Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 8

*
”Vad har du haft för dig hela kvällen då?” ville pappa veta.
Brandon tvekade. Men sedan berättade han:
”Vi hade ett bål på stranden där vi eldade upp Mr. Thorntons gamla träpaddel.”
”Vi?” undrade mamma.
”Jag och Allie Salerno.” förklarade Blake.
Och plötsligt såg det ut som han skulle börja gråta.
”Vi rymde från skolan när Mr. Thornton hade spöat mig. Därför eldade vi upp ’Old Spanky’ i ett bål på stranden. Och så var det en annan kille där. Och han… han gjorde Allie illa…”
Nu började pojken gråta, stora tårar, och det fick mamma Susan att också börja gråta.

Pappa Edward lyfte upp sonen ur vattnet, svepte i honom i ett stort badlakan och gick ut i köket med honom. Han satte sig ner på en köksstol och höll sin pojke som ett gråtande litet bylte i famnen.
”Nu måste du berätta mer, lilla gubben.” sa pappa. ”Spöade Mr. Thornton dig…?!”
Brandon nickade och torkade sina tårar.
Han berättade att läraren hade blivit hemskt arg på honom under lektionen och att han sedan hade givit honom stryk, inför hela klassen.

”Han blev arg för nåt jag inte ens hade gjort!” tillade Brandon. ”Han bara antog att det var jag som skickade den där lappen… Sedan hämtade han ’Old Spanky’ och sa att jag skulle stå ut och böja mig framåt. Och så slog han. Det gjorde så ont.”
Den lilla pojkkroppen skakade till av gråt.

Pappa kramade om honom igen.
”Jag ska gå till din skola morgon och säga Mr. Thornton ett par sanningens ord. Och sedan ska jag stämma fanskapet!”
Brandon såg beundrande på sin far.

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 7

*
”Brandon! Åh Herregud, älskling…!”
Brandon hade knappt kommit innanför dörren hemma förrän mamma Susan rusade fram och tryckte honom intill sig. Hon höll om honom så att han knappt kunde andas.
”Var i all sin dar har du varit, pojk?!”
”Uuumm…” mumlade Brandon.
Han visste inte riktigt vad han skulle säga… Men framförallt var det svårt att prata, eftersom mamma inte släppte honom ifrån sig.
Till slut fick Brandon med milt våld knuffa sig ur mammas famn.
”Vad är det frågan om?” sa han.
Mammas överväldigande ömhetsbetygelser gjorde honom en aning generad.
”Åh... din olycksaliga unge!”
Först lät mamma lite arg, men sedan log hon och kramade om honom igen.
"Din far och jag har varit så oroliga, det förstår du väl?"
Jo, det förstod Brandon.
"Var är pappa då?" frågade han.
”Pappa är ute och letar efter dig.” sa mamma och såg med allvarlig blick på honom.
”Oj då…” mumlade Brandon.
Han tittade skamset ner i golvet.

”Men Brandon, vad har du haft för dig egentligen?” frågade mamma plötsligt. ”Du luktar ju brandrök…”
”Lägereld.” muttrade Brandon. ”Mamma, kan jag få ta en smörgås? Jag är lite hungrig.”
Susan puffade sin son mot badrummet.
”Du ska få smörgås och varm mjölk.” sa hon och log mjukt. ”Men först ska du få ta ett bad.”

Susan hade just klätt av pojken alla de rökluktande kläderna och stoppat ner honom i badkaret när de hörde ytterdörren öppnas.
”Pappa!” hojtade Brandon. ”Jag är hemma nu!”
Edward Blake skyndade in i badrummet. Han såg nästan svimfärdig ut av lättnad när han såg sin lilla pojke i det skummande badet.
”Åh tack och lov…” suckade han.
Han strök pojken över håret.
”Du skrämde livet ur oss, grabben, har du nån aning om det? Hur sjutton kunde du få för dig att stanna ute så länge?”

Brandon skruvade lite olustigt på sig, sedan ryckte han på axlarna.
”Mamma sa att jag fick.” sa han osäkert och sneglade på Susan, som höll på att skrubba honom på ryggen med en frotté-tvättlapp.
”Nej du, unge man.” sa Susan. ”Jag sa inte att du fick ränna ute till klockan elva.”
”Oj då…” sa Brandon fåraktigt. ”Det var inte meningen att det skulle bli så sent.”
Han såg på båda sina föräldrar. De var både arga och glada på samma gång.
"Förlåt om jag gjorde er oroliga. Jag ska inte göra så mer."
Pappa log lite.
"Nej, det ska du verkligen inte."

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 4

*
Strax innan middagsdags gick Brandon hem och frågade om han fick äta hos en kompis.
Mamma Susan var, precis som Brandon gissat, fullt upptagen med ett av sina bokprojekt. Hon var därför väldigt disträ. Hon frågade bara vilken kompis, lyssnade inte särskilt noga på svaret, och sa åt honom att uppföra sig väl.
"Och ha det så trevligt, älskling." tillade hon samtidigt som Brandon lämnade lägenheten.
Brandon var för en gångs skull glad att mamma var så här upptagen, det hade inte gått att smita ut så här lätt annars.
Pappa var nog på tidningen där han jobbade ibland, så han kunde inte protestera eller ställa besvärliga frågor.

Allie väntade nere på gatan och tillsammans gick de till ett snabbmatsställe nära stranden. De åt cheeseburgers med pommes och drack milkshake till.
"Old Spanky", den gamla förhatliga träpaddeln, låg nu i en tygkasse vid Allies fötter. Brandon gissade att hon hade varit hemma, eller någon annanstans, och hämtat kassen.
Strax före halv åtta hade ätit klart. Allie sneglade på klockan.
"En timme kvar till solnedgång. Vi ska nog vänta tills då."
Brandon nickade. Det var nog bäst att vänta till halv nio, då skulle det vara mörkt och området runt stranden skulle vara folktomt.

En timme senare hade Allie, Brandon och bensinmacks-killen samlat ihop material till en brasa. En röd dunk med gasolin stod och väntade på dem.
När elden flammade upp tog Allie upp "Old Spanky" ur tygkassen.
"Ska vi förgöra den tillsammans?" frågade hon Brandon.
Ivrigt sa Brandon att det skulle de.
"Nu du, Mr. Thornton, nu har du inte ditt kära gamla barnmisshandlar-verktyg till förfogande längre längre." sa Allie med hat och hetta i rösten.

Brandon fnissade till.
"Åh du milde, vad förbannad han skulle bli om han såg oss nu...!"
Allie fnissade också.
"Han skulle gråta över sin favoritleksak! Men nu sänder vi den till Helvetet!"
Barnen slungade in träpaddeln i elden och såg på hur den slickades och slukades av flammorna.

Skrivpuff - 28 Juli 2014

Fortsättning på puffen från 24 juli
*
Handled

Brandon visste inte riktigt var han befann sig när han vaknade upp.
Han såg sig omkring och så kom han på att han befann sig i den stora, ljusa sjuksalen med flera sängar.
Det är inte hemma... Men jag slipper åtminstone den där helvetes-djungeln...

Förstrött kliade han på ett stort myggbett som satt på undersidan av handleden.
En amerikansk sköterska kom fram till honom.
"Jag ska stryka på lite salva på det där bettet, så känns det lite bättre." sa hon, rösten mjuk och vänlig.
Hon lade på salva och satte sedan en tunn gasbinda över handleden.
"Du har kliat sönder nästan allihop."
Brandon nickade.
"Jag vet, betten gör mig galen. Var det dom som gjorde mig sjuk också?"
Nu var det sköterskans tur att nicka.
"Ja, bland annat. Du har ett magvirus också, det har gjort dig ganska uttorkad och utmärglad."
Brandon stönade.
"Mmmm... man kan lugnt påstå att jag har mått bättre."
Sköterskan frågade om han ville ha något att äta, men Brandon skakade på huvuvdet. Han skulle nog ändå inte få behålla maten.

En kille som bar på en bunt med kuvert kom gående mot Brandons säng.
"Brandon Blake? Du har fått post."
Förvånat tog Brandon emot kuvertet. Han vände på det för att kolla avsändaren.
Det var från en S. Blake i Oak Park, New York.
Post hemifrån!
Brandon slet upp kuvertet och plockade ut ett vykort över den lilla förstaden där han var uppvuxen och där hans familj fortfarande bodde.
Han läste på baksidan vykortet, mamma Susans prydliga handstil. Det stod inte mycket, men det behövdes inte heller. Att veta att han fanns i familjens tankar betydde mycket för honom.

Älskade Brandon,
vi saknar dig.

Med kärlek,
Mor, far & lilla Bee

I kuvertet fanns även ett fotografi av en liten babyflicka.
Brandon log och blev alldeles varm i hjärtat. Han visade fotografiet för sköterskan.
"Min lillasyster. Isabel, kallas för Bee."
Han suckade sorgset.
"Bee fyller ett år i år, men jag har aldrig fått se henne i verkligheten, bara på fotografier..."
"Vilken sötnos." sa sköterskan ömt. "Vet du vad, Brandon, jag slår vad om att den här lilla raringen längtar efter att få träffa sin storebror."
Hon strök honom över håret och gick vidare till andra patienter.

Brandon blev mer rörd än han trott av all denna kärlek han nyss fått, både av sköterskans ömhet och hälsningen hemifrån.
Han såg sig om i sjuksalen igen, försäkrade sig noga om att ingen såg honom, och så borrade han ner ansiktet i kudden och snyftade.