Julkalendern 2017 - Del 16

*
New York City
Tisdag, 16 December 2003

I lekparken funderade Selena på om hon skulle välja gungorna först, eller den stora granit-rutschkanan.
Det sistnämnda var helt klart roligast, men det var det tydligen fler barn som tyckte, för det var lång kö till rutschkanan. Hon skulle få vänta länge på sin tur, särskilt då de flesta ungarna ville åka flera gånger.
Selena vände sig mot gungorna och då fick hon syn på en liten pojke, i hennes egen ålder gissade hon, som satt på en av gungorna. Han satt helt stilla och såg ensam ut.
Nu blev valet lätt. Gungorna fick det bli.
"Hej." hälsade Selena glatt.
Pojken tittade upp när han hörde hennes röst.
"Hej." sa han, ganska tyst.
"Är den gungan ledig?" frågade Selena och pekade på den bredvid pojkens.
Pojken tittade på den tomma gungan en stund. Och hade han varit sarkastiskt lagd hade han kanske svarat något i still med "Näää, min osynliga kompis sitter där".
Men något sådant svar vräkte han inte ur sig. Han nickade.
"Ja, det är den."
Selena slog sig ner på gungan och gav den lite fart. Hon tittade hela tiden på pojken. Han var gullig.
"Vad heter du?" frågade hon.
"Aidan."
"Fint namn. Jag heter Selena. Hur gammal är du?"
"Nio." svarade Aidan.
Selena log. De var lika gamla, hon hade gissat rätt!

"Bor du här?" frågade Selena.
"I parken?" sa Aidan.
Selena fnissade till, men slutade snabbt med det. Tänk om pojken var helt allvarlig? Han kanske trodde att hon bokstavligt talat undrade om han bodde i parken.
Men då såg hon en liten antydan till leende i Aidans mungipa.
"Egentligen bor jag här, i New York alltså. Men för tillfället bor jag nån annanstans."
Han tystnade och började se sorgsen ut igen.
Selena såg ömsint och lite fundersamt på honom. Och plötsligt förstod hon! Aidan var fosterbarn!
Den sorgsna blicken och hur han pratade om sitt boende kände hon mycket väl igen, både från hennes kompisar från barnhemmet och andra fosterbarn.
"Vill du veta en hemlighet?" sa hon.
Aidan nickade.
"Jag är också fosterbarn." sa Selena och log varmt.
Aidan öppnade munnen för att protestera, men så stängde han den igen.

En man med vänligt utseende kom fram till dem.
"Hej, gubben. Har du fått en kompis?"
Aidan hoppade av gungan och tryckte sig nära mannen, som Selena antog var pojkens fosterpappa.
"Ja. Det är Selena." berättade Aidan. "Hon gillar gungor och är också fosterbarn."
Paul Reyes log och strök pojken över håret. Sedan hälsade han på Selena.
"Du har varit med på nån fosterfamiljs-picnic va? Jag tycker jag känner igen dig."
Selena nickade och log glatt.
"Ja! I somras. Jag kände igen dig med. Du och din fru har flera ungar, va?"
Paul nickade.
"Det stämmer. I somras hade vi tre stycken. Vilket minne du har."
"Men Aidan är ny?" sa Selena.
Paul såg ömt på Aidan.
"Ja, Aidan är ny."
Pojken borrade in ansiktet i sin fosterfars varma överrock.
"Vi ska nog gå nu." sa Paul. "Men det var kul att träffa dig igen, Selena."
"Dig med!" sa Selena.

Paul lade armen om Aidans axlar.
"Vill du gå och dricka varm choklad. I koppar stora som guldfiskskålar?"
Aidan började le ett snett litet leende och höjde en aning på ögonbrynen, skeptisk.
"Okej, dom är inte stora som guldfiskskålar..." erkände Paul. "Men som våra flingskålar i alla fall. Låter det bra? Varm choklad med massor med vispgrädde?"
Aidan skrattade och nickade.
"Awesome!" sa han och gjorde tummen upp.
Paul rufsade om den lille pojkens mörkblonda hår, som det nu hade landat snöflingor i.
"Du, grabben... var är din mössa...?"
Aidan såg sig om.
"Nånstans..." sa han osäkert.
Paul skakade på huvudet, men han var inte arg, mest road.
"Jaha du. Men då får vi gå runt och leta efter mössan. Det är för kallt att gå utan."
Selena tog skutt av sin gunga.
"Jag hjälper till att leta!"
De två barnen sprang iväg.
Kvar stod Paul och såg efter dem.
"Vad ska jag göra då?" skojade han.
"Du kan leta efter mina vantar!" ropade Aidan som svar, helt allvarligt.

Paul skakade på huvudet igen och började skratta.
Då såg han en ganska stor ekorre som nyfiket tittade på honom.
"Den här ungen får vi hålla koll på, eller vad tror du...?" sa han till ekorren.
Och hur otroligt det än verkade, såg det ut som att ekorren verkligen lyssnade intresserat på honom.
Efter en stund kom Aidan och Selena tillbaka. Pojken viftade med sin mössa och vantarna.
"Upphittade!" flämtade han.
Sedan fick pojken syn på ekorren och beundrade den ett tag.
"Lilla gubben, varm choklad...?" påminde Paul.
Han ville inte stressa pojken, men det började bli kallt nu. Han tog på Aidan mössan, lade armen om honom igen och så började de att gå.
De vände sig om och vinkade till Selena.
"Vi ses en annan gång!" ropade Aidan.
Han hoppades verkligen det. Selena var snäll och kul att hänga med. Och det kändes bra att ha en kompis.

Mirakel-flickan

Tack fina Anitha för inspirationen! 
Utan din “börja” hade denna text aldrig fötts! :)

“Vatten… jag måste få vatten”, viskade mannen, och sträckte fram handen mot min flaska. 

Jag nickade och höll fram den nya, oöppnade plastflaskan mot den stackars hemlösa mannen. 
”Gud välsigne dig.” sa han tacksamt. 
För ett kort ögonblick när han tog flaskan råkade jag nudda hans hud och han ryckte till sig handen, som om han kände smärta. 
”Åh, förlåt mig, det var inte meningen att göra er illa…” mumlade jag generat. ”Statisk elektricitet…” 
Han skakade på huvudet och log mot mig. 
”Nej lilla vän. Jag känner ingen smärta längre.” sa han och gned prövande sin handled. ”Du har botat mig. Du är magisk, flicka lilla!”

Jag tog ett steg tillbaka. 
”Nej, jag är inte magisk…” nästan viskade jag. 
Mannen nickade. 
”Jo, minsann. Du är ett mirakel.” 
Aidan, min bästa kompis, lade en hand på min axel. 
“Du är nog lite magisk, Selena.” sa han med sin milda röst. “Tänk på allt som har hänt den senaste tiden: Jesus-statyn i kyrkan som började blöda strax innan du fick stigmata - och så den där ganska döda rosen som började att blomma igen när du höll i den…”

Aidan mjukt log och tillade: 
”Om inte det är magi, så vet jag inte vad som är det...” 
Jag började gråta. 
”Allt är så konstigt… Jag fattar ingenting…!” 
Den hemlösa mannen reste sig på darriga ben, pekade på mig och utropade: 
”Flickan här är ett mirakel!” 
Folk såg nu nyfiket på oss och jag skyndade mig därifrån.

Selena & rosen - del 2

*
”Vad är det?” sa Aidan skrattande. ”Trodde du att männen i vita rockar skulle komma och hämta dig eller.”
Selena skrattade också.
”Mmmm… precis, en förstaklass-biljett till isoleringscell och tvångströja.” sa hon.
Sedan grävde hon in fingrarna i Aidans midja och skrockade glatt när han försökte skruva sig ur hennes grepp.
När han äntligen lyckades frigöra sig från Selenas kittlingsattack gick han och satte sig på trappan igen.

Selena slog sig ner intill honom, lade rosen i knät och tittade på den.
”Jag förstår inte…” sa hon. ”Den var ju helt… död. Och nu…”
Aidan log och ryckte på axlarna.
”Du är väl magisk eller nåt.” sa han och pussade Selena på kinden.
Selena smakade på ordet.
Magisk.
Kunde det verkligen vara så?

Selena & rosen - del 1

Tack fina Anitha för inspirationen! 
Utan din ”börja” hade denna text aldrig fötts! :)

Rosen Selena höll i handen liknade inget hon sett förut.
Det såg ut som en sagoros, grandios, vacker och rosa. Märkligt… för när de kom till den här trädgården vid den gamla övergivna herrgården för en stund sedan låg rosen på marken, ensam och vissnad. Men så fort Selena plockat upp blomman blev den frodig och levande igen.
Plötsligt gnistrade det till i rosen, som små diamanter som glittrar i solsken.
Selena gav ifrån sig ett litet skrik och släppte ner den glittrande blomman på gruset.

Hon hörde Aidan skratta roat åt henne.
”Typiskt tjejer att bli rädd för en liten insekt.”
Selena såg leende på honom där han satt på nedersta trappsteget på herrgårdens stentrappa.
”Du, det var faktiskt ingen insekt. Det var…”
Hon hejdade sig. Vad var det egentligen som hade skrämt henne? Hon kunde väl inte säga till de andra att rosen plötsligt hade börjat glittra. Tokigt. Riktigt tokigt.
Hon tog upp rosen igen och stirrade på den. De små glitterdiamanterna glimmade fortfarande.

”Underligt…” muttrade hon.
Aidan reste sig från trappan och kom fram till henne, lade en arm om hennes axlar.
”Vad är underligt?”
Selena visade rosen.
”Ser du något speciellt?”
”Hmmm…” sa Aidan fundersamt och studerade rosen.
Hans ögon blev stora av förvåning.
”Jäklar…!” utbrast han. ”Den glittrar ju…!”
”Du ser det också…?” frågade Selena.
Hon andades ut, började nästan gråta av lättnad.
Jag är inte galen.