Julkalendern 2017 - Del 28

*
Lake Hydra, Minnesota
Måndag, 28 December 2009.

Kyle satt länge på sängen och beundrade sin födelsedagspresent: morfars gamla baseball-grejer.
"Jag slår vad om att du längtar till våren, så att du kan prova grejerna." log Coral.
Kyle log tillbaka mot sin syster och nickade ivrigt.
"Fast en del av mig vill låta sakerna vara som dom är... du vet, eftersom morfar var den som använde dom sist..."
Pojken såg sorgsen ut när han tänkte på sin älskade morfar som han saknade så mycket.
Morfar Harry, hade dött 2 ½ år tidigare och saknaden var fortfarande lika stor för hans barnbarn. Kyle trodde att sorgen aldrig skulle försvinna.
Coral satte sig intill Kyle och lade armen om honom.
"Jag förstår att du känner så. Men jag vet att morfar skulle vilja att du spelar baseball med utrustningen som han brukade använda - han skulle bli så glad då."
Flickan log.
"Han skulle nog säga: 'Detta är inte prylar som hör hemma på nåt museum, det är sport-prylar som ska användas och föra med sig glädje'."
Kyle nickade och svalde gråten.
"Ja, du har rätt syrran. Jag kan verkligen höra morfar säga så."
Coral kramade sin bror.

Lizzie knackade på dörren och kikade in i rummet.
"God morgon, älsklingar."
Hon gick fram till sängen och gav Kyle en stor kram.
"Grattis på födelsedagen, lilla gubben!"
"Tack Lizzie!" log Kyle och kramade sin styvmamma.
Sedan kramade Lizzie om Coral också.
"Är det nån som vill ha lite våfflor och varm choklad till frukost?"
Det vill både Kyle och Coral ha. Syskonen följde med Lizzie till köket, där en mumsig födelsedagsfrukost väntade.

På köksbordet stod inte bara frukosten framdukad, där fanns också flera paket.
Kyle stod länge och såg beundrande och överraskad på allt.
Till slut skrattade hans pappa
"Ska du bara stå där hela morgonen...?" sa han och och puffade mjukt fram sin son till bordet. "Ät och öppna dina presenter."
Kyle skrattade lite.
"Jag... jag blev bara lite..."
"Överväldigad?" föreslog Lizzie och strök honom över håret.
Kyle nickade.
"Mmmm..."
Coral tog ett av paketen från bordet och gav det till sin bror.
"Från mig."
Kyle såg förvånat på henne.
"Men jag har ju redan fått present av dig...?"
Coral log.
"Men baseball-grejerna var ju egentligen från morfar. Detta är bara från mig."
Kyle öppnade paketet och stirrade på den lilla asken.
"En digitalklocka! En vattentät!"
Coral nickade glatt.
"Ja... du har ju lättare för digitala siffror och så simmar du mycket, så jag tyckte det var en passande grej att ge dig. Och nu behöver du inte förstöra fler klockor." sa hon och puffade sin bror i sidan.
Kyle fnissade. En gång hade han glömt att han hade klocka på sig när han skulle simma och så hade den klockan blivit förstörd. Nu skulle han inte behöva tänka på sådant mer.
"Tack syrran! Den är jättefin!"
Han studerade klockan, strök med fingrarna över urtavlans glas och kände på det lena silikonarmbandet.
"Den har alarm och stoppur också! Cool! Och jag älskar färgen!"
Turkosblå, som vattnet i simbassänger. En av Kyles favoritfärger.
Coral skrattade ömt åt sin yngre brors glädje och kramade honom.
"Jag visste väl att du skulle tycka om den."

De åt frukost och sedan öppnade Kyle resten av sina presenter.
"Jag har en liten överraskning till dig, grabben." meddelade fadern. "När du har gjort dig i ordning tänkte jag att vi skulle gå ut och åka lite snöskoter."
Kyle sken upp igen.
"Cool!"
Robert Collins skrattade och rufsade om pojkens hår.
"Jag tänkte väl att skoter var nåt för dig. Du och jag åker på en och tjejerna på den andra." sa han och nickade mot sin dotter och sin sambo.
"Det blir en super-bra dag!" sa Kyle.

(Fristående) fortsättning på Födelsedag vid Lake Hydra

Julkalendern 2017 - Del 24

*
Lake Hydra, Minnesota
Torsdag, 24 December 2009.

Sent på julaftonskvällen satt 15-åriga födelsedagsbarnet Coral och hennes (snart) 14-årige bror Kyle på en varm filt vid brasan och mumsade på popcorn medan de lyssnade på Lizzie som läste en spännande julberättelse.
Bättre avslut på sin födelsedag kan man inte få, tänkte Coral och myste.

När Lizzie läst klart såg hon på Coral och Kyles pappa och log finurligt.
"Vi har ju en överraskning till en viss person här..." sa hon hemligt.
Robert Collins log och nickade.
"Ja, det har vi ja. Klä på er varmt så går vi ut."
Coral och Kyle såg förvånade på sin far och sedan på deras styvmamma.
"Men det är ju nästan midnatt..." sa Coral.
Pappa lade armen om henne.
"Jaha, får du inte stanna uppe sent eller?" skrattade han. "Hoppa i varma kläder nu, så ni inte fryser rumporna av er."
Alla klädde sig varmt och gick ut ur stugan.
Just som Robert låste dörren hördes bjällerklang och en släde stannade till utanför stugan.
Förvånad klättrade Coral upp i släden. Hennes bror satte sig intill henne, medan fadern och Lizzie slog sig ner mittemot.
"Vad ska hända nu?" frågade Coral.
"Du får se, prinsessan." log hennes pappa.

De åkte en stund, tills de kom till en hög klippa som låg ovanför en bottenfryst sjö.
Detta var en av Corals favoritplatser. Utsikten var vidunderligt vacker och här uppe kunde man alltid få se en sagolik stjärnhimmel.
Den lilla familjen klev ur släden och Robert sa att nu skulle de hålla ögon en på himlen.
Alla spanade uppåt.
Snart pekade Robert.
"Ser ni den stjärnan där?"
Alla nickade.
Robert höll om Coral.
"Det är din stjärna."
"Va?"
Coral stirrade på honom och sedan på stjärnan.
"Du menar... du har köpt den?"
Pappa nickade.
"Ja... du har ju alltid tjatat om att få en sån så jag tyckte det var dags nu. Grattis på födelsedagen, min lilla flicka."

Coral kunde knappt förstå att hennes pappa hade gjort en sån här fin sak för henne.
Det här var ju mannen som brukade skrika åt henne och Kyle och hota och slå dem... Och nu hade han han köpt en stjärna till henne - något hon önskat sig sedan hon var liten...!
Lizzie är helt fantastisk...! tänkte hon. Hon har gjort pappa till en helt annan människa sedan hon kom till oss. Jag kommer alltid att älska henne för det!
Alla känslor rann över och Coral började gråta.
"Tack pappa." fick hon fram. "Det är en jättefin stjärna."
"Du är också jättefin, Coral Joy." sa Robert ömt.
De blickade upp mot stjärnhimlen igen, såg på den länge i tystnad och ren beundran.
Kyle kramade sin syster.
"Grattis, stjärnflickan." sa han och log ömt.
"Tack lillebror." svarade Coral och besvarade kramen.
Den här födelsedagen hade blivit fin och minnesvärd. Och Coral skulle aldrig glömma tacksamheten hon kände för det.

Fristående fortsättning på Jul hos Coral & Kyle – del 1-6
*

Scar Story - Coral

*
Jag har ett ärr på näsan, fick det när jag var 11 år och rev mig på en gren i skogen.
Min bästis Darla fick en liten reva på kinden vid samma tillfälle.
Jösses... som vi såg ut...! *lol*
Darla och jag och några ungar till (Kyle & Ashlee mfl) hade sett filmen
The Village på DVD och vi skojade om att ”Those We Don’t Speak of”
- de otäcka varelserna i skogen i den filmen - hade jagat och rivit Darla och mig.

För övrigt kan jag ju erkänna att vi var alldeles för unga för en barnförbjuden skräckfilm… Vi såg den i smyg ;-)
Och ja, vi var rädda ett bra tag efteråt.
Kyle, som var 10 år då, hade till och med mardrömmar. Jag minns att han vakande upp en natt och skrek: ”Those We Don’t Speak of kommer och äter mig!” Stackars lillebror.
Till pappa sa vi inget om att vi sett den läskiga filmen olovandes, så han trodde bara att Kyle hade en vanlig mardröm.

// Coral Collins

Skrivpuff - 24 Februari 2015

*
Muffins

Fortsättning från 22 Februari 2015

Blue Creek School.
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

Angel

När det bara var en timme kvar av vår skoldag fick vår specialklass besök.
Coral och Darla, två 15-åriga tjejer som ungarna i vår lilla grupp tyckte väldigt mycket om, dök upp och undrade om vi ville äta lite mumsigt fredags-mellanmål med dem.
Och det ville vi ju.
Missy Anderson, barnens lärare, gick för att hämta apelsinjuice åt oss.
Tjejerna hade med sig en korg med chokladmuffins. De hade just haft hemkunskap.
"Mums!" utbrast lilla Elle. "Nu är det fest!"
Elle, Blake och Amy såg riktigt hungriga ut nu - och det förstår jag, de fina bakverken såg väldigt goda ut.
Tiger verkade dock inte lägga märke till godsakerna. Lillkillen satt alldeles stilla vid sin skolbänk och tittade nyfiket på Coral och Darla.
Jag presenterade vårt lilla nytillskott för tjejerna och sedan berättade jag för Tiger att det var Coral som fotograferat sköldpaddan och uttrarna som han fascinerats så av förut.

Tiger såg bort mot djurplanscherna på väggen och sedan på Coral.
"Du gör utter-mamma-bild och utter-baby-bild...!" nästan skrek han, beundrande. "Och... sköldpappa!"
Coral log mot den lilla pojken, som nu var så ivrig att han inte kunde stå still, och nickade.
Tiger for upp från sin stol och slog armarna om henne.
"Du har fått ett fan, Cor." log Darla.
Coral log också.
"Kul att du gillar mina bilder, Tiger." sa hon ömt.
Tiger nickade.
"Är dom dina djurar?"
Coral skakade på huvudet.
"Nej, det inte mina djur. Jag bara såg dom när jag ute i naturen. Och jag tyckte dom var så fina, så jag fotograferade dom."
Lilleman lyssnade andlöst och så nickade han.
"Jättefina djurar." sa han till slut.
Coral log igen.
"Vill du ha egna bilder på uttrarna och sköldpaddan? Jag kan skriva ut bilder åt dig?"
Tigers bruna ögon blev stora som tefat.
"Present? Till Tiger?"
"Ja, en liten present till Tiger." bekräftade Coral.
Hon fick ännu en kram av lilleman.

* * *

När vi satt och fikade på muffins och apelsinjuice en stund senare märkte jag att Corals händer skakade lite.
När hon märkte att jag såg det log hon lite generat och gnuggade händerna.
"Dom blir så här darriga när jag har haft migrän mycket." förklarade hon.
Jag nickade igenkännande.
"Jag brukar också bli skakig efter migrän." sa jag.
Eftersom jag inte ville genera Coral sa jag inget mer om skakningarna, just då. 
Men tankarna for runt i huvudet på mig och en liten orosboll började gro i magen.
Jag var orolig för att migrän kanske inte var den enda orsaken till skakningarna, utan något mycket värre...
Jag påminde mig om att ta upp saken med Corals klassföreståndare så fort som möjligt. 
Och det var kanske bra att prata med Coral själv också om mina misstankar, men just nu var ingen bra tidpunkt.
Kanske uppfattade Coral att jag blivit lite misstänksam, för hon log lite mot mig och sa:
"Oroa dig inte Angel, jag mår bra."
Lilla Amy, 10 år, lade sin ena hand över Corals.
"Ta hand om dig." sa hon med sin tysta mjuka röst.
Coral nickade och lade sina händer i knät.
"Tack Amy. Det ska jag göra." sa hon tyst.

Happy Birthday Coral! 24 December 2014

Skrivpuff - 30 januari 2014 - Coral & Kyle 2

* 
Kyle låg på sin säng och läste i en bok när en pyjamasklädd Coral kom tillbaka till sovrummet de delade.
Han hade dragit ner den mörka rullgardinen. Hans sänglampa var nu rummets enda ljuskälla.
Coral gav sin älskade lillebror en stor kram. ”Fina brorsan, tack för att du alltid tar hand om mig så här. Vad skulle jag göra utan dig?”
Kyle log blygt till svar.
”Ska jag släcka min lampa också?” undrade han.
Coral skakade lätt på huvudet och log.
”Nej, läs du så länge du vill. Jag kommer nog ändå att somna snart.”

Några minuter senare var det alldeles tyst i rummet. I köket var det också lugnt, fadern hade lugnat ner sig.
Det var bara utomhus som det stormade nu. Blixtar lyste upp hela kvarteret.
Kyle trodde att systern hade somnat, men så såg hon på honom med trött och allvarlig blick.
”Jag går till Darla på fredag ändå.” sa hon, med ovanligt hård och trotsig röst.
Kyle skakade på huvudet.
”Nej, Cor..." viskade han. "gör inte det. Han kommer att döda dig om du inte lyder...”
Pojken började bita på sin tumnagel, en nervös ovana han haft ett tag nu.
”Jag vet...” suckade Coral, med gråt i rösten. ”Men jag är så trött på att han beter sig som vår fångvaktare...”
Flickan borrade ner ansiktet i kudden och snyftade.
”Jag orkar inte mer nu...”

Coral somnade av ren utmattning den kvällen.
Kyle låg vaken längre. Han var orolig för vad fadern skulle göra om
Coral bestämde sig för att trotsa honom på fredagen.
Inte förrän vid halv tolv på natten somnade han.
Ute dundrade det hårda åskväder.
Och i det lilla sovrummet sov en tanig pojke vars drömmar var fyllda av oro, skräck och våld.

Skrivpuff - 30 januari 2014 - Coral & Kyle 1

*
Blixt

*
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

”Pappa, får jag gå på Darlas sleepover party på fredag?”
Robert Collins såg på sin 15-åriga dotter. Det var ingen vänlig blick.
”Det blir inga övernattningar hos kompisar, inga biobesök eller liknande saker förrän du klarar biologin. Det vet du, Coral.”
Coral bet sig i läppen. Hon visste att hon inte borde säga emot nu.
”Hålla tyst och göra det som pappa säger åt en att göra” var en av hemmets regler.
Men hon såg verkligen fram emot sin bästa väns sleepover party och ville så gärna gå.
Och förtjänade hon inte att få göra något roligt i helgen? Hon hade ju kämpat så hårt i skolan och skött sina sysslor hemma - bara för att göra pappa nöjd.
”Jag tror att jag klarade biologin.” försökte flickan. ”Men jag vet inte säkert förrän nästa vecka.”
Fadern svarade inte. Han bara skar i sin köttbit.

Coral tog mod till sig.
”Snälla pappa,” sa hon så försiktigt hon kunde. ”jag kan väl få sova hos Darla i helgen? Jag har gjort alla mina sysslor och läxor den här veckan.”
Mr. Collins slutade skära sin mat. Blicken han gav sin dotter var mörk och man kunde nästan se en ilsken eld i hans ögon.
”Det var ett jävla tjat...!” röt han och slog handflatan i köksbordet.
Både Coral och hennes 14-årige bror Kyle hoppade till.
”Inga övernattningar sa jag ju!” fortsatte fadern. ”Hör du på mig överhuvudtaget, eller har du blivit döv?!”

Coral spetsade en ärtskida på sin gaffel och tuggade lite på grönsaken.
”Jag frågade bara...” sa hon tyst.
Men inte tillräckligt tyst. Fadern hörde mycket väl vad hon sa.
Utan en varning for en stenhård örfil ut mot flickans kind.
”Kan du hålla tyst och göra som du blir tillsagd nu?” sa fadern och återgick till sin middag.
Han brydde sig inte om dotterns stilla tårar, eller sonens hatfulla blick.
”Ät er mat nu.” beordrade han. ”Annars får ni sitta kvar ända tills ni är klara - även om det betyder att ni sitter här till midnatt.”
Kyle och Coral åt motvilligt upp maten. När de var klara ställde de ner sina tallrikar och bestick i diskmaskinen.
”Tack för maten.” sa de och gick till sitt rum.

Coral lade sig ner på sin säng och blundade. Hon hade fått en blixtrande migränhuvudvärk.
När Kyle såg hur dåligt hans syster mådde gav han henne migränmedicin och en flaska vatten, saker som Coral alltid förvarade i sin ryggsäck.
Coral satte sig sakta upp i sängen och gav Kyle en tacksam blick.
”Tack brorsan.” sa hon och log.
Hon tog tre tabletter och sköljde ner dem med rikligt med vatten.
Sedan gick hon in i badrummet och tvättade ansiktet och borstade tänderna.
Klockan var bara sju, men migränen fick henne att känna sig som en zombie. Om hon provade att sova lite kanske hon kunde gå till skolan morgon.

Grattis Coral! 24 December 2012

*
Happy Birthday 
*
Coral!

Skrivpuff - 20 + 21 + 22 januari 2012 - del 4

*
Det gick lite lugnare till i Coral och Darlas klass.
Till skillnad från sin lillebror hade Coral haft tur med sina klasskamrater,
ingen där var översittare eller hotade att slåss med stekspadar.
Tvärtom var de allihop ett riktigt vänligt och sammansvetsat gäng som alltid höll ihop.
Nu hade klassen musik och körsång - ett av Corals favoritämnen. De övade inför skolavslutningen i juni.
"Det känns inte som det nånsin kommer bli sommar..." sa Darla. "Det är så kyligt ute fortfarande."
Coral nickade instämmande.
"Mmmm... vi får hoppas att vi får en varm och skön sommar."

"Fast inte för varm..." sa Darla. "En värmebölja vore inte kul..."
Tjejerna såg på varandra och fnissade.
"Vi blir visst aldrig nöjda!" skrattade Coral.
"Flickor, jag förstår att ni har mycket spännande att prata om," sa musikläraren vänligt. "men ni får faktiskt vänta till rasten."
Hon log mot Coral och Darla.
Tjejerna bad om ursäkt och så fortsatte lektionen.

När klassen sjöng låten Just Wanna Be With You från High School Musical 3 släppte alla loss ordentligt.
Det kändes som de övade för en Broadway-show och inte bara för en skolavslutning och de hade riktigt roligt.
Coral kände sig oerhört glad och upprymd. Hon älskade verkligen musik,
den kunde nästa hela henne när hon kände sig nere.
"Det här - musikaler - borde du hålla på med Coral!" sa klasskompisen Brian beundrande. "Du är så duktig på såna här framträdanden!"
Coral rodnade lite av berömmet.
Men hon kunde inte låta bli att le stort. Det här var en bra dag!

You know how life can be
It changes overnight
it's sunny then raining

But it's all right
A friend like you
always makes it easy

I know that you get me
every time
Through every up,
through every down

You know I'll always be around
Through anything
you can count on me

*

Skrivpuff - 20 + 21 + 22 januari 2012 - del 3

*
Brent blev först helt paff av Ashlees agerande. Han bara stirrade på henne
och vaknade inte riktigt till förrän Max frustade av skratt och sa:
"Du ville faktisk ha salt!"
Brent gav honom ett mordiskt ögonkast och spände sedan blicken i Ashlee.
"Jag ska döda dig, ditt lilla freak...!" morrade han.
"Gör det då." sa Ashlee coolt. "Men ibland får man vad man förtjänar."
Brent slet åt sig första bästa verktyg från diskbänken och gjorde sig redo att klippa till Ashlee med det.
"Jag ska ge dig vad du förtjänar skitunge!" varnade han.
Men så upptäckte han att det han fått tag på bara råkade vara en dum stekspade - av plast.
Han slängde argt ifrån sig den.

Ashlee skakade på huvudet åt honom och gick tillbaka till Shirley och Kyle.
"Det där kändes faktiskt rätt så skönt." sa hon belåtet.
Hennes vänner log.
"Fast nu har jag nog retat upp honom rejält..." sa Ashlee eftertänksamt.
Kyle nickade och såg ganska bekymrad ut.
En uppretad Brent kunde bli väldigt otrevlig, det hade både Kyle och Ashlee fått erfara flera gånger.
"Ibland är jag lite för impulsiv..." suckade Ashlee.

Kyle lade armen om sin bästis.
"Vi får hålla ihop hela tiden, flera av oss menar jag."
Shirley nickade instämmande.
"Ja, det måste vi göra. Vi får se till att Brent och hans polare inte kommer åt er nåt mer nu. Och förresten lär väl Brent bli avstängd från skolan snart om han fortsätter att trakassera er."
Ashlee log.
"Ja, det har du ju rätt i. Jag kanske ska provocera honom ännu mer!"
Shirley skrattade.
"Nja, det är nog bättre att du håller dig bort ifrån Brent." sa hon och kramade om sin Ashlee.
"Mmmm... det är nog säkrast." trodde Kyle.
Shirley kramade om honom också.

Skrivpuff - 20 + 21 + 22 januari 2012 - del 2

*
Senare på dagen hade Kyle och Ashlees klass hemkunskap.
De flesta i klassen stortrivdes på de lektionerna. Det var trevligt att en dag i veckan få laga sin egen lunch och sedan sitta i lugn och ro och äta den.
Brent verkade dock mer road av att retas med Kyle och Ashlee idag än att ägna sig åt det han skulle.
Läraren sade strängt åt honom att skulle få besöka rektorn om han inte lämnade sina klasskamrater i fred.
Då skärpte Brent till sig. Han insåg bittert att flera rektorsbesök på en vecka inte var bra för hans betyg.
Han började suckande och uttråkat att koka vatten till pasta.
"Hallå, jag behöver salt." sa han rätt ut i hemkunskaps-salen.
Han såg sig om för att se vem som hade saltet.
Paketet stod nära Ashlee.
"Hörru, tics-freaket, ge mig saltet."
Shirley lade armen om Ashlees axlar och viskade:
"Ignorera honom."

Ashlee nickade och försökte fokusera på att laga mat. Men det var inte lätt att ignorera Brent och alla skällsord som rann ur hans mun.
Dessutom blev Brents tonläge och ord hårdare och mer elaka för varje minut.
Ashlee började se alltmer ledsen och arg ut och när Brent såg det blev han desto mer elak.
Till slut stod inte Ashlee ut längre.
Hon slet åt sig paketet med salt och dundrade fram till Brent.
"Vill du ha salt?" sa hon.
Brent nickade sakta.
"Eh..." sa han dumt. "jag sa ju det. Hit med det."
"Okej," sa Ashlee med hetta i rösen. "här har du."
Hon hällde allt innehåll i salt-paketet i kastrullen som Brent kokade pasta i.
Sedan kastade hon det tomma paketet på honom.

Skrivpuff - 20 + 21 + 22 januari 2012 - del 1

Skriv om en perfekt dag + om att hejda sig + om salt.

Blue Creek High School. Våren 2010

"Snälla Ashlee, kan du inte sluta upp med att knacka med pennan i bänken så där?" bad Julie Carver. "Det är en aning irriterande."
Julie lät inte sur eller elak, men Ashlee blängde ändå på henne.
"Jag kan inte hjälpa det." suckade hon.
"Nej, jag vet att du inte kan rå för dina tics och OCD..." sa Julie, med uppriktg vänlighet.
Julie kom inte alltid bra så bra överens med Ashlee, men hon började faktiskt tycka synd om sin klasskamrat. Ashlee verkade haft det så jobbigt den senaste tiden.
"Men kan du inte lägga ifrån dig pennan när du inte skriver med den då?" föreslog Julie.
Ashlee gav ifrån sig ännu en suck. Sedan höll hon sin blyertspenna med båda händerna och bröt av den på mitten. Bitarna släppte hon ner på golvet.
"Nöjd nu?" sa hon syrligt.
Julie himlade sig.
"Ash... du behöver faktiskt inte reagera så där." sa hon och fick en ny, lite sur, blick från Ashlee.

Kyle lade en ny penna framför Ashlee.
"Här, ta en av mina."
"Ja, det är bra Kyle..." stönade Brent. "ge lill-freaket en ny penna så hon kan börja irritera oss igen."
Nu var det Kyles tur att sucka. Han gav Brent en ilsken blick.
"Ashlee vaknar faktiskt inte upp på morgonen och tänker ut sätt att irritera dig på." fräste han.
Shirley kramade om honom och viskade mjukt:
"Kyle, lägg inte energi på att svara idioter."

Både Ashlee och Kyle log mot Shirley. Hon var alltid så snäll mot dem och det var skönt att ha kompisar på sin sida när folk var taskiga.
"Men det är så gulligt av dig att alltid beskydda Ashlee." tillade Shirley.
Kyle log blygt.
"Ja, Kyle är super-gullig!" sa Ashlee, glatt och hjärtligt. Och så pussade hon Kyle på kinden.
Shirley och Ashlee fnissade när Kyle rodnade.

Grattis Coral! 24/12 2011

Happy Birthday 
Coral!

*

Höst-tankar - Coral & Kyle

*
Coral:
För min lillebror och mig har hösten alltid varit en skön period,
eftersom det har inneburit skoldags - tid för frihet och tid för kompisar.

Men vi gillar även hösten för alla coola färger
(härligt när man gillar att fotografera)
+ Halloween :)


Kyle:
Och vår bästis Ashlee fyller år på hösten (28 oktober),
så det finns mycket att fira :)

SkrivPuff: Utmaning 2011:125 - 8 maj - 2

*
Pappa såg på oss.
"Vad är det med er två? Det ser ut som ni har ont nånstans."
"Coral har migrän." sa Kyle tyst.
"Och vad är det med dig då?" sa pappa.
Kyle pekade på sin säng.
Pappa inspekterade bäddningen. Såg nöjd ut.
Han gick fram till Kyle och rufsade om hans hår.
"Du lär dig grabben. Du bäddar ju rikigt bra nu."
Kyle andades lättat ut, men tuggade fortfarande på tumnageln.
"Se inte så där ynklig ut, Kyle." sa pappa. "Och sluta att bita på nageln. Man kan ju tro att du är nervös."
"Förlåt." mumlade Kyle.
"Ska du ha skjuts till skolan förresten?" frågade pappa.
Kyle reste sig och tog sin ryggsäck.
"Nej tack, jag tar skolbussen."
Pappa log.
"Okej som du vill. Men då får du skynda dig, bussen går snart."
Pappa gav Kyle en lätt dask i baken och lämnade vårt rum.

Kyle vände sig till mig.
"Vi ses i eftermiddag. Vila mycket nu och krya på dig."
Jag log genom all smärta i min skalle.
"Tack brorsan. Ha en bra dag."
"Tack." sa Kyle och log. "Det blir nog en rolig dag."
Jag visste att han såg fram emot fotokursen hans klass skulle ha efter lunch idag.
Det är så coolt att skolan har ett eget foto-labb!
"Porträtt-foto idag va?" frågade jag.
Kyle nickade.
"Vem ska du ha som foto-partner?" frågade jag. "Ashlee?"
Kyle svarade inte. Men han rodnade.
Jag log. Varje gång man nämnde Kyles bästa vän och stora kärlek blev han så här blyg.
"Ni två är så söta tillsammans." sa jag.
Kyle räckte ut tungan åt mig. Men sedan log han och sa hej då.

Jag lade mig ner i sängen för att försöka sova bort min äckliga migrän. Jag kände att jag hade ett stort leende på mina läppar.
Mitt huvud höll på att sprängas, men min lillebror fick mig ändå att le.
Jag vet inte vad skulle ta mig till om han inte fanns i mitt liv.
Kyle försöker alltid ta bort min smärta, vad den än beror på och han muntrar alltid upp mig.
Jag kan inte tänka på hur det skulle bli om något ont skulle hända Kyle, så att han försvinner från mig.
Nej, det gör alldeles för ont.

SkrivPuff: Utmaning 2011:125 - 8 maj - 1

Skriv om värk.

Blue Creek. Maj 2010

Väckarklockans skrällande borrade sig obönhörligt in i mitt värkande huvud.
 Måste köpa en tystare klocka.
Det kändes som mitt huvud satt fast i ett skruvstäd som pressades ihop allt hårdare.
Rummet snurrade när jag satte mig upp i sängen och ett hett illamående sköjde över mig.
Jag blundade och pressande fingertopparna mot mina värkande tinningar.

Kyle var redan påklädd. Han höll på att bädda sin säng, men han stannade upp och såg oroligt på mig.
"Det är bara migrän..." stönade jag trött.
"Det är inte så 'bara'," tyckte Kyle. "lägg dig ner igen Coral."
Lillebror gick ut i badrummet och kom tillbaka med mina starka värktabletter och ett glas med vatten.
Jag tvingade i mig en tablett.
"Ska jag köpa Pepsi åt dig efter skolan?" frågade Kyle.
Underbaraste lillebror! Han vet precis vad jag behöver när jag har migrän.
"Tack Kyle." sa jag. "Du är världens bästa lillebror, vet du det?"
"Det vet jag väl inte direkt om jag är... men jag vill inte att du ska må dåligt och jag vill hjälpa dig, bara jag kan."
Jag log mot honom.

Kyle fixade noga till rullgardinen, så att inget solsken kom in i vårt rum.
Sedan fortsatte han att bädda sin säng med den militäriska precision som pappa (av någon underlig, obegriplig anledning) krävde av honom.
Varje morgon kom pappa in här och inspekterade. Om sängen var "felbäddad" fick Kyle (i bästa fall) bädda om.
"Det där duger bra." sa jag.
"Jag hoppas det..." sa Kyle tveksamt.
Snart skulle pappa komma in och inspektera hans bäddning.
Jag visste att Kyles hela inre värkte av oro.
Min lillebror satte sig på min säng när pappa kom in till oss.
Kyle började bita på en tumnagel, som han brukar när han är nervös.
Jag tog hans hand och kramade den.

Message from Coral

*LMAO*
Kyle is having a conversation with the 3-year-old neighbor girl, Lindsay:

LINDSAY: Pretty flower!

KYLE: Yeah.

Lindsay gives the flower to Kyle.

LINDSAY: Say thank you.

KYLE (smiles): Thank you Lindsay.

LINDSAY: What's her name?

KYLE: Um.... I think it's a Anemone...

LINDSAY: No silly! Her name is Betty!

KYLE (laughs) Okay... if you say so...

LINDSAY: I says so.

Pause...

LINDSAY: Little boy, I is hungry.

(Okay, I found it really hilarious that a 3-year old is calling my brother 'Little boy' *lol*
Maybe she can see he is younger and smaller than her own brothers...)

KYLE: Maybe your Mom can give you something to eat, Lindsay.

LINDSAY: Yeah, she can. You and Cori can eat with us.

KYLE: Thanks Linds, maybe some other day. Cori and I already have dinner plans.

LINDSAY: Tomorrow then. Or Lindsay be very sad.

KYLE: Awww... we don't want you to be sad. Maybe we can eat with you tomorrow.

LINDSAY: Yaaaay! Now I is happy girl!

Lindsay hugs and kisses Kyle.

LINDSAY: Little boy, I likes you.

(Hmmm... Lindsay's first crush maybe...? *lol*)

Love,
Coral

SkrivPuff: Utmaning 2011:113 - 25 april

Skriv om ett stöd.

Blue Creek High School. Maj 2010.

Coral stod utanför biologisalen och samlade styrka inför den fruktade dissekeringen hon var tvungen att göra för att inte få underkänt i biologi.
Hennes bästis Darla lade armen om hennes axlar och gav henne en liten kram.
"Du klarar det här älskling."
"Vi tror på dig!" sa deras klasskamrat Brian. "Du klarar allt Cori!"
Biologiläraren Mr. Wheeler såg upp från sin plats vid katedern när Coral, Darla, Brian och några andra från klassen klev in i salen.
"Är du redo att dissekera lite?" frågade han.
"Nej..." mumlade Coral.
Hon var redan vit i ansiktet.
"Hon borde få slippa..." viskade Brian till Darla.
Darla nickade instämmande.
"Mmmm... men tyrannen där borta har aldrig låtit någon slippa göra något på hans lektioner."
Darla blängde argt på Mr. Wheeler som nu lade fram något på elevernas bord.
"Så Miss Collins, nu kan du börja."
Men Coral stod som förstenad och stirrade på det som läraren lagt fram. Hon flämtade och började nästan hyperventilera.
"Inte en orm... Snälla Mr. Wheeler... jag kan inte..."
"Hon har orm-fobi." sa Brian.
Mr. Wheeler förklarade att om Coral inte dissekerade den döda ormen, skulle hon får underkänt.
Coral grät så mycket när hon dissekerade reptilen att det var svårt att se, hon undrade om hon alls gjorde rätt.
Darla grät också nu. Hon hoppades att Mr. Wheeler kände hatet hon utstrålade mot honom.

När Coral var klar sjönk hon ner på golvet. Hennes ansikte var kritvitt.
"Så, det var väl inte så farligt?" sa Mr. Wheeler. "Nu får du ju godkänt i Biologi."
Coral såg upp på läraren med hat i blicken. Sedan började hon att må illa, rakt över Mr. Wheelers blanka skor.
"Bra gjort Coral!" skrattade Brian triumferande.
Coral reste sig på darriga ben och gick mot flickornas toalett.
Darla gick efter henne.

På väg till toaletten mötte de Kyle.
Kyle såg oroligt på sin syster.
"Hur gick det?"
Coral log genom tårarna.
"Jag gjorde det. Jag gjorde det, Kyle!"
Kyle gav sin storasyster en lång kram.
"Yes! Jag visste det Cor! Jag visste att du skulle klara det! Sa jag inte det, att du är min superhjälte?"
Coral skrattade och grät på samma gång.
"Mmmm... fin superhjälte du har till syster, Kyle... jag spydde på Mr. Wheelers skor..."
Kyle skrattade ett porlande skratt.
"Det förtjänade han!"
"Ja, det gjorde han verkligen!" instämde Darla.

Coral log mot sin älskade lillebror och sin bästa vän.
"Tack för allt stöd. Ni är bäst!"
"Nej Cor, du är bäst!" sa Kyle.

SkrivPuff: Utmaning 2011:34 - 3 februari

Skriv om ängslan

Blue Creek, maj 2010

Coral såg på sitt betygskort och suckade bedrövat.
"D i biologi och D i idrott."
Darla lade armen om henne.
"Men resten är bara A och B - och några A och B plus tillochmed! Din pappa borde bli super-stolt över dig, Coral!"
"Jag vet inte..." sa Coral. Hon suckade igen.
"Mmm... han lär bli jättestolt..." mumlade Kyle. "Två barn med D i idrott."
Darla kramade om dem.
"Men älsklingar...! Era betyg är ju jättebra! Och du, Coral, vår biologilärare är så taskig som ger dig D, bara för att du inte klarar av av dissekera äckliga saker...!"
"Jag vet!" utbrast Coral. "Han är en idiot."
"Vi borde dissekera honom." muttrade Kyle.
Coral och Darla började skratta.
"Okej Kyle... det där lät inte läbbigt alls." log Darla. "Är du släkt med Sweeney Todd eller?"
Hon petade Kyle i sidan.
Kyle fnissade och tog bort Darlas hand.
"Mmmm, jag tror faktiskt jag är det." flinade han.
Sedan blev han allvarlig och såg på sin syster.
"Coral, finns det ingen chans för dig att läsa upp ditt biologi-betyg?"
Coral suckade och nickade.
"Jo... biologiläraren har sagt att det fortfarande finns tid till det innan sommarlovet. Men då måste jag dissekera något..."

När Darla gick på toaletten sjönk Coral ner på en stol i korridoren och begravde ansiktet i händerna.
"Han kommer bli vansinnig om jag kommer hem med det här betyget...!"
Coral kände ångest och ängslan i hela kroppen.
"Han blir vansinning på mig med." sa Kyle. "Jag klarar inte matten och kanske inte idrotten heller..."
Betygskortet skrynklade sig i pojkens ångest-svettiga hand.
Coral drog ett djupt andetag för att bli av med lite av ångesten som började trycka över bröstet.
"Jag gör det." sa hon när trycket äntligen lättade. Hon reste sig upp. "Jag dissekerar nåt. Vi får hoppas att jag dör av äckel eller nåt..."
Kyle kramade henne.
"Vet du hur stark du är syrran?" sa han med ömhet och beundran i rösten.
Coral skakade på huvudet.
"Jag är inte stark..." suckade hon.
"Skämtar du!" utbrast Kyle. "Du klarar hur mycket som helst, trots att det är skitjobbigt för dig. Du är min superhjälte."
Coral svalde gråtklumpen i halsen och kramade sin bror. Sedan log hon mot honom.
"Superhjälte...? Då måste jag skaffa en sån där dräkt va?"
"Ja! Du kan bli Hit-Girl!" fnissade Kyle.
Coral skrattade och nöp honom i midjan.
"Okej lillebror, nu får du inte läsa dina Kick-Ass-magasin mer."

"Vad skrattar ni åt?" frågade Darla roat när hon kom ut från toaletten.
"Syrran ska bli Hit-Girl!" sa Kyle med överdramatisk och dov röst.
"Ja, se 14-åriga pojkar..." skrockade Darla. Hon kittlade Kyle i nacken. "Sötnos, är det inte så att du läser lite för mycket serietidningar?"
Kyle fnissade och skakade på huvudet.
"Nope, det gör jag inte. Min syrra är superhjälte faktiskt!"
Coral log mot sin lillebror.
"Okej, visst, jag är Hit-Girl... och efter lunch ska jag slåss mot den onde biologiläraren."
Kyle log.
"Yay! Hit-Girl power!" sa han triumferande.
Coral log och rufsade om hans hår.
"Brorsan... skolpsykologens rum ligger nere i korridoren vid entrén." skojade hon.
Kyle fnissade.
*

SkrivPuff: Utmaning 2011:33 - 2 februari

Skriv om att vara ambitiös.

Blue Creek High School. Maj 2010.

"Coral, där är du ju! Jag har letat efter dig."
Darla slog sig ned intill Coral, som satt vid ett bord i skolbiblioteket, djupt försjunken i en bok.
"Läser du?"
"Mmmm..." sa Coral utan att titta upp från boken. "Detta här är ett bibliotek, Darl."
Darla skrockade och petade Coral i sidan.
"Nu ska inte lilla Miss Collins vara kaxig. Men du... jag trodde du hade läst ut Huckelberry Finn...?"
Coral tittade på sin bästa vän och log.
"Jo, den läste jag ut igår. Nu läser jag War of the Worlds."
Coral höll upp boken och visade Darla framsidan av H.G. Wells klassiker om marsianerna som invaderar Jorden.
"Herregud..." pustade Darla. "Coral Collins, hur många böcker läser du i veckan egentligen...?"
Coral log lite urskuldande.
"Det här är lite extraläsning bara."
"Extraläsning?" utbrast Darla. "Lilla hjärtat... det är bra att vara ambitiös, men du jobbar alldeles för hårt med ditt skolarbete."

Darla suckade och gav Coral en allvarlig blick.
"Coral, jag vet att din pappa kan vara lite strikt mot dig och Kyle när det gäller läxor, men du får inte överanstränga dig. Hade inte du migrän senast igår?"
Coral nickade.
"Jo, men..."
"Inga men." avbröt Darla. Hon reste sig och tog boken ifrån Coral. "Stoppa nu ner Mr. Cruise i din ryggsäck, så går vi och äter fredags-pizza och dricker litervis med läsk med Ashlee och din gullunge till lillebror!"
Coral fnissade och tog tillbaka boken.
"Darl, Tom Cruise är bara med i filmen War of the Worlds, inte i boken."
Darla låtsades bli förfärad.
"Vad säger du? Är inte snyggingen Cruise med i boken?! Det avgör saken; då tänker jag aldrig läsa den."

Coral skrattade och satte upp sina koppar-röda lockar i en hästsvans.
"Vad ska du välja som extraläsning?" frågade hon.
"Idag ska jag bara läsa pizza-menyn." log Darla. Hon lade armen om Corals midja. "Kom, min lilla über-ambitiösa kompis, nu går vi. Jag är vrålhungrig."
Coral skrattade.
"Jag är också lite hungrig. Men du, den här boken är faktiskt rätt så spännande."
Hon viftade lätt med boken framför Darla.
"Coral Joy Collins, våga inte säga ordet 'bok' igen." varnade Darla och kittlade sin bästis.
"Nej, sluta!" fnissade Coral och vred sig ur sin väns grepp. "Jag ska vara snäll och ska inte säga det där läskiga ordet mer idag."
"Bra." sa Darla.
Coral log ett finurlig leende.
"Fast du borde läsa den, Darl. Den är bra."
Skrattande hoppade Coral undan ännu en kittlingsattack från Darla.
Sedan stoppade hon ner War of the Worlds i sin ryggsäck. Marsianernas invasion fick vänta tills ikväll.
Men Coral kände sig nöjd med sig själv. Nu skulle hon få bra betyg den här terminen också - och pappa skulle inte kunna säga att hon var oambitös och oduglig i skolan.
Han kanske tillochmed skulle bli stolt över henne. Men bara kanske.

The War of the Worlds