Julkalendern 2022 - Del 3

Blue Creek, Minnesota 

3 December 2009 

 

Det var torsdag kväll. Förväntansfulla Blue Creek-invånare hade trotsat kylan och stod nu på torget och väntade på att den 9 meter höga julgranen skulle tändas. 

Julgrans-tändningen var en årlig, mycket uppskattad, tradition i den lilla staden.
Grannar som kanske inte sågs så ofta i vanliga fall träffades nu och uppdaterade varandra om händelser i livet, en jultomte delade ut varsin liten tidig julklapp till stadens barn, det bjöds på dryck och julkakor och kören i stadens high school stod för underhållningen.

14-åriga Ashlee Hayden, var med i skolkören och i år skulle hon sjunga solo; 

What Christmas Means To Me.
Flickan älskade den låten, men var lite nervös över att sjunga inför hela staden.
Ja, nu var Blue Creek inte direkt en metropol, men ändå...
Tänk om mina tics freakar ur... tänkte Ashlee och fick en liten klump av oro i magen.
Just som oron kändes som mest lade hennes lärare Mrs. Rice armen om hennes axlar.
”Jag vet vad du tänker, lilla raring.” sa lärarinnan ömt. ”Men allt kommer att gå så bra. Du är fantastisk, glöm inte det, Ashlee.” 

Ashlees smaragdgröna ögon fylldes av tårar, så rörd blev hon.
”Tack Mrs. Rice.” sa flickan och kramade om sin lärare, som hon tyckte så mycket om.

Och Mrs. Rices ord hade en magisk inverkan på flickan - iallafall tyckte Ashlee att det kändes så. För precis innan hon skulle börja sjunga sitt solo försvann nervositeten och med säkerheten hos ett litet proffs som aldrig gjort annat än att uppträda ställde flickan sig vid mikrofonen och sjöng. 

[...]

 

Oh, yeah
Candles burnin' low
Lots of mistletoe
Lots of snow and ice
Everywhere we go
Choirs singin' carols
Right outside my door

All these things and more (all these things and more)
Whoa, that's what Christmas means to me, my love
(That's what Christmas means to me, my love)

whoa, yeah
Yeah

 

And ya know what I mean
I see your smilin’ face
Like I never seen before
Even though I love ya madly
It seems I love you more
The little cards you'll give me
Will touch my heart for sure

 

[...]

🎶

Ashlee fick så mycket applåder och jubel från publiken att hon blev alldeles tagen.
Och mer applåder blev det när hela kören sjöng fler julsånger - och lite skratt blev det till och med, när ungdomarna sjöng den rart humoristiska julsången Everybody Knows The Claus.

Alldeles yr av eufori och adrenalin sprang Ashlee ner till sin familj efter uppträdandet och kramade om dem.
Mamma och pappa sa hur stolta de var över henne och lillebror Kevin tyckte att Ashlee var ”världsbäst på att sjunga bra”. Det höll hela familjen med om.

”Och vet du, Ashie, jag träffade jultomten.” sa Kevin ivrigt. ”Och jag fick en julklapp åt dig med!”

Lillebror räckte över ett paket till Ashlee.

”Tack, vad snäll du är.” sa Ashlee, med rösten full av kärlek, och kramade sin lillebror länge.

🖤

Klockan sju var det dags för julgranen att tändas och folk drog hänfört efter andan när torget lystes upp av juleljusen.

”Det här är magiskt...!” flämtade Ashlee.

”Du är magisk, Ash.” hördes en mjuk röst bakom henne.

Ashlee sprack upp i en stort leende och blev alldeles varm i hela kroppen när hon hörde den välbekanta stämman. 

Hon vände sig om och kastade sig om halsen på Kyle Collins, hennes allra bästa vän och sitt livs kärlek, och råkade nästan välta omkull både sig själv och den taniga pojken i ren iver. Och hon pussade honom på kinden.

Kyle rodnade och såg blygt ner på den snötäckta marken.

Matthew och Selma Hayden, Ashlees föräldrar, såg på de två små raringarna och log ömt mot dem.

”Vilka sötnosar ni är.” sa Selma.

Ashlee log glatt och hennes ögon glittrade.

”Ja, visst är vi!” sa hon, med återfunnen självsäkerhet.

Och så kramade hon om Kyle igen.

Skrivpuff - 27 januari 2014

Udd

Blue Creek, Minnesota. Maj 2010

”Aaaargh…! Jag hatar det här!”
14-åriga Ashlee föste ner sin mattebok och anteckningsblock på golvet.
Matthew Hayden tog blicken från matlagningen och såg medlidsamt på sin dotter.
”Fortsätt att kämpa, älskling. Du har ju bara ett tal kvar nu.”
Han gick fram till köksbordet och lade upp flickans skolsaker igen.
”Gör ett nytt försök.”
Ashlee morrade surt, men hon drog till sig alla papper och började skriva ner en lösning på det svåra mattetalet.
Frustrationen bara växte och hon tryckte så hårt med blyertspennan att udden gick av.

”Ta det lite lugnt nu.” sa Matthew och lade armen om Ashlees arga, magra axlar. ”Du vet hur dåligt du mår om du överanstränger dig. Och du gör nästan hål i pappret när du skriver så där hårt.”
Ashlees smaragdgröna var nu fyllda med tårar och hon gav ifrån sig en darrande suck.
”Men jag orkar inte mer. Jag har gjort läxor i mer än två timmar nu, det har varit en lång dag - och allt blir bara fel…”
Matthew såg bekymrat på henne.
Ashlee klagade aldrig över läxor, hur jobbigt det än var. Men den senaste tiden hade tösen ofta blivit överansträngd och hon hade fått flera anfall, som om hennes hjärna varit överhettat.

Matthew drog i Ashlee i sin famn och höll om henne.
”Det känns som du behöver vila lite nu. Jag ringer din mattelärare och förklarar varför din läxa inte blir klar till morgon. Hon vet ju hur du har det.”
Ashlee nickade.
”Mrs. Rice förstår allt, hon är en av de bästa lärarna på hela skolan.”
Pappa Matthew log.
”Det har du verkligen rätt i, älskling. Packa i hop skolgrejerna du, så ringer jag Mrs. Rice. Och sedan kan du väl röra om lite i spagettisåsen, så den inte bränns vid?”

Ashlee slog armarna om sin pappas hals.
”Tack för att du inte blir arg på mig när jag blir så här.” snyftade hon.
”Det är ju inte ditt fel, Ash.” sa Matthew och kysste flickan på den feberheta pannan. ”Nu struntar vi i den dumma matten för idag okej?”
Nu log Ashlee brett.
”Okej!”
Hon föste snabbt ner sina läxpapper i ryggsäcken. Det skulle bli skönt att slippa siffrorna nu.
Imorgon skulle hon behöva kriga med dem igen.
Men då tänker jag vinna! tänkte Ashlee triumferande.

Skrivpuff - 7 november 2011 - del 2

*
Matthew pussade den lilla flickan på kinden.
"Men Ashlee... du kan ändå inte klappa hundar, du är ju allergisk."
Ashlee började gråta.
"Men pappa... jag gillar att krama djur!" snyftade hon.
Hon gled ur sin fars famn och satte sig nära hunden.
Hunden gav den lilla flickan en försiktig slick på kinden, sedan började den gny igen - som om den tyckte synd om Ashlee.

"Se pappa, vovven är snäll!" sa Aslee glatt.
Hon började klia sig i ögonen och gnuggade näsan mot tröjärmen.
"Ja, vovven är jättesnäll lilla gumman." sa Matthew. "Men du tål honom inte, så vi måste tyvärr säga adjö nu."
Lilla Ashlee storgrät när pappa Matthew tog henne i handen och gick in i den stora mataffären. Hon nös och snyftade om vartannat.
"Pappa... jag ska beställa en egen vovve. En som jag inte är allergisk mot."
Matthew lyfte upp flickan i famnen igen.

När de passerade gången med leksaker fick Matthew syn på en hylla med gosedjur. Han plockade ner en mjuk hund och visade den för Ashlee.
"Titta här, lilla hjärtat, den här vovven tål du. Och vet du, jag tror han vill följa med dig hem."
Ashlee torkade sina rödgråtna ögon och studerade gosedjuret. Sedan tog hunden i sin famn och kramade den.
"Jag hörde också att den sa det, att den vill följa med mig hem." sa hon.
Matthew log.
"Då är det bäst att den får det då."
Ashlee nickade och hennes lilla ansikte sprack upp i ett soligt leende.
"Ja, den blir glad då. Och jag blir glad!"

*

Skrivpuff - 7 november 2011 - del 1

Skriv om att beställa.

Blue Creek. Hösten 1999

4-åriga Ashlee såg storögd på hunden som satt fastbunden utanför mataffären.
"Pappa, titta vilken söt vovve!"
Hunden tittade upp på den lilla flickan med de mörka korkskruvarna och de stora gröna ögonen. Den gnydde förtvivlat.
"Och han gråter...!" sa Ashlee sorgset. "Han vill nog ha sin mamma och pappa."
Matthew Hayden nickade.
"Ja, det vill han nog. Hans husse eller matte är nog inne och handlar."
Ashlee såg inte glad ut över detta.
"Man ska inte lämna vovvar. Dom blir jätte-lessna då! Pappa, får jag stanna här och klappa vovven så att han inte behöver vara ensam?"

Matthew skakade på huvudet.
"Nej, Ashlee. Man ska inte bara gå fram till främmande hundar, det vet du. Och man måste fråga ägarna om man får klappa först."
Ashlee plutade fundersamt med munnen.
"Jag kom på en jätte-smartig sak! Jag frågar vovven om jag får klappa honom!"
Matthew skrattade mjukt och lyfte upp sin lilla dotter i famnen.
"Men hundar kan ju inte prata..."
Ashlee log.
"Näää... det förstås... men han kan lära sig! Och så säger han att han vill bli klappad. Och vet du pappa, jag kan se på djur om dom vill kramas."

foto: Robin M. Ashford

*

Blue Creek Memories #11

Pappa Matthew berättar:

En dag när Ashlee var 4 år tog jag med henne på en shopping-runda i vår supermarket.
Plötsligt kom Ashlee bort i den stora mataffären.
Hon gick länge omkring gråtande och letade efter mig.

När jag äntligen (efter vad Ash tyckte var en evighet) hittade Ashlee,
såg hon på mig med sina stora ögon och sa anklagande:
"Du är faktiskt min pappa, du ska hålla reda på mig."

SkrivPuff: Utmaning 2010:331 - 7 december

Skriv om att ha tid.

Eden Park, Georgia 1998.

"Pappa, kom och lek med mig."
"Inte just nu Ashlee Grace."
"Joooo! Snälla pappa!"
3-åriga Ashlee ryckte lätt i sin pappas skjortärm.
Matthew Hayden såg leende på sin lilla dockliknande dotter.
"Jag skulle gärna leka älskling, men jag har inte tid just nu."
Flickan lyfte lite förundrad på ögonbrynen.
"Tid...?"

Barnet sprang iväg på sockbeklädda små fötter och drog ner ett föremål från den gamla byrån som stod i andra änden av rummet.
Matthew såg inte riktigt vad det var. Men så sprang Ashlee tillbaka till honom och lade föremålet i hans hand.
"Detta här är tid, pappa."

Matthew såg ner på det blanka föremålet som nu låg i hans hand.
Han log.
Det var ett gammalt fickur.
*

Blue Creek Memories #10

*
Pappa Matthew minns:
*
När Ashlee precis hade fyllt 4 år var hela familjen på en stor fest
här i Blue Creek. Vi hade då bara bott här i ett par månader,
så vi kände inte så många än.
Någon gick fram till Ashlee och frågade:
"Vem är din mamma då, lilla vän?"
Ashlee pekade bort mot andra sidan av salen, där Selma (plus flera andra kvinnor stod) och sa:
"My mama is pretty."


(Är hon inte rar, vår lilla Ashlee?)

*

Road trip, Burger Boy & Surprises! 3

*
Familjen Hayden satt ute och åt sin mat.
Ashlee ställde sina vinylfigurer framför sig på bordet och matade dem med pommes frites.
”Får du i dig något själv nu?” skrattade hennes pappa.
Han rufsade om sin lilla dotters svarta hår.
”Ja då.” fnissade Ashlee. ”Ska dricka lite nu.”
Ashlee drog åt sig sin mugg med läsk.
”Gott med läsk, va?” log Selma. ”Skämmer pappa bort er nu när det är sommarlov?”
Patrick nickade.
”Alltid.”
Han såg leende på sin lillasyster. Ashlee höll sin vaxade pappersmugg med båda händerna och drack lite ur det genomskinliga sugröret.
”Extra lyxigt för Ashlee att få läsk.” sa Patrick. ”Hon får ju aldrig det annars.”
”Jag ville ha vatten,” sa Ashlee. ”men jag kunde inte låta bli att säga Sprite.”
Hennes föräldrar och storebror skrattade.
Ashlee strök bort några hårslingor ur ansiktet och såg förvånad på sin familj.
”Vad är så roligt?”
”Vi tyckte att din kommentar var så rolig och gullig.” log Selma.
”Jaha.” sa Ashlee och fortsatte att dricka sin Sprite.
*

Road trip, Burger Boy & Surprises! 2

*
Nu när Ashlee var nästan 5 år var hon inte längre rädd för McDonald’s clown, men hon föredrog Burger Boy-maskoten.
”Han ser ju så snäll och glad ut - då måste man gilla honom!” sa hon när hon pratat med maskoten en stund och kramat den.
”Ja ja.” sa Patrick. ”Jag är hungrig. Kan vi gå in och beställa nu?”
”Ja, nu går vi in och beställer.” sa pappa Matthew.
”Jag vill ha cheeseburger!” sa Ashlee ivrigt. ”Och ketchup och pommes frites!”
”Ta det lugnt.” skrattade Patrick. ”Du ska få mat.”

När Matthew, Selma och barnen kom fram till disken för att beställa fick de en övveraskning.
”Gratulerar!” hojtade killen bakom disken. ”Ni är dagens tjugonde familj!”
”Vad betyder det?” frågade Ashlee.
”Det betyder att ni får valfri desert och ni ungar får ett Burger Boy-paket!”
Killen räckte Patrick och Ashlee varsin färgglad box.
Den innehöll: vit T-shirt med glad tecknad hamburgare på, ritblock och kritor, samt två 15 centimeter höga vinyldockor föreställande den glada hamburgaren och Burger Boy.

Ashlee blev överlycklig.
”Man kan nästan tro att det är min födelsedag idag!” jublade hon.
När hon fick välja en mjukglass till dessert utbrast hon:
”Presenter och ice cream sundae! Vilken dag!”
*

Road trip, Burger Boy & Surprises! 1

*
Juli, 2000

Det var en solig och het sommardag. Matthew och Selma Hayden var på bilresa med Patrick och lilla Ashlee.
De skulle åka ända ner till Georgia, en resa de gjorde varje sommar.
Eftersom resan tog över 20 timmar stannade de flera gånger på vägen så att de kunde sträcka på benen, äta, fika och titta på omgivningarna - och bada om vädret tillät.

Vid lunchtid stannade de till vid en Burger Boy för att få lite mat i magarna.
Som alltid när de kom till Burger Boy hälsade Ashlee på restaurangens maskot, en två meter hög pojke med runt, leende ansikte.
Första gången hon såg Burger Boy var hon drygt två år gammal, då gick hon fram till statyn och omfamnade den.
Sedan hade hon tittat upp på dess glada ansikte och sagt:
”Du är snäll, dig är jag inte rädd för.”

Ronald McDonald’s däremot hade hon blivit livrädd för och vägrade att titta på den långe clownen.
”Nej, han är farlig!” hade hon sagt en gång. ”Ta bort honom!”

Det var ren tur att Ashlee inte fått syn på killen som gick omkring utklädd till Ronald McDonald’s just den dagen och delade ut ballonger.
”Hennes rädsla hade nog inte blivit botad av att få se en levande clown.” hade Patrick senare sagt till sina föräldrar.
Och det hade han nog rätt i.
*

Blue Creek Memories #8

*
Pappa Matthew minns:

Vi flyttade från Georgia till Blue Creek i början av maj 1999.
Patrick var då 13 år och Ashlee 3 ½.
Ashlee tyckte att Ravenville Airport i Georgia var en väldigt spännande plats.
Hon tittade storögd på allt och hälsade glatt på alla människor som gick förbi oss och frågade dem en massa olika frågor.
"Ska ni åka flygplan?"
"Vart ska ni åka?"
"Har ni åkt flygplan förut?"
"Har ni hund/katt/kanin/råtta/sköldpadda?"
Om folk svarade ja på djurfrågan, kom givetvis följdfrågor om djuret:
"Vad heter han?"
"Hur gammal är den?"
"Ska den flyga?"
Folk log mot den lilla flickan och svarade tålmodigt på hennes frågor.

Vid ett ögonblick stannade Ashlee till och pekade på en stor skylt.
"Vad är Baggage claim?"
"Det är där man hämtar sina väskor." svarade jag.
Sedan hajade jag till och stirrade på vår lilla dotter.  Hade jag verkligen hört rätt, läste flickungen på skylten...?

Jag såg på Selma och Patrick. De hade reagerat på samma sätt.
"Läste du på skylten Ashlee...?" frågade Patrick sin lillasyster.
Ashlee nickade och pekade på skylten.
"Man hämtar sina väskor där. Ska vi göra det?"
"Inte där." sa Patrick. "Våra väskor ska ju till en annan flygplats."
"Jaha." sa Ashlee.

Patrick var otroligt förbluffad och imponerad. Han testade sin systers läsförmåga genom att ideligen peka på posters och skyltar och bad henne läsa vad som stod på dem.
Ashlee förbluffade oss mer och mer när hon läste på allt hennes storebror pekade på.
Vi hade ingen aning om att hon kunde läsa!
"Min lillasyster kan läsa!" utropade Patrick stolt. "Hon är bara tre och ett halvt!"

Ashlee verkade inte så imponerad av sin talang.
Hon gäspade och kramade sitt gosedjur.
Sedan såg hon på Selma och mig.
"Kan jag få en glass nu?" bad hon.

*

The Nicest Kid In Town - 4

*
”Vad gör ni?” frågade Kevin.
Han stod i dörröppningen och såg både förvånad och road ut.
”Vi busar lite med Kyle.” sa Ashlee glatt.
”Torterar.” rättade Kyle.
Ashlees mamma och pappa kom in i vardagsrummet.
”Nämen, kittlar ni stackars Kyle nu igen?” sa Selma.
Ashlee fnissade och nickade glatt.
”Kyle, du vet att Ash är kittlig, va?” frågade Kevin.
”Ja, det vet jag.” skrattade Kyle. ”Men det är lite svårt att göra nåt med henne nu när hon sitter på mig.”
Matthew Hayden skrattade.
”Vill du ha hjälp, Kyle?”
”Ja tack!” sa Kyle.
”Pappa, kittla Ashlee!” sa Kevin ivrigt.
”Nej!” sa Ashlee.
Hon hoppade upp i soffan, tog en kudde och gömde sin under den.

”Vad bra du gömmer dig, Ashlee!” fnissade Kevin. ”Man ser dina ben och dina fötter!”
”Jag fick inte plats under soffan.” mumlade Ashlee under kudden.
Hennes familj och vänner skrattade.
”Du inser att du är fast nu va, pyret?” sa Matthew.
Han satte sig i soffan hos sin dotter.
Ashlee slängde ner kudden på golvet och såg på sin far.
”Jag är inte fast.” sa hon och strök håret ur ansiktet.
Matthew tog tag i Ashlees bara fötter.
”Inte…?” log han.
”Ser ut som du är fast.” flinade Kyle.
”Vad säger du Kyle?” sa Matthew. ”Ska vi kittla de här små fötterna lite?”
Kyle nickade.
”Nej, inte kittla fötterna!” pep Ashlee.
”Jo!” sa Kyle. ”Nu ska du få igen!”
”Det här är roligt!” fnittrade Kevin.
*

Blue Creek Memories #7

Blue Creek. Sommaren 2001

Mamma Selma minns:
Kyle och Ashlee (5 ½ år) & Coral (6 ½ år) 
sitter och tittar på en kattmamma och hennes nyfödda ungar.

CORAL (fascinerad): Vad duktig mamma katt är med sina ungar!
Tänk att hon vet hur man ska göra!

KYLE: Ja, men pappa katt syns inte till nånstans.

ASHLEE: Nej...

(Ash funderar en stund)

ASHLEE: Dom kanske har tagit ut skilsmässa.
*

Blue Creek Memories #6

Georgia, maj 1999
*
Mamma Selma berättar:
*
En vårdag är jag i mataffären och storhandlar med Ashlee, då 3 ½.
Vi ser en pojke, ca 5-6 år, som stirrar på en ganska bastant äldre dam.
Plötsligt utbrister han:
"Oj... Guuuud vilken stor rumpa den tanten har!"
Jag ser att Ashlee också har tittat länge på damen.
"Snälla lilla barn, säg ingenting..." ber jag tyst.
Plötsligt utbrister Ashlee, med hög och klar röst, och pekar på damen:
"Min granne har en precis likadan!"

Gud... tänker jag. Vågar man fråga...?
"Likadan vad då, älskling?" frågar jag.
"Ser du inte det mamma?" säger Ashlee och pekar ivrigare. "Likadan!"
"Likadan vad?" frågar jag.
Alla tittar på oss - naturligtvis nyfikna på vad som ska komma ur flickebarnets mun - och jag känner att det nu börjar bli riktigt pinsamt...
"Oh Lord, Mama..." säger Ashlee, på bred sydstatsdialekt och suckar. "Det ser du väl...? Likadan handväska!"
*

Blue Creek Memories #5

Blue Creek. Oktober 2000.
*
Pappa Matthew berättar:
*
Ashlee, 5 år och storebror Patrick, 14 år, sitter och tittar i en bok som beskriver om hur barn blir till.
Ashlee pekar på en spermie och storskrattar porlande.
"Ha! Tänk om jag hade sett ut så där när jag kom ut...!"
Hon skrattar ännu mer.
"Då skulle ni blivit lite chockade!"
Vi vuxna och Patrick torkar skratt-tårar ur ögonen.
"Ja, det var tur att du inte såg ut så där, Ashie." skrattar Patrick.
"Jaaaa!" säger lilla Ashlee med eftertryck. "Det var verkligen tur att jag kom ut söt!"
*

Ashlee's Numerologi – del 2

*
”En tant blev arg på Ashlee idag.” berättade Kevin.
”Ja, hon blev jättesur!” sa Ashlee.
Matthew såg på sina barn.
”Vad hände?”
”Jag råkade härma henne...” suckade Ashlee. ”Hon trodde naturligtvis att jag gjorde det med flit...”
”Vi försökte förklara att hon inte kan hjälpa det!” sa Kevin.
”Bra gjort, älskling.” berömde Selma.
”Ja, det var verkligen bra gjort, brorsan.” log Ashlee.
Kevin såg stolt ut. Han tyckte om att hjälpa sin syster och ville alltid göra henne glad.
”Tanten var jättedum!” sa Kevin och proppade munnen full av chokladtårta.
”Jag hamnar alltid i trubbel på grund av mina dumma tics!” sa Ashlee.
Kevin torkade bort choklad från sin mun och såg allvarligt på sin syster.
”Men du kan ju inte hjälpa det, Ashie!”
Han reste sig och gav sin älskade storasyster en kram.
Då började Ashlee gråta.
”Min lilla älskling...” Matthew tog upp sin dotter i famnen och höll om henne.
”Ashlee, dumma kärringar ska du inte bry dig om.” sa farmor och strök sin sondotter över ryggen. ”Hon visste inte vilken underbar tjej du är!”
”Farmor har rätt!” sa Kevin. ”Du är vår finaste Ashlee!”
Ashlee såg på sin familj genom slöjan av tårar.
”Tack.” sa hon grötigt.
”Hon har haft det jobbigt med sina tics och tvångstankar den senaste tiden.” förklarade Matthew för sin mor.
”Vet du farmor, Ashlees lärare slog henne för några veckor sedan!”
Farmor såg förfärad ut.
”Men herrgud!” Farmor såg på Ashlee. ”Slog han dig?!”
Ashlee nickade.
”Det var en av min mattelärare. Han trodde jag härmade honom med flit och tyckte att jag provocerade.”
”Pang!” sa Kevin. ”En jättestor örfil! Hon var alldeles röd på kinden jättelänge!”
”Vilken förskräcklig människa!” sa farmor. ”Vem tror han att han är...?!”
”En skithög!” slank det ur Kevin.
”Du får inte svära Kevin.” sa Ashlee.
Men hon kunde inte låta bli att le.
”Kevin har rätt, Mister Carlisle är faktiskt en skithög.”
*

Ashlee's Numerologi

*
”En, två, tre, fyra, fem... Nej...”
Ashlee skakade på huvudet och tog bort en körsbärstomat från sin tallrik.
”Ska du inte ha den?” frågade Matthew.
Ashlee skakade på huvudet igen.
Hennes pappa tog tomaten och lade den på sin tallrik.
”Tycker du inte om tomater, raring?” frågade hennes farmor som kommit på besök.
”Jo, men det är fem.” svarade Ashlee. ”Ojämnt.”

Ashlee och Kevin hjälpte sin pappa med disken efter maten. Selma och farmor Hayden stannade i matrummet och dukade fram fat och bestick till efterrätten.
Farmor passade då på att fråga sin svärdotter om något hon funderat på under middagen.
”Du Selma, har det där med tomaterna något med Ashlees tics att göra?”
”Det är en av hennes tvångstankar.” sa Selma. ”Hon räknar ofta saker. När det gäller mat eller godis ska det vara ett jämnt antal, med andra saker är det tre eller fem som gäller.”
”Vad händer om det blir fel antal?” frågade farmor. ”Jag menar, tror hon att det ska hända något då?”
Selma nickade.
”Ja, vi tror det. Vi har försökt fråga henne om det många gånger, men ibland tror jag inte Ashlee vet själv, det är bara viktigt.”
Farmor suckade.
”Stackar'n... måste vara jobbigt för henne.”
”Det är det.” sa Selma.
”Vaddå?” Ashlee kom in i matrummet.
”Farmor frågade om tomaterna.” sa Selma. ”Varför det måste vara ett jämnt antal.”
”Jaha.” sa Ashlee. ”Jag vet inte... det måste bara det helt enkelt. Det är inte jag som bestämmer.”
”Vem bestämmer det då?” undrade farmor.
Ashlee ryckte på axlarna.
”Vet inte.”
Flickan sprang ut i köket för att hämta in chokladtårtan de skulle äta till dessert.
*

Ur Ashlee’s Dagbok. #1: April 2010

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

Börja #1.

Jag öppnade brevet och läste. 
Så det är alltså sant, tänkte jag och sjönk ner på toalettlocket. 

Jag kände mig skamsen. 
Det var nog inte meningen att jag skulle få läsa det här.

Att jag är adopterad är ingen hemlighet i min familj. Jag vet allt om hur Pastor Cummings hittade mig på kyrktrappan i Eden Park, min gamla hemstad i Georgia, när jag var en nyfödd liten baby.
Jag vet att min biologiska mor var jätteung (typ 15 eller nåt) när hon fick mig och hon var tvungen att lämna bort mig.
Men att nu läsa ett brev från min biologiska mor och mormor kändes jättekonstigt - lika konstigt som att kalla dem mamma och mormor - för mig är de ju inte det! De är främlingar!
Mamma Selma & pappa Matthew (och mina syskon) har alltid behandlat mig som jag är deras egen. Det känns verkligen så också. Jag tänker (nästan) aldrig på att jag är adopterad.

Jag undrar en sak: hur länge har de där människorna haft kontakt med mamma & pappa…?
Jag har anat att de har kontakt med personer från mitt förflutna och nu har jag fått det bekräftat.
Men varför har inte jag fått veta det?

I brevet står det att de där människorna vill träffa oss. Mig.
Varför vill de det?
Jag tror inte jag vill träffa dem. Det skulle kännas helkonstigt…

Nu måste jag sluta, mamma & pappa kommer hem snart och jag vill inte att de ska se att jag har hittat brevet.

Jag skriver snart igen.
// Ashlee
*

En harmonisk helg (Del 3)

*
”När kommer pappa hem?” frågade Kevin när de satt vid middagsbordet.
”Är du Kevin igen nu?” frågade Ashlee leende.
”Näää!” morrade hennes lillebror. ”Jag är ju Godis-monstret! Jag är jättefarlig och hungrig, nu ska jag äta dig!”
Kevin låtsades bita Ashlee i halsen.
”Ewww! Slima inte ner mig!” sa Ashlee och puffade bort honom.
”Kevin, sätt dig på din plats igen.” sa Selma. ”Vi håller på att äta middag här.”
Kevin morrade lite, men han satte sig på sin stol och åt upp sin mat.
”Pappa kommer hem i natt.” sa Selma. ”Vid ett, halv två.”
”Aha,” sa Kevin. ”då sitter jag uppe och väntar.”
”Ja, du orkar säkert hålla dig vaken till halv två.” sa Ashlee.
Kevin såg förhoppningsfullt på sin mamma.
”Får jag det, stanna uppe till halv två?”
Selma Hayden skrattade mjukt och skakade på huvudet.
”Nej min älskling, så sent ska ni ligga och sova.”
”Dom också?” Kevin pekade på Ashlee och Kyle.
”Ja, dom också.” sa Selma. ”Alla ska sova då.”
”Nähä!” protesterade Kevin. ”Inte dom som bor på andra sidan jorden, för dom har morgon när vi har natt! Haha!”
”Kevin har en poäng där.” sa Ashlee.
”Ska ni gadda ihop er mot mig nu?” skrattade Selma.
Ashlee och Kevin skrattade och nickade.
”Kyle är på våran sida!” sa Kevin snabbt. ”Och nu ska vi tre äta upp allt godis!”
Kevin förvandlades till Godis-monstret igen och skrattade bullrigt och ondsint.
”Tänk om vi inte har nåt godis då?” flinade Ashlee.
Kevin kom av sig fullständigt. Han stirrade förskräckt på sin syster.
”Vaddå? Har vi inget godis?”
Han rusade in i skafferiet och snokade på alla hyllorna.
Snart hördes ett litet jubelskri.
”Vi har visst godis!” ropade han.
Han sprang ut ur skafferiet och gick fram till Ashlee, satte händerna på höfterna och gav sin syster en förgrymmad blick.
”Det är inte snällt att luras, Ash.”
”Jo, lite.” skrattade Ashlee.
*

Blue Creek Memories #4 (Del 4)

*
Just när de skulle kliva in i bilen kom Brent, Jerry och några andra från skolan gående över parkeringen.
”Papegoj-ungen!” ropade Brent. ”Säg Kukhuvud!”
Selma Hayden såg chockad på honom.
Vad är det ungen säger...?! tänkte hon.
”De har hållit på så hela dagen.” suckade Kyle.
”Idioter!” skrek Coral.
Brent och hans uppbåd bara skrattade.
”Säg det nu då, Papegoj-ungen!” ropade Brent. ”Säg Kukhuvud!”
”Nu lägger du av!” sa Selma Hayden strängt.
”Det är en grej jag inte fattar, Brent!” ropade Ashlee med hög och klar röst. ”Varför vill du att jag ska gå och ropa på dig hela tiden...?”
Vilda jubel och skratt hördes från Ashlees kompisar som befann sig i närheten.
”Heja Ashlee!” skrek Max och Chris.

Ashlee, Kyle och Coral gjorde high-fives, sedan klättrade de upp i familjen Haydens bil.
”Där fick Brent så han teg!” sa Ashlee stolt.
Efter en stund sa hon:
”Han är faktiskt ett ku...”
Hon avbröt sig när hennes mamma strängt harklade sig.
”Ashlee Grace...” sa Selma Hayden i förmanande ton.
”Sorry mamma.” sa Ashlee.
Den 12-åriga flickan log.
”Jag menar; idiot. Brent är en idiot!”
*