Julkalendern 2017 - Del 25

*
Silver Falls, Montana
25 December 1845.

Sent på juldagen gick Anna Cooper ut till stallet tittade till hästarna och gårdens nytillskott, de små kattungarna, som endast var ett par dagar gamla. Alla djuren mådde fint och det gjorde Anna lugn och nöjd.
Hon skulle just gå ut ur stallet när hon kände hur det högg till i magen.
Hon flämtade till och blev först lite orolig när smärtan blev värre. Men så sansade hon sig och förstod att det nog var barnet som tyckte att det var dags att få komma ut nu.
"Det går inte att åka till doktorn nu, inte i det här snöiga vädret," sa hon till barnet i magen. "så du får allt födas här min vän."
Anna satte sig i höet i en av de tomma spiltorna, där också kattmamma och hennes små låg och vilade sig.
"Käre gode Gud," bad Anna. "gör så att allt går bra."

Inne i boningshuset började Charles Cooper fundera på var hans hustru hade tagit vägen. Så här lång tid brukade det inte ta att titta till djuren.
En molande känsla i magen sa honom att något kunde vara fel...
Han slängde på sig ytterkläder och rusade ut till stallet.
"Anna!" ropade han och blev ännu mer orolig när han inte hittade henne.
Mjau! hördes kattmamma från en av spiltorna.
Och sedan hörde den ljuvaste stämman på jorden. Annas röst.
"Charles! Jag är här! Barnet är på väg."
Kattmamma kom fram till honom och började uppfordrande att buffa på hans ben.
"Jadå, jag ska hjälpa Anna." log Charles.
Mjau! sa kattmamma igen, som hon ville säga att det var allt bäst det.

Knappt en halvtimme minuter senare satt Anna i sängen hemma i stugan och i famnen höll hon en sovande liten pojke.
Charles satt på sängkanten och såg på sin fru och deras lilla unge. Han kunde inte ta ögonen från dem.
"Tänk att vi fick ett litet julmirakel." sa han. "Vi är verkligen välsignade."
Anna log.
"Ja, det finaste julmiraklet man kan önska sig. Jag är så lycklig!"
"Det är jag med!" sa Charles och höll om henne. "Lyckligare än någonsin."

Charles Cooper gjorde en tyst överenskommelse med sig själv:
Deras lilla julmirakel, som nu bara sov lugnt i sin mors famn, skulle skämmas bort med kärlek och trygghet och allt annat som skulle göra att en liten pojke fick känna sig lycklig och beskyddad.
Ja, allt det där Charles själv saknat som barn skulle hans son få i överflöd.

"Vad ska han heta, tycker du?" frågade Charles. "För jag antar att vi inte kan kalla honom 'Julmiraklet' hela hans liv..."
Anna skrattade.
"Nej, det går ju inte - även om han är det. Jag tycker Sebastian är en bra namn för den här lilla raringen."
Charles nickade gillande. Det var en fint namn.
Och så fick Julmiraklet namnet Sebastian Andrew Cooper.

Skrivpuff - 19 Februari 2015

*
Ihålig

Silver Falls, Montana. Sommaren 1855

Sebastian Cooper log snällt mot alla grannar som kom hem till dem och sa vänliga, mjuka ord och smekte honom över håret.
Men nu när kvällen närmade sig började han känna sig överväldigad och trött på allt. 
Alla ville väl, det visste han, men allas beklagande ord om att mor och hennes ofödda barn nu var borta gjorde att den lilla pojken kände sig alltmer tom. 
Även far såg trött och tom ut, det såg Sebastian, och att se sin annars så trygga pappa vilsen och bedrövad gjorde att han bara ville gråta.

"Anna var en så vacker ung flicka." sa en av granntanterna. "Hon var en fantastisk mor och hustru."
Far bara nickade.
"Men nu är hon hos Gud," fortsatte granntanten. "vi får finna en tröst i det."
Sebastian stirrade på henne. Hur kunde hon stå här i deras hus och säga något sådant...?
"Mor ska vara hos mig, inte hos Gud!" skrek Sebastian.
Och så rusade han ut ur huset, så att ingen skulle se tårarna som strömmade ur ögonen och ner på kinderna.

Pojken ville komma så långt bort från den tunga sorgestämningen och alla begravningsgästerna som möjligt.
Han sprang ut i skogen, så långt in han bara tordes. Det var en mörk och lite otäck skog, särskilt när mörkret snart skulle falla.
Medan han hämtade andan sökte hans blick efter ett gömställe.
Bara en stund skulle han gömma sig, tills tårarna var slut och till begravningsgästerna gått hem.
Sebastian fann ett ihåligt träd. Där kröp han in och i mörkret släppte han ut sin sorg.
"Mamma... varför skulle du dö...?" grät han. "Jag behöver dig, jag är bara tio år!" Far behöver dig, han är så ledsen..."

Sebastian somnade där inne i det ihåliga trädet, utmattad av all gråt och sorg.
När han vaknade och kröp fram från sitt gömställe var det natt. 
Mörkret i skogen omslöt honom. Och det skrämde honom.
Skulle han hitta hem...?
En ugglas hoande fick honom att hoppa till och han började gråta igen.
"Pappa!" ropade han. "Pappa, var är du...?!"
Och tänk så underbart, där borta i månskenet stod ju hans älskade far!
"Pappa, jag är här borta!" grät pojken.
"Sebastian!" ropade far.
Han rusade fram mot pojken och slet nästan upp honom i sin famn.
"Åh tack gode Gud att du är välbehållen..." suckade far och kramade honom.
Sebastian sa ingenting. Han bara höll hårt om sin far och borrade in sitt tårdränkta lilla ansikte i hans skjorta.
Far bar honom i sin famn hela vägen hem.
Sebastian kände sig varm, trygg och älskad.

Montana Memories: Little Wildcat - del 5

*
”Vad heter du lille vän?” frågade damen.
”Sebastian Cooper.” svarade pojken.
”Åh kära barn!” utbrast damen. ”Då är du Anna Coopers pojke.”
Sebastian nickade. Hans ögon blev blanka när han hörde sin mors namn.
När damen såg den lille pojken tårblanka ögon bestämde hon sig för att inte prata mer om hans mor, hon ville inte riva upp sorg hos honom.
Istället stack hon ner handen i sin väska och fiskade upp ett par slickepinnar och räckte fram dem mot Sebastian.
”Får du äta sött?” frågade hon.
Pojkens ögon glittrade lyckligt, som om hon givit honom en stor skatt.
”Tack så mycket ma’am!”
Sebastian tog emot slickepinnarna. Han stoppade de söta skatterna i sina byxfickor, alla utom en - den stoppade han med detsamma i munnen.
"Mmmm...! Mumsigt!"
Damen log och klappade pojken på kinden.
”Ät inte upp alla på en gång nu lille vän.”
Sebastian fnissade.
”Det ska jag inte.”
Han vinkade adjö till den snälla tanten och gick vidare vägen fram.

Montana Memories: Little Wildcat - del 4

*
Tre långa månader hade gått sedan Sebastians älskade mor trampades ihjäl av en galen häst.
Far hade inte pratat med honom sedan dess.
Sebastian hade gråtit sig till sömns varje natt, för att hans saknade mor, och för att far inte tycktes älska honom längre.
Men den här morgonen vid frukostbordet hände något som förändrade den kalla tillvaron.
Far hade strukit Sebastian över håret och tittat på honom med blanka, sorgsna ögon.
Sebastian förstod.
Det betydde förlåt. Förlåt för den där hemska morgonen när far givit Sebastian en örfil och sedan skrikit åt honom. Och han ville be om ursäkt för att han knappt pratat med Sebastian på flera månader. Men han visste inte riktigt hur han skulle uttrycka sig.
Men det gjorde inte så mycket att far inte sa ‘förlåt’ rent ut, Sebastian tyckte nästan att fars mjuka, varma beröring kändes bättre än ett litet ord.
För det var sådan far var egentligen; varm och snäll. Han kunde vara en aning sträng ibland, men menade aldrig något illa.

När far gick ut för att jobba sprang Sebastian ut på äventyr.
Kanske jag har fått min far tillbaka, tänkte han.
Känslan gjorde pojken sprudlande lycklig. Han sprang över ängen och hjulade ett par gånger av pur glädje.
Han tumlade ner från den ganska höga, gräsbeklädda kullen.
När han hamnade nere vid en vägen, ställde han sig upp, en aning snurrig.
”Oj lille vän… gjorde du dig illa?” frågade en gammal dam.
”Nej då.” log Sebastian och borstade av sig spår av gräs och blommor och vägdamm. ”Jag ska bli akrobat, och då måste man ju öva lite."
Pojken fnissade glatt åt sitt tokiga påhitt.
Den gamla damen log varmt mot honom.
Vilken ljuvlig och söt liten busunge!

Montana Memories: Little Wildcat - del 3

*
Hela dagen satt Sebastian med Red Thunder ner vid floden.
När solnedgången kom och den lille pojken somnade, utmattad efter en lång svår dag, bar Red Thunder hem honom.
Sebastians far stod utanför huset och såg på den store indianen som kom bärandes på hans pojke.
Den gamle hövdingen såg fadern djupt i ögonen och sade allvarligt:
”Den här lille pojken har haft en svår dag. Ta väl hand om din son. Ni behöver varandra nu.”
Sebastians far stod bara stilla och såg handfallen ut.
Red Thunder räckte fram pojken mot honom.
”Unge Sebastian behöver sin fars famn nu. Sträck fram armarna och ta honom.”
”Jag vill inte se honom mer.” sa fadern skrovligt.
Red Thunders blick blev mörk.
”Det här är din lille son - inte din fiende! Avvisa honom inte.”
Sebastian vaknade och gnydde lite.

Med darrande händer tog fadern till slut Sebastian i sin famn.
”Så, nu håller jag min son! Är du nöjd nu?”
”När det här huset fylls med värma och kärlek igen är jag nöjd.” sa Red Thunder. ”Ta hand om Little Wildcat. Ge honom all din kärlek och respekt. Han är en fin pojke och är allt du har.”
Med de orden som adjö vände Red Thunder om och började vandra hemåt.
*

Montana Memories: Little Wildcat - del 2

*
”Du har dödat din mor och din ofödda syster!”

Orden ekade om och om igen när Sebastian sprang upp mot Wildcat Hill.
Montanas morgonsol fick tårarna, som satt i hans ögonfransar och rann på kinderna, att glittra.
Inte förrän Sebastian såg indianhövdingen nere vid Crystal River stannade han.
Red Thunder såg på pojken och sträckte ut handen mot honom.
”Little Wildcat, vad gör du här så här tidigt?”
Sebastian kastade sig i den gamles famn.
”Red Thunder…” snyftade han. ”Mor är död! Jag har dödat min mor och min syster…!”

Red Thunder höll om den gråtskakande pojken.
”Little Wildcat… du har inte dödat någon. Den som påstår det är inte vid sina sinnen.”

Den gamle indianhövdingen såg på den stackars sorgfyllda pojken.
”Det händer hemska saker i våra liv, och de sakerna kan inte vi människor råda över. Så Little Wildcat, du får aldrig säga att du är skulden till din mors död, vad folk än säger. Det är inte sant! Det krossar mitt gamla hjärta att någon kan säga något så grymt till en liten pojke.”
*

Montana Memories: Little Wildcat - del 1

Silver Falls, Montana. 1855

Stolen och dess läderbeklädda sits knakade när en nyvaken Sebastian vred på sig och försökte sätta sig bekvämt. Hans kropp kändes stel och öm efter en hel natt i den hårda stolen.
Men det enda som fanns i pojkens tankar var det som fanns bakom den stängda dörren:
Doktorns mottagningsrum. Hans älskade mor som låg i sjuksängen.
Hela natten hade Sebastian suttit utanför sjukrummet. Vakat och bett till Gud.

Bilderna av hur mor sprang fram för att rädda honom undan den vansinniga hästens hårda hovar, och hur hon istället skrikande hamnade i dödsfällan,
var bilder som etsat sig fast i Sebastians inre. Varje sekund forsade de fruktade minnena förbi.

Doktorn hade funnits hos mor hela dagen och hela natten och försökt rädda henne och Sebastians ofödda lillasyster. Men nu öppnade han dörren och såg på Sebastians far med smärta och sorg i blicken.
Han skakade på huvudet.
”Beklagar… men det fanns ingenting jag kunde göra för Anna och barnet…”

Sebastians far stirrade bestört på doktorn, sedan mörknade blicken när han såg på sin lille son.
Med två hårda kliv var han framme vid pojken.
Örfilen ekade i det lilla tomma väntrummet och den brände som eld på Sebastians kind.
Men den brände inte lika mycket som orden som forsade fram över faderns läppar.
”Du… din lilla usling… du har dödat din mor och din ofödda syster!”
Tårar steg upp i pojkens stora blå ögon.
”Men far… jag…”
Fadern knuffade hårdhänt ut Sebastian ur doktorns hus.
”Försvinn, ditt satans lilla avskum så jag slipper se dig!”
*