Skrivpuff - 16 April 2017

*
Behöver

Fortsättning på Skrivpuff - 14 April 2017

Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

Angel

Klockan 8:45, en kvart innan lektionen skulle starta, kom rektorn in i klassrummet med Reece och Phoebe Goodwin i släptåg.
11-årige Reece hade kortklippt honungsblont hår. Uppsynen i hans ansikte var ganska buttert, men inte otrevligt.
8-åriga Phoebe hade långt honugsblont hår, som nu var uppsatt i en hästsvans. Hon såg inte lika butter ut som sin bror, men ganska allvarlig.
"God morgon, Angel och Missy." hälsade rektorn. "Här är de nya barnen."
Missy Anderson och gick fram för att hälsa på syskonen.
"Hej!" sa jag.
"Välkomna hit. Jag hoppas ni ska trivas här." sa Missy.
Nu log Phoebe. Hon tog i hand och hälsade artigt. Det kändes lite gammaldags, men rart.
Reece tog också i hand, men han varken log eller såg oss i ögonen. Hans "hej" lät lite oengagerat.

Jag visade var de skulle sitta och att jag hade lagt fram arbetsböcker och blyertspennor åt dem.
Syskonen slog sig ner på varsin stol.
"Får vi tuschpennor också?" frågade Phoebe.
"Ja, i morgon." sa jag och log. "Vi ska köpa nya idag."
Phoebe såg nöjd ut.
"Vad bra!"
Reece såg sig om i rummet.
"Har ni inga datorer?" sa han missnöjt.
"Inte här inne." sa Missy. "I den här klassen jobbar vi utan datorer."
Reece suckade och vilade uttråkad hakan mot bordsskivan.
"Men, uppför dig - sätt dig ordentligt!" förmanande hans lillasyster.
Pojken gav henne en blick full av hetta och irritation.
"Håll käften!" fräste han.
"Reece..." sa Missy ogillande. "Du behöver inte svära åt din syster."
"Jo, det behöver jag." muttrade pojken.

Jag bestämde mig för att försöka avleda hans tankar på svärord och frågade vad han ville arbeta med nu.
"Va, får man välja...?" sa han häpet och hans lilla ansikte blev mildare.
Jag nickade.
"Ja, den här lektionen kan du välja mellan Engelska eller Matte."
"Matte!" sa han snabbt. "Jag är rätt bra på det."
Hans nyvunna glädje gjorde även mig glad.
Jag gav honom en mattebok, en linjal och ett suddgummi.
"Pennor har du redan." sa jag och visade honom de gula blyertspennorna som låg på hans bänk.

Phoebe hade suttit och iakttagit oss hela tiden. Nu snappade hon åt sig sin brors mattebok.
"Ge hit!" vrålade Reece.
"Näää! Jag behöver också en bok att arbeta med!" skrek Phoebe.
Jag tog matteboken ifrån Phoebe och hämtade en åt henne också.
Hon såg missnöjt på sin bok.
"Det här är ju inte samma..." sa hon surt och höll fram matteboken mot mig, som om hon förväntade sig att jag skulle att tillbaka den.
Reece suckade trött.
"Du är ju inte på samma nivå som mej, dumskalle-unge. Då kan du inte ha samma."
"Tyst med dig, horunge!" fräste Phoebe. "Jag vill ha samma - ingen baby-mattebok."

Missy Anderson stirrade förfärad på syskonen Goodwin.
Och jag sneglade på rektorn och funderade på hur jag skulle tacka honom för den här utmaningen.

Skrivpuff - 14 April 2017

*
Klassiker

Blue Creek, Minnesota.
Maj 2010.

Angel

”Skulle ni kunna tänka er att ta emot två ungar till?"
Rektorn väntade inte på svar, utan fortsatte:
"Ett syskonpar, 11 och 8 år gamla. Dom är tydligen ganska problematiska och fick inte gå kvar i deras förra skola.”
Min kollega Missy Anderson, lärare på Blue Creek School, och jag utbytte blickar.
Hur sjutton tänkte rektorn nu…?
Vi hade redan fem barn i vår specialklass. Visserligen inga problematiska ungar, men de hade olika behov och svårigheter.
Att dessutom ge oss förutfattade meningar om barnen kändes inte helt professionellt. Men det verkade vara en klassiker på den här skolan.

Rektorn såg bedjande på oss.
"Det gäller bara i ett par veckor, fram till sommarlovet ungefär, men vi måste ge barnen i någon slags utbildning innan vi hittar en specialskola som passar dom."
Jag kunde inte låta bli att le genom frustrationen, för jag antog att syskonparet redan var inskrivna på den här skolan. 
Rektorn hade alltså redan bestämt sig - långt innan han frågade oss...
Missy Anderson suckade lite.
"Det skulle kräva mycket tid från Angel och mig, plus att våra andra barn skulle få mindre uppmärksamhet. Det känns inte rättvist mot någon."
Hon sneglade på mig.
"Och vi måste få prata med klassen först, kolla om dom är redo för nya klasskamrater."

Rektorn log överseende.
"Barnen heter Reece och Phoebe Goodwin. Dom börjar här på skolan på måndag."
Det här ska bli intressant… tänkte jag.
En del av mig var nyfiken på att se hur Reece och Phoebe var, och hur de skulle passa ihop med våra andra ungar; Blake, Amy, Elle och Tiger.
Jag visste inte om vi var redo för en stor utmaning. Men jag ville inte svika syskonen Goodwin, det stred mot mina principer.
Missy, jag och ungarna skulle göra vårt bästa för att få dem att känna sig välkomna.
"Skaffa fram två nya bänkar och stolar." sa jag till rektorn.
Det såg ut som han skulle svimma av glädje.
"Ni två är räddare i nöden! Familjen Goodwin kommer att bli så lättad."
Jag log mot Missy Anderson.
"Vi fixar det här." sa jag.