Mysteriet på Castle Road - 1

*
En början (#699) • Utmaning av Anitha: 
”Idag ska du skriva en text utifrån några ord jag skriver ned. Det blir som att du får små fotografier och skapar något eget av det. Lycka till.”

Två småflickor sitter nere vid strandkanten och leker med varsin hink.
De bygger ett torn som ideligen dränks av vågorna.
Deras klänningsfållar har blivit blöta och det börjar till råga på allt kännas en aning kylslaget och blåsigt i luften. Det känns som det ska börja regna.
Flickorna huttrar i sina tunna sommarklänningar, men än ger de inte upp.
De har ju bestämt sig för att bygga ett torn av sand just idag och då ska ingenting få förstöra det heller.

•••••••••••••••

Vinden rör löven i den gamla Lönnen som står utanför huset och nästan tar bort all insyn.
Dean Harper suckar åt den. Han tänker, som så många gånger förr, att han borde ta ner det jäklarns trädet.
Men trots irritationen över det stora åbäket vet han att det inte blir lätt att meddela att det måste ner nu. Så fort barnen hör honom prata om att sätta sågen i "deras Lönn" protesterar de.
Flickorna säger att de inte vill förlora ett bra klätterträd.
Pojken har sina egna skäl att vilja ha kvar Lönnen, han säger att trädet har en själ och menar att det inte vore bra att ta bort det.
Var i hela friden har ungen fått det ifrån...?

Visst vill Dean respektera barnens viljor, det vill han verkligen. Men faktum kvarstår: trädet är mest i vägen. Det skymmer sikten och det har ju hänt en del olyckor på grund av det.
Ethans fall för två år sedan... det olycksaliga fallet som orsakade en bruten arm.
Och så grenen som en natt slog sönder en av fönsterrutorna i flickornas rum... en händelse som nära skrämde slag på Lily och Léonie.
Själ eller inte, trädet ska bort.

•••••••••••••••

I leran syns små fotspår.
Shayla funderar på om det är någon av ungarna Harpers fotspår. Det är troligast, eftersom trillingarna är de enda barnen här i området.
Hon ser på fotavtrycken igen, ler åt dem. Det är förmodligen Ethans.
Vilka rara små fotspår. Det är svårt att tänka sig att pojken en dag ska växa upp och ha större skostorlek än 28.
Regnet tilltar, stora droppar plaskar ner mot henne. Nu måste hon springa in om hon inte ska bli alldeles dyblöt.

Vattnet rinner över det öppna fönstret och en del hamnar på insidan.
Hon måste fort in och stänga köksfönstret och torka bort vätan.
Vilket ruskigt väder som är på väg in över dem.
Undrar om det inte är storm på gång också...?
Där hon nu står på verandan får hon syn på Dean Harper, han ser en aning stressad och orolig ut där han springer mot stranden.
Självklart är han orolig för flickorna när han inte kan ha uppsikt över dem.
"Dean, ska jag ta in Ethan?" ropar hon efter honom.
"Åh... tack, Shayla!" hörs hans lättade röst.
Han vinkar medan han springer.
Shayla skyndar in i sitt hus och stänger igen köksfönstret. Sedan går hon ut igen, skyndar mot familjen Harpers hus för att hjälpa till med lille Ethan.

•••••••••••••••

En gräshoppa hoppar upp på trappsteget där en pojke sitter och spelar munspel.
Ethan tittar storögd på insekten och munspelet faller mot trappstegets brädor. Den lille pojkens mun öppnas, som om han ska skrika.
Men det kommer inget skrik över hans läppar, endast ett litet gnyende ljud.
Just som han sitter där och oroar sig för att gräshoppan ska hoppa upp på honom blir han upplyft i en trygg famn.
"Kom Ethan, så går vi in. Det håller på att bli oväder."
Ethan lägger armarna om Shaylas hals och slår benen om hennes midja.
"Ingen fara, raring." säger Shayla mjukt. "Vi går in och bakar en paj, eller vad säger du?"
Pojken nickar.
Medan de går in i huset ser Ethan noga till att gräshoppan inte följer efter dem.

•••••••••••••••

En dagstidning ligger på marken, sönderriven i flera delar. Om du pusslar ihop dem framträder ett ansikte på en utländsk man i vit turban.
Detta är just vad Léonie Harper gör innan hennes pappa manar på henne att skynda sig in.
"Vem var han?"
Dean Harper ser förvånat på sin yngsta flicka.
"Vem?"
"Han i tidningen." säger Léonie och pekar.
Dean skakar på huvudet.
"Vet inte Léonie. Men det är nog inte så viktigt just nu. Skynda er in och ta på er torra kläder."
"Pappa," säger Lily. "blir det storm?"
Dean kramar flickornas händer.
"Det ser så ut. Men vi är trygga inne i huset."

Lily får syn på Ethans munspel på trappan. Hon plockar upp instrumentet och får då syn på gräshoppan.
Flicka och gräshoppa tittar på varandra en stund. Flickan tröttnar först. Hon är kall och trött och vill bara in i värmen.
Hon kramar sin brors munspel i handen och springer in.
"Det såg ut som gräshoppan ville oss nåt..." säger Lily.
"Hoppas att inte Ethan såg den." säger Léonie. "Han skulle nog inte gilla att se en stor insekt här på våran veranda."

Ethan och Shaylas röster hör från köket, det låter som de bakar något av samtalet att döma.
Flickorna går upp till sitt rum för att byta om och Dean går in till sin son som är i tryggt förvar i granntjejens sällskap.
Ethan är storögd där han står uppflugen på en stol vid arbetsbänken.
"Pappa." säger han, rösten saklig och nästan allvarlig. "Vi ska göra en paj med körsbär i och jag såg en stor gräshoppa. Och jag har tappat mitt munspel."
Dean går fram och kysser pojken på hjässan.
"Allt blir bra grabben. Ingen fara här inte."

•••••••••••••••

Skrivpuff - 26 Juli 2014

*
Spegel

Paradise, California. Våren 2011

Denny hade hört myten om den gamla spegeln och pratet om stadens övergivna bed and breakfast-hus många gånger i sitt liv. Och som den äventyrliga unge han var, hade han blivit rejält nyfiken på att få gå dit och utforska stället.
Bästa kompisen Alex och ett par äldre kamrater följde också med, för de var lika nyfikna som Denny.

Så nu stod pojkarna alltså utanför det gamla väderbitna huset.
På den övervåningen fanns ett trasig fönster och där tog de sig in.
Varenda golvtilja knarrade och knakade när deras sneakers-fötter gick genom korridoren och nedför en ganska ranglig trappa.
"Du har väl med dig godis eller nåt som du kan muta spöktanten med, när hon kommer ut ur spegeln och försöker ta dig?" flinade Scott och dunkade Denny i ryggen.
Denny skrattade till, som om han hört en riktigt dum fånighet.
"Nja... jag tänkte nog be henne ta dig istället." flinade han.

Efter ytterligare ett par steg var ungdomarna inne i allrummet. Det var dunkelt där inne och det luktade instängt och damm. Denny nyste tre gånger.
Scott puffade till honom.
"Ssssh... du skrämmer ju spöktanten." skojade han. "Kolla in spegeln istället för att väsnas."
Han blinkade åt Denny och puffade till honom igen.
"Är du okej?" frågade Scott och syftade på Dennys astma och allergier.
Denny gjorde tummen upp medan han nyste igen.
Scott stirrade på honom, visste inte om han skulle vara road eller orolig.
"Jag är okej, se inte så skraj ut." skrattade Denny.
Han tog en dos astmamedicin, för säkerhets skull.

"Kolla, där är den ju!" utbrast han sedan och pekade.
Ja där, på kortväggen, hängde den; den mytomspunna gamla spegeln.
I flera minuter tittade de med intensivt intresse på spegeln och glasets ålderdomliga prägel. Men ingenting hände.
De äldre killarna tröttnade snabbt och de gick ut för att vänta på Denny och Alex.

Två taniga tonårskillar stod länge och såg in i spegeln.
"Skulle man säga nån besvärjelse eller nåt?" frågade Alex.
Denny ryckte på axlarna.
"Det minns jag inte. Fan, det borde jag ha frågat syrran, hon kan typ allt om den här stans gamla myter..."
Killarna suckade uppgivet och bestämde sig för att gå ut i solskenet i stället.
Då hände det.

Just som de hade vänt sig om för att gå mot dörröppningen, kände de en underlig kyla bakom sig och så en obehaglig närvaro.
Sedan kände Denny hur iskalla fingertoppar nuddade hans nacke.
Han flämtade till och sakta, sakta vände han sig om. Alex gjorde också så.
Nu flämtade de till båda två. För i spegeln syntes en gestalt, en kvinna som höll på att ta sig ut ur spegelglaset. Hon sträckte sig efter pojkarna.

"Eh... vi ska nog dra härifrån.." föreslog Denny.
"Bra idé!" sa Alex.
De rusade ut ur huset och sedan hoppade de ner från den fallfärdiga verandan och ner i gruset.
Utomhus värmde vårsolen skönt, men pojkarna kände ändå den där underliga kylan i kroppen. De ryste.
"Vad bråttom ni fick." flinade Scott. "Såg ni några spöken eller?"
Alex och Denny såg på varandra och utan att prata sinsemellan först skakade de båda på huvudet.
"Det är nog bara en myt." sa Denny, till synes oberört.
De äldre killarna skulle ändå aldrig tro på dem. De skulle bara skratta och göra sig löjliga över "småkillarna".

•••••••••••••••

"Scott och dom andra är ju inte så mottagliga för det övernaturliga - inte såsom vi är." sa Denny till Alex när de var hemma hos Dennys storasyster Cordelia en stund senare.
Alex höll med.
"Ni ska vara försiktiga med det övernaturliga." sa Cordelia när pojkarna berättat vad som hade hänt i ödehuset.
"Mmmm..." sa Denny. "Jag vet."
Han kände på sin nacke, där spökdamens fingrar hade nuddat. Han kände sig fortfarande en aning illa till mods.
Cordelia log och kramade om sin lillebror.
"Awww Denny... jag förstår mycket väl spegeldamen vill ta en gullunge som du. Men om hon tar min lillebror, eller hans kompis, får hon med mig att göra."
Hon log ömt mot både Denny och Alex.
"Cordelia Jackson - världens bästa spökskrämmare." sa Denny dramatiskt.
Han fick ännu en kram av storasyster och började fnissa och skruva på sig när hon kittlade honom lite.

•••••••••••••••

I det gamla ödehuset var stämningen inte lika mysig.
Damen i spegeln vrålade av ilska över sin förlust. Med ett suckande, slukande ljud försvann hon, mycket motvilligt, in i spegeln igen.
Där inne skulle hon bli tvungen att stanna.
Åtminstone tills det kom någon annan nyfiken pojke på besök...

Motellet (del 5)

*
Efter en sömlös natt skyndade jag till sega gubben och checkade ut.
”Jag måste fråga en sak: har det skett hemska saker i rum nummer nio?”
Sega gubben nickade.
Han böjde sig ner under disken och tog fram ett gulnat papper som han lade framför mig.
Det var ett tidningsurklipp.
FAMILJ BRUTALT MÖRDAD PÅ MOTELLRUM
läste jag.

I tidningsurklippet fanns, förutom en ganska lång artikel om den mördade familjen, en bild av dem.
Jag flämtade högt när jag såg den yngsta familjemedlemmen; en liten flicka med långt, ljust, nästan vitt, hår.
”Det är ju barnet som var inne i mitt rum inatt!” utbrast jag, knappt medveten om att jag pratat högt.
Jag såg på tidningsurklippet igen. Det var daterat den 10 september 1972.

”Fick man fast mördaren?” frågade jag.
Motellägaren skakade på huvudet.
Det var något underligt med hans uppsyn...
En förändring hade skett. Segheten och hans dvala-liknande sätt att tala och röra sig på var nu som bortblåst.
Mannens ansikte förvreds i ett illvilligt grin som fick blodet att isa sig i mina ådror.
*

Motellet (del 4)

*
Med alla förvirrade tankar som tumlade runt i huvudet var det omöjligt att somna. Jag låg på sängen och funderade, länge, länge.
När tröttheten till slut vann över mig framåt småtimmarna, klädde jag av mig och kröp ner mellan lakanen.

Jag skulle just till att somna när jag kände en liten isande kall hand på min arm.
Vad fan var det...?!
Jag ryckte till och satte mig upp.
Där, vid sängen stod en liten flicka med långt, nästan vitt hår.
Hon var klädd i vitt nattlinne och hennes ansikte var närapå genomskinligt, så blek var hon.
Allt det vita lyste nästan i rummet.

Jag stirrade på tösen.
”Vem är du?” frågade jag.
Inget svar.
Jag fortsatte utfrågningen.
”Var bor du?”
För ett ögonblick trodde jag att jag inte skulle få något svar den här gången heller, men så pekade hon bort mot väggen.
Mot rum nummer 9.
Sedan vände hon och gick mot dörren.
Då såg jag ett ohyggligt sår i hennes bakhuvud. Ett stort, blodigt skotthål.
*

Motellet (del 3)

*
Jag rusade ut i regnet och halkade nästan fram till rum nummer nio.
Just som jag skulle slita upp dörren, hördes ett tredje pistolskott.
Med bankande hjärta sprang jag till sega gubben i huvudbyggnaden.
”Ring polisen!” skrek jag flämtande. ”Det har begåtts ett mord i nummer nio!”
Sega gubben såg på mig med sina stora dumma ögon.
”Ja, jag vet.” sa han sävligt.
”Men ring polisen då!” skrek jag.
Bara en dum blick till svar.
”Varför då?” frågade han till slut. ”Har det hänt något?”
Jag bara gapade. Var gubbstrutten tappad bakom en vagn...?
Jag grep tag om hans seniga handled och och drog med honom till rum nummer 9.
Gubben öppnade och så klev vi in.

Jag tappade hakan.
Istället för att mötas av den hiskeliga syn jag stålsatt mig inför att möta, såg jag ett vanligt, välstädat motellrum.
Tomt. Inte en enda människa där.
Gubben gick, utan ett ord, tillbaka till sitt lilla utrymmen bakom disken i huvudbyggnaden.

Jag fattade ingenting.
Hade jag bara inbillat mig allt...?
*

Motellet (del 2)

*
Fem sega minuter senare sjönk jag ner på en knarrig säng.
Vid sängen satt en slags låda med myntinkast. Skumt...
Det tog ett tag innan jag fattade att myntinkastet faktiskt hörde till sängen.
Jaha... om man vill ha extra skak i sängen... tänkte jag.
Det var lite frestande att prova den vibrerande säng-funktionen, men jag lät bli.
Istället slog jag på TV:n och slötittade på Saturday Night Live, sktecherna var faktiskt underhållande.
Jag undrade om Flora, min 11-åriga dotter, fick vara uppe sent och titta på programmet för sin mamma och mammans nye man...
Det ville hon nog väldigt gärna göra - den unge killen som var gästvärd ikväll var nämligen hennes favoritskådespelare.

Senare på natten funderade jag på om jag skulle ta fram min laptop och skriva lite, eller om jag skulle försöka sova.
Då hörde jag skrik och gråt från rummet intill.
Först tänkte jag ignorera det, men så märkte jag att det som pågick inte var någons triviala petitesser, utan ett vilt och hett bråk. Familjegräl? Hårda ord och smällar ekade mellan väggarna.
Jag hörde barngråt.
Var det någon som slog sin unge där inne...?
Nu jävlar! Det tänkte jag inte acceptera!
Jag reste mig och bankade i väggen för att visa dem att de inte var ensamma på motellet.
När det inte tystnade bestämde jag mig för att stoppa dem.
Jag skulle just springa in till dem när jag hörde en hög, fruktansvärd smäll.
Ett pistolskott!
Sedan ett till.
*

Motellet (del 1)

*
Regnet forsade från himlen. Hade någon där uppe hade glömt stänga av en kran eller slang...?
Det var som att befinna sig inne i en biltvätt! Nattmörkret och den annalkande åskan förstärkte den underliga känslan.
Jag struntade i paraply och jacka när jag klev ur bilen, ut i ovädret – jag skulle ändå se ut som en dränkt jävla råtta inom två sekunder.
Genomvåt och frusen drog jag upp dörren till motellets huvudbyggnad och klev in i den lilla, trånga lobbyn.
Mannen som stod bakom disken verkade ha all världens bekymmer på sina axlar och han såg grå och trött ut.
Jag frågade om det fanns något ledigt rum.
Mannen såg glosögd på mig.
”Nummer tio.” sa han med släpig röst.
Det gick flera sekunder innan han hasade bort till tavlan med nycklar och hakade ner nummer 10 från en krok.
Med sega rörelser gav han mig sedan nyckeln och tog betalt.
Gudars skymning vad slö han var...!
Jag svär mina vänner; en zombie har mer energi!
*

Mörk natt

En trädgren slår mot fönsterrutan.
Någon snarkar högt i rummet intill.
Garderobsdörren, som står på glänt, gnisslar.
Jag hör viskningar inifrån garderoben.
Dova morranden.
Ljudet av vassa huggtänder som slås mot varandra.
Ljud av klor mot golvet.
Monstret har lämnat garderoben.
Jag hör mitt eget skrik.

En vardagsscen: Det otänkbara

Han kom in när jag bäddade hans säng.
- Bra att du är hemma, mamma, för jag är så hungrig.
- Du kan ta en smörgås i köket.
- Det är inte smörgås jag vill ha.
Jag vände mig om och såg på honom, han lät så konstig.
Jag fick en chock när jag såg hur han såg ut.
Hans hy var så sjukligt vit.

Men det värsta var hans ögon; de var alldeles röda, som om han hade röda linser.
- Vad är det med dig? frågade jag.
Han log och jag såg hans huggtänder.
Jag tänkte att jag vaknar snart. Det här är bara en mardröm.
Då kom hans lillasyster in i rummet.

Hon så lika monsterlik ut som sin bror.
- Dela med dig, sa hon. jag är också hungrig.

Innanför dörren - del 3

Djungelluften började kännas kvävande.
Boman knäppte upp de två översta skjortknapparna för att kunna andas litet bättre.
En klängväxt slingrade sig plötsligt runt Bomans handled.
Boman skrek och försökte slita bort den klibbiga växten.
Alice slet också, men klängväxten var envis.
Alice trevade i byxfickan efter sin fickkniv, men den var inte där.
”Fy Farao vad jag var dum som lånade ut kniven till Anders!” skrek hon.
”Här är man hygglig mot sin bror och vad får man för det?”
Svaret fick hon i nästa sekund.
Det rovdjursliknande monster som gömt sig i skuggorna närmade sig.
Det morrade och utstötte ett gutturalt läte.
”Ja, gaaaaah på dig själv du!” fräste Alice.
”Du Alice... du ska nog inte reta den.” påpekade Boman nervöst.
”Nu ska jag bara be att få påpeka att det var han som började.” genmälde Alice.
”Jo, men man vet aldrig hur arg en så’n där kan bli.” sa Boman tyst.

Boman kände hur klängerväxten letade sig upp mot hans hals.
”Alice, spring!”
”Men du då?!” skrek Alice.

Nu hade hon tappat sin lugna fasad.
Att se sin bästa vän med en tjock ormliknande växt om halsen var ingen trevlig syn.
”Rädda dig själv” uppmanade Boman.
”Är du galen! Jag lämnar inte dig!” tjöt Alice.
Det rovdjursliknande monstret morrade igen, högre den här gången.
Klängerväxten släppte kvickt sitt grepp om Boman och slank in i djungelns mörker.
Boman andades ut.
Sedan grep han Alice om handen och tillsammans rusade de bort från platsen de kommit in ifrån.

Var de befann sig och vad som skulle ske härnäst visste ingen av dem.
Skulle de någonsin komma hem igen…?

Innanför dörren - del 2

Boman dunkade med knutna nävar på platsen där dörren suttit.
Han vände sig mot Alice.
”Det är inte möjligt. Hur kan en dörr bara försvinna?”
Alice ryckte på axlarna.
”Tja… inte vet jag. Men mystiskt är det.”
Boman bankade nu febrilt på väggen.
Alice klappade honom på axeln.
”Jag är rädd att det där inte hjälper, hörru.”
”Hur ska vi komma ut?” Boman lät förtvivlad nu.
”Vi får väl leta efter en utgång annorstädes.” sa Alice i en drömmande ton.
Hon hade en tendens att sväva ut i litet annorlunda formuleringar.
”Annorstädes…” fnös Boman.
Han gillade språk och svåra ord, men nu när de hade viktigare saker att

tänka på, tyckte han faktiskt att Alice kunde bete sig lite mer normalt.
”Alice, hur kan du vara så lugn? Vi kommer inte ut!”

Innanför dörren

Vad händer innanför dörren?

A - Öppna dörren.
B - Nej.
A - Törs du inte? Fegis.
B - (avbryter) Tyst! Jag hör något där innanför. Något som morrar.
A - (lyssnar) Jag hör inget. Äh, nu öppnar vi.

[De öppnar dörren och kliver ut på andra sidan.
De befinner sig nu i ett slags djungel, med klibbiga klängväxter.
Ur skuggorna kommer ett enormt rovdjursliknande monster.]

B - Fort, öppna dörren!
A - Det går inte!
B - Klart att det går!
A - Nej! Se själv! Det finns ingen dörr längre!

I förhörsrummet

Den manlige polisen var nyrakad.
Han hade ett fånigt plåster på hakan. Klantarsle.
Jag fick lust att slita bort plåstret.
Han såg otrevlig ut, stöddig.
Den kvinnliga snuten såg inte heller så trevlig ut.
Kalla ögon. Stålblick.
Båda två hade gula tänder.
Fy fan.
Hade de inte hört talas om tandkräm och tandblekning…?

De ställde en massa frågor om mig; mitt liv, kompisar, familj.
JAG: Vad är jag anklagad för?

MANLIG POLIS: vi behöver information.
JAG: Vad för jävla information? Jag har inte gjort nå’t. Ni kan inte hålla mig kvar.

En otäck känsla slog sig ner i mig.
Tänk om de inte var riktiga poliser?
De var psykopater och nu skulle de döda mig.
Jag försökte slå bort obehaget.
Livlig fantasi. Inget annat än fantasi, intalade jag mig själv.
Det hjälpte inte.
Känslan etsade sig fast i mig.

Den kvinnliga polisen lämnade rummet.
Den manlige lutade sig nära mig.
Då såg jag en stor lös skinnflik vid hans högra kindben.
Panik växte i mig.
Jag tog tag i skinnfliken och drog.
Jag skrek när människomasken lossnade och ett vindunders ansikte blottades.
Det såg ut som skrumpet, torrt, grönt läder.
Andedräkten var värre än rutten fisk.
Varelsen grep tag om min arm.
Jag skrek att den skulle släppa, fast jag visste att det var lönlöst.

Den kvinnliga polisen kom tillbaka.
Hon hade också tagit av sig sin människomask.