Ta en bok.
Välj en slumpmässig mening i mitten av boken.
Skriv en text baserad på meningen.
Du bestämmer själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara.
Dina tankar och associationer är det viktiga
Berätta gärna vilken bok du valt.
”Det var en underbar, kylig morgon i början av december.”
— Skadad av Cathy Glass
*
Sun City, California. December 2010.
Joanne
Det var en underbar, kylig morgon i början av december.
Jag fylldes av stark harmoni genom att bara att stå på stranden och se ut över havet - och på min älskade (foster)son Alex, som stod på en röd surfingbräda och väntade på en perfekt våg.
Helst ville jag inte störa honom alls, pojken älskade ju havet och mådde bra av att vistas vid stranden. Men tiden började ticka iväg och det var snart dags att åka till skolan.
"Alex!" ropade jag och vinkade till mig honom.
Han gjorde en menande gest mot en ganska stor våg som var på väg och sedan på brädan.
Jag suckade. För hur mycket jag än ogillade att hindra honom från den här fina chansen att briljera på vågorna, var jag tvungen.
Komma för sent till skolan var inget alternativ.
Så jag skakade på huvudet och vinkade återigen till mig honom. Sedan såg jag, lite dyster till sinnes, på hur en mycket motvillig tonårskille kom emot mig.
Han suckade tungt.
"Mamma Jo… det där var ju värsta chansen…!"
Jag rufsade om hans blöta och trasliga hår.
"Jag vet älskling, förlåt. Men klockan är mycket nu och du måste hinna duscha, byta om och äta frukost innan vi åker till skolan."
Alex såg lite förundrad ut.
"Är det dags redan…? Wow... tiden flyger verkligen iväg ibland."
Jag log.
"Ja, det gör den verkligen. Har du varit ute länge förresten?"
När jag kom in på Alex rum, för att väcka honom, en stund tidigare blev jag mycket förvånad över att se att hans säng var tom. Och jag slogs av en lätt oro när jag inte fann honom i huset. Det tog en liten stund innan jag kom på att han måste ha gått ner till havet.
Alex funderade.
"Jag vaknade strax före sju... så en timme, eller lite mer."
Han ryckte lätt på axlarna.
"Jag kunde inte somna om… "förklarade han. "och eftersom jag kände mig trött, men ändå rastlös, gick jag ner hit med min bräda istället."
Pojken såg pigg och harmonisk ut nu och jag kände mig så glad över att han hade en så härlig fristad som vår lilla strand.
Jag lade armen om Alex och kysste honom på kinden.
"Du är fin du, min lilla unge."
"Men mamma…"
Jag skrattade mjukt åt min charmig unge. Han uttryckte sig på det där lite tonårs-generade sättet han brukade använda när jag pussade eller kramade honom.
Alex skrattade också.
"Typiskt morsor…" retades han. "dom ska alltid hålla på och pussas och kramas."
Fortfarande skrattande sprang pojken hemåt, mot vårt hus som låg tvärs över vägen.
Jag hoppas att resten av dagen också blir bra för dig, min älskling… tänkte jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar