälpa mig med de här spök-mysterierna.
Men stackars Tony låg ju hemma, sjuk i lunginflammation.
Emilia bestämde sig resolut för att gå över till Tony med hans julkappar redan nu.
Ja, hon skulle egentligen göra det i morgon, men just nu kände hon att hon inte klarade att vara ensam hemma.

Emilia kände sig lite bättre till mods när hon gick mot familjen Hasselgrens gula hus en stund senare.
Och tanken på att hon snart skulle träffa Tony gjorde henne lycklig och varm om hjärtat.