Legenden om labyrinten - 5

*
Lysia suckade.
”Gwion! Vad tänker du på egentligen?! Du vet ju hur farlig labyrinten är!”
”Jag gick inte in!” sa Gwion. ”Jag är väl inte galen heller!”
”Lite oförvägen bara…” skrockade Alderon.
Gwion gjorde en liten grimas mot honom.
”Så han gick alltså in i labyrinten?” suckade Lysia.
”Bara ett par steg.” sa Alderon. ”Jag drog ut honom i tid.”
”Måste du skvallra på mig?” muttrade Gwion.
Han gick och satte sig vid elden och tjurade lite.

Lysia satte sig intill Gwion och kramade honom.
”Nej Gwion… nu ska du inte sitta här och vara sur. Vi är faktiskt bara rädda om dig. Vi har bara en Gwion.”
”Så sa Alderon också.” muttrade Gwion.
”Alderon är en klok man.” sa Lysia.
”Så säger du bara för att är förälskad i honom.” sa Gwion retsamt.
Alderon log roat mot Lysia.
Lysias kinder hettade.
Hon såg på Gwion som nu fnissade åt henne.
”Din lilla odåga.” skrattade Lysia. ”Du hör alldeles för mycket av våra samtal!”
De andra kvinnorna skrattade instämmande.
"Ja, du är verkligen nyfiken du Gwion." sa Orla.
”Ha inte så intressanta samtal då.” fnissade Gwion.
”Uppför dig, man kan ju tro att du har uppfostrats av trollen.” log Lysia.
Gwion såg busigt på Lysia och de andra.
”Har jag inte det då?”
Alderon och de andra skrattade.
Lysia kramade Gwion och gav honom en stor puss på kinden.
”Du är söt du, älskade lilla busunge. Men akta dig, så att vi inte visar Morganas specialitet på dig.”
”Trolldomskvinnan Morgana…? Men hon är ju expert på kittlings-tortyr…!” sa Gwion och svalde nervöst.
Lysia log och rufsade om Gwions hår.
”Just det…”

Legenden om labyrinten - 4

*
”Jag lyser upp er väg.” sa Luna.
Månflickan flög upp till sin månskära igen och lyste upp stigarna med glimrande månstrålar.
Gwion vinkade till henne.
”God natt Luna! Tack för att du lyser upp vår väg!”
Luna slängde ner lite månglitter på honom och fnissade glatt.

Månflickans glädje smittade av sig på Gwion och för ett tag glömde han alla faror som lurade i de mörka skuggorna.
”Det är roligt att vara ute på äventyr.” sa han.
”Mmmm… gör aldrig om det bara, lille äventyrare…” sa Alderon. ”Du hade tur nu i kväll, men nästa gång kanske ingen är här och räddar dig ur farorna…”
”Jag klarar mig nog.” sa Gwion sturskt.
Alderon log och rufsade om i Gwions hår igen.


Snart nådde Alderon, Elora och Gwion platsen där de hade sin lägereld.
Lysia och de andra unga kvinnorna rusade fram till Gwion.
”Var har du varit?” frågade Lysia. ”Vi har varit så oroliga!”
Hon kramade Gwion.
Gwion drog sig generad ur hennes famn.
”Jag har bara utforskat den mörka delen av skogen.” sa han.
”Säg inte att du gick till labyrinten…” sa Lysia.
Hon lät nästan sträng nu.
Gwion slog ner blicken och skrapade lite med foten i sanden.

Legenden om labyrinten - 3

*
Alderon skrattade roat och rufsade om Gwions sandfärgade kalufs.
"Det var inte min mening att förödmjuka dig, Gwion." sa han sedan allvarligt. "Jag blev bara så rädd när jag såg dig gå in i labyrinten. Du har alltid varit som en lillebror för mig och om något hände dig skulle jag aldrig förlåta mig själv. Och de andra skulle heller aldrig förlåta mig. Vi håller av dig så mycket."
"Är det sant...?" frågade Gwion, nästan häpet.
Alderon drog in pojken i en kram.
"Så klart att vi gör! Har du aldrig märkt det?"
Gwion log och nickade.
"Joooo... jag har väl det."
Alderon log.
"Ja men då så. Då förstår du kanske varför vi alla är så rädda om dig. Det finns bara en Gwion."
Gwion log och plirade upp mot Alderon.
"Om inte Merrick trollar, så det blir två av mig."
Elora och Alderon skrattade.
"Försöker du göra dig lustig nu va?" sa Alderon och körde retsamt in ett pekfinger i midjan på Gwion.
"Nej! Gör inte så!" fnissade pojken.
Han hoppade utom räckhåll för Alderon.


”Nu måste vi faktiskt gå tillbaka.” sa Alderon någon minut senare. ”Lysia och dom andra är väldigt oroliga för dig.”
”Och dom svartklädda spejarna kan komma när som helst…” sa Luna med vaksamhet i rösten. ”Dom smyger ofta omkring här i skogen.”
Gwion ryste. Den Mörke Härskarens spejarna ville han inte träffa på, även om modige Alderon var med.
Alderon tyckte känna pojkens oro, för han lade armen om hans magra axlar och sade:
”Ingen fara, Gwion, inget händer dig så länge vi är med. Nu går vi och värmer oss vid lägerelden.”

Legenden om labyrinten - 2

*
Månflickan Luna som satt på sin månskära, spred lite månljus-glitter över dem.
I ljuset av månstrålarna syntes tårar i Gwions mörka, täta ögonfransar. Tårar av förödmjukelse.
Han skulle nog inte ha känt sig riktigt så förödmjukad om Alderon kommit ensam, men nu var Elora med.
Elora var ett par år äldre än Gwion och han var rädd att hon också skulle se honom som en löjlig liten unge.
Luna flög ner från sin måne och landade framför Gwion. Hon fnissade.
"Varför gråter du, lilla pojke? Gick du vilse där inne?"
Gwion blängde på månflickan.
Hon var vacker med sin månvita hy, hår och klänning. Och väldigt rar, men ack så retsam när andan föll på.
"Jag är faktiskt längre är du, Luna!" fräste Gwion. "Och jag gick inte vilse!"
Luna bara fnittrade.
"Du har små tårar här."
Hon sträckte sig upp mot Gwions ansikte och strök med sitt pekfinger bort en tår från hans ögonfransar.
Gwion slog bort hennes hand.
”Jag gråter inte!” fräste han.
Luna lade huvudet på sned och såg medlidsamt på honom.
”Hmmm…” sa hon tankfullt.
Elora log mot Gwion och lade armen om honom.
"Kom Gwion, nu lämnar vi de här retstickorna och går tillbaka till lägerelden."
Gwion log tacksamt mot Elora.
Sedan vände han sig om och räckte ut tungan åt Alderon.

Legenden om labyrinten - 1

*
Legenden berättade om labyrinten som ingen någonsin kommit ut levande ifrån.
Gwion visste att det var ett farligt ställe, gick man in var det omöjligt att hitta ut. Ändå drogs han nu till ingången av sin nyfikenhet och äventyrslusta.
Tänk om jag blir den förste som hittar ut igen, tänkte pojken. Då kanske jag blir en hjälte och får respekt. Och då kanske inte Alderon och de andra vuxna männen ser mig som en lite barnunge längre.

Gwion tog ett par steg in genom i labyrintens öppning.
Där inne var det svartare än natten han hade bakom sig. Han ryste till. Det kändes farligt...
Men äventyraren i honom skrek efter en utmaning.
Gwion skulle just ta ett steg till, när någon tog tag i honom och lyfte ut honom ur labyrinten.
Gwion flämtade till av rädsla, men sedan hörde han Alderons röst.
"Vad tar du dig till, pojk?! Labyrinten är farlig!"
"Släpp mig!" fräste Gwion. "Jag kan gå själv, Alderon. Jag är ingen liten unge längre!"
"Inte...?" log Alderon.
Gwion slet sig ilsket ur Alderons grepp.
"Är du ute på äventyr nu igen Gwi?" hördes en mjuk och vänlig röst.
I ljuset från en lykta fick Gwion syn på Elora.

Vackra Elora. Hennes kopparröda lockar glänste och hennes smaragdgröna ögon glittrade i månens sken.
Gwion kände sig alldeles svag i benen.
Han skulle ta några steg undan Alderon, men benen vek sig nästan.
Alderon tog tag om honom igen.
"Släpp mig sa jag!" fräste Gwion.
"Jag släpper dig inte förrän vi är tillbaka vid lägerelden och tryggheten." sa Alderon lugnt. "Och dit ska du följa med nu, om jag så ska bära dig dit."
”Jag kan faktiskt gå!” sa Gwion arg.
”Ta det lite lugnt nu.” sa Alderon och log ett lugnande leende. ”Man ska inte vara så arg på den som räddar livet på en.”