*
"Nu kommer hennes tåg!" Colettes lyckliga röst hördes nästan över hela perrongen när tåget som kom från Malmö blev synligt. "Äntligen!"
Ja, äntligen…! tänkte Tony och log.
Även han kände sig lycklig. Han hade saknat sin bästa vän och såg fram emot att visa henne Skåne.
Det kändes som det tog en evighet för tåget att stanna in.
Colette suckade och spanade ivrigt mot fönstren i ett försöka att få en skymt av Emilia.
"Hon står nog vid tågdörren." log Tony och vände sin lilla syster åt rätt håll och pekade. "I första vagnen sitter hon."
Colette nickade glatt och fäste blicken däråt istället.
Och så äntligen stannade tåget och dörrarna öppnades.
"Där!" ropade Tony ivrigt och sprang mot den första vagnen.
"Tony! Heeej!"
Emilia log och vinkade till honom där hon stod i tågets dörröppning.
Sedan släpade hon ner sin resväska på marken och omfamnade Tony.
"Åh vad kul att se dig!" sa hon kärleksfullt.
"Dig med." sa Tony, lika kärleksfullt och rodnade lite, av både iver och blyghet. "Gick resan bra?"
Emilia nickade.
"Inga problem alls. Och det var väldigt lugnt och skönt i min vagn."
"Vad bra." log Tony. "Och jag hoppas du inte är alltför trött…?"
Emilia hade ju suttit på tåg sedan klockan sex i morse, alltså i drygt sex timmar.
Hon skakade på huvudet.
"Inte så farligt. Jag sov hos farmor inne i Stockholm i natt, för att inte få så långt till Centralen."
Emilia skrattade glatt.
"Och ivern över att få resa ner hit tog nog bort den värsta tröttheten."
Nu kom Colette springande emot dem. Hon gav Emilia en stor kram och höll om henne länge.
"Hej, gumman!" sa Emilia ömsint och kramade och pussade den lilla flickan. "Vad kul att se dig med."
Colettes lilla ansikte strålade av lycka.
"Du har varit saknad." sa hon högtidligt.
Emilia log och gav Colette en kram till.
"Och jag har saknat er, jättemycket."
"Nu kommer hennes tåg!" Colettes lyckliga röst hördes nästan över hela perrongen när tåget som kom från Malmö blev synligt. "Äntligen!"
Ja, äntligen…! tänkte Tony och log.
Även han kände sig lycklig. Han hade saknat sin bästa vän och såg fram emot att visa henne Skåne.
Det kändes som det tog en evighet för tåget att stanna in.
Colette suckade och spanade ivrigt mot fönstren i ett försöka att få en skymt av Emilia.
"Hon står nog vid tågdörren." log Tony och vände sin lilla syster åt rätt håll och pekade. "I första vagnen sitter hon."
Colette nickade glatt och fäste blicken däråt istället.
Och så äntligen stannade tåget och dörrarna öppnades.
"Där!" ropade Tony ivrigt och sprang mot den första vagnen.
"Tony! Heeej!"
Emilia log och vinkade till honom där hon stod i tågets dörröppning.
Sedan släpade hon ner sin resväska på marken och omfamnade Tony.
"Åh vad kul att se dig!" sa hon kärleksfullt.
"Dig med." sa Tony, lika kärleksfullt och rodnade lite, av både iver och blyghet. "Gick resan bra?"
Emilia nickade.
"Inga problem alls. Och det var väldigt lugnt och skönt i min vagn."
"Vad bra." log Tony. "Och jag hoppas du inte är alltför trött…?"
Emilia hade ju suttit på tåg sedan klockan sex i morse, alltså i drygt sex timmar.
Hon skakade på huvudet.
"Inte så farligt. Jag sov hos farmor inne i Stockholm i natt, för att inte få så långt till Centralen."
Emilia skrattade glatt.
"Och ivern över att få resa ner hit tog nog bort den värsta tröttheten."
Nu kom Colette springande emot dem. Hon gav Emilia en stor kram och höll om henne länge.
"Hej, gumman!" sa Emilia ömsint och kramade och pussade den lilla flickan. "Vad kul att se dig med."
Colettes lilla ansikte strålade av lycka.
"Du har varit saknad." sa hon högtidligt.
Emilia log och gav Colette en kram till.
"Och jag har saknat er, jättemycket."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar