Legenden om labyrinten - 2

*
Månflickan Luna som satt på sin månskära, spred lite månljus-glitter över dem.
I ljuset av månstrålarna syntes tårar i Gwions mörka, täta ögonfransar. Tårar av förödmjukelse.
Han skulle nog inte ha känt sig riktigt så förödmjukad om Alderon kommit ensam, men nu var Elora med.
Elora var ett par år äldre än Gwion och han var rädd att hon också skulle se honom som en löjlig liten unge.
Luna flög ner från sin måne och landade framför Gwion. Hon fnissade.
"Varför gråter du, lilla pojke? Gick du vilse där inne?"
Gwion blängde på månflickan.
Hon var vacker med sin månvita hy, hår och klänning. Och väldigt rar, men ack så retsam när andan föll på.
"Jag är faktiskt längre är du, Luna!" fräste Gwion. "Och jag gick inte vilse!"
Luna bara fnittrade.
"Du har små tårar här."
Hon sträckte sig upp mot Gwions ansikte och strök med sitt pekfinger bort en tår från hans ögonfransar.
Gwion slog bort hennes hand.
”Jag gråter inte!” fräste han.
Luna lade huvudet på sned och såg medlidsamt på honom.
”Hmmm…” sa hon tankfullt.
Elora log mot Gwion och lade armen om honom.
"Kom Gwion, nu lämnar vi de här retstickorna och går tillbaka till lägerelden."
Gwion log tacksamt mot Elora.
Sedan vände han sig om och räckte ut tungan åt Alderon.