Legenden om labyrinten - 4

*
”Jag lyser upp er väg.” sa Luna.
Månflickan flög upp till sin månskära igen och lyste upp stigarna med glimrande månstrålar.
Gwion vinkade till henne.
”God natt Luna! Tack för att du lyser upp vår väg!”
Luna slängde ner lite månglitter på honom och fnissade glatt.

Månflickans glädje smittade av sig på Gwion och för ett tag glömde han alla faror som lurade i de mörka skuggorna.
”Det är roligt att vara ute på äventyr.” sa han.
”Mmmm… gör aldrig om det bara, lille äventyrare…” sa Alderon. ”Du hade tur nu i kväll, men nästa gång kanske ingen är här och räddar dig ur farorna…”
”Jag klarar mig nog.” sa Gwion sturskt.
Alderon log och rufsade om i Gwions hår igen.


Snart nådde Alderon, Elora och Gwion platsen där de hade sin lägereld.
Lysia och de andra unga kvinnorna rusade fram till Gwion.
”Var har du varit?” frågade Lysia. ”Vi har varit så oroliga!”
Hon kramade Gwion.
Gwion drog sig generad ur hennes famn.
”Jag har bara utforskat den mörka delen av skogen.” sa han.
”Säg inte att du gick till labyrinten…” sa Lysia.
Hon lät nästan sträng nu.
Gwion slog ner blicken och skrapade lite med foten i sanden.