*
Några minuter senare kom doktor Craven tillbaka med några små platskoppar med grön Jell-O.
Brianna tog glatt emot en Jell-O-kopp och gav sedan en till Maxine.
Maxines goda humör kom tillbaka och hon tog några tuggor av den gröna gelé-desserten.
"Visst hjälper det?" log Brianna.
Maxine log och nickade.
"Får jag sätta ditt dropp nu Maxine?" frågade sköterskan.
"Sluta tjata." sa Maxine. "Vi äter Jell-O."
"Jaaa, vi äter magisk Jell-O ser du väl?" fnissade Brianna.
Sköterskan såg på doktor Craven för att få lite medhåll.
Men doktor Craven bara log och åt lite av sin Jell-O.
"Det är ingen brådska." sa han lugnt. "Låt flickorna ha en trevlig stund."
"Just det, sedan kan du få misshandla min andra arm." sa Maxine med munnen full av magisk Jell-O.
Sköterskan log och strök Maxine över kinden.
"Så du hatar inte mig?"
Maxine himlade med ögonen.
"Jag hatar inte dig, dummer... vad får du allt ifrån?"
Det kärleksfulla leendet slocknade plötsligt.
"Jag hatar det här sjukhuset" förklarade flickan. "och jag hatar Leukemi. Och jag hatar alla nålar och mina dumma, svårfunna blodådror!"
Brianna gav henne en kram och en puss på kinden.
Och Doktor Craven strök tröstande Maxine över håret.
"Jag hatar också allt det där." sa han.
Maxine såg länge på sin läkare, som hon tyckte så mycket om.
Sedan svalde hon gråten och log tappert.
"Finns det mer Jell-O?"
Brianna gav henne ännu en liten plastkopp.
Doktor Craven log ömt mot flickorna, sedan räckte han sköterskan en kopp med Jell-O.
"Nej tack, det är bra." sa sköterskan."
"Men den är magisk!" sa Brianna och Maxine exakt samtidigt.
Flickorna brast ut i ett ohejdbart fnitter.
Uppdaterad: 24/11 2015
Några minuter senare kom doktor Craven tillbaka med några små platskoppar med grön Jell-O.
Brianna tog glatt emot en Jell-O-kopp och gav sedan en till Maxine.
Maxines goda humör kom tillbaka och hon tog några tuggor av den gröna gelé-desserten.
"Visst hjälper det?" log Brianna.
Maxine log och nickade.
"Får jag sätta ditt dropp nu Maxine?" frågade sköterskan.
"Sluta tjata." sa Maxine. "Vi äter Jell-O."
"Jaaa, vi äter magisk Jell-O ser du väl?" fnissade Brianna.
Sköterskan såg på doktor Craven för att få lite medhåll.
Men doktor Craven bara log och åt lite av sin Jell-O.
"Det är ingen brådska." sa han lugnt. "Låt flickorna ha en trevlig stund."
"Just det, sedan kan du få misshandla min andra arm." sa Maxine med munnen full av magisk Jell-O.
Sköterskan log och strök Maxine över kinden.
"Så du hatar inte mig?"
Maxine himlade med ögonen.
"Jag hatar inte dig, dummer... vad får du allt ifrån?"
Det kärleksfulla leendet slocknade plötsligt.
"Jag hatar det här sjukhuset" förklarade flickan. "och jag hatar Leukemi. Och jag hatar alla nålar och mina dumma, svårfunna blodådror!"
Brianna gav henne en kram och en puss på kinden.
Och Doktor Craven strök tröstande Maxine över håret.
"Jag hatar också allt det där." sa han.
Maxine såg länge på sin läkare, som hon tyckte så mycket om.
Sedan svalde hon gråten och log tappert.
"Finns det mer Jell-O?"
Brianna gav henne ännu en liten plastkopp.
Doktor Craven log ömt mot flickorna, sedan räckte han sköterskan en kopp med Jell-O.
"Nej tack, det är bra." sa sköterskan."
"Men den är magisk!" sa Brianna och Maxine exakt samtidigt.
Flickorna brast ut i ett ohejdbart fnitter.
Uppdaterad: 24/11 2015
7 kommentarer:
Allt löser sig med Jell-O.
:)
Så fint skrivet! Gillar hur du får in humorn i berättelsen trots att det handlar om något "mörkt"...
Awww double thanks!! :)
Tur att Maxine har en så bra och snäll läkare med mycket humor som kan lätta upp mörka stämningar... ;)
Jell-O is the shit!!
Fin berättelse.
Sure is!! Jell-O rocks! :D
Tack så mycket!! ;)
härligt att hitta lättfunna lösningar som inte ställer till något.
Skicka en kommentar