I Want My Mummy…! del 4

*
”Kom igen nu!” envisades Joe.
"Lägg av Joe." sa Macy surt. "Det är inte kul."
”Jag slutar inte förrän ni svarar." sa Joe. "Varför lämnade mumien sin grav efter 1000 år?"
Han såg på sina klasskamrater. Plötsligt sken han upp.
"Sunny, du vet!”
Sunshine himlade med ögonen och suckade. Men hon svarade.
”Han tyckte att han var gammal nog att lämna hemmet.”
Joe och Clark flämtade av skratt.
”Gammal nog att lämna hemmet! Den var bra!”
"Mmm.. oehört bra." mumlade Sunshine.

Klassen gick vidare. Det var snart dags att lämna museet.
”Men var är mumien nu då?” utbrast Clark. ”Vi vill se honom ju!”
Joe låtsades gråta och gnuggade sig överdrivet med knutna nävar i ögonen.
”I want my mummy!”
Ryan, Maureen, Sunshine och Sheila skrattade.
”Du är så knäpp!” sa Sheila.
Joe bugade sig.
”Tackar, tackar. Det var snällt sagt.”

Hela vägen till utgången låtsas-snyftade Joe och Clark:
”I want my mummy! I want my mummy!”
”Om ni inte håller tyst ska jag se till att en mumie äter upp er!” väste Sheila.
*

I Want My Mummy…! del 2

*
Miss Coleman gjorde tecken åt dem att vara tysta.
”Guiden ska öppna sarkofagen nu.” viskade hon.
Clark gnuggade förnöjt sina händer.
”Vi ska få se en mumie! Vi ska få se en mumie!” sjöng han glatt.
Macy tittade på honom med en blick som tydligt talade om hur barnslig hon tyckte han var.
”Ryan, vi ska få se en mumie!” sa Clark.
”Det är inte så säkert.” sa Ryan med mystiskt röst.
Clark tappade hakan.
”Va…?”
Ryan skakade på huvudet.
”Nej, han kanske har rymt…”
Clark, Joe och Ryan brast ut i skratt.
Sunshine och Maureen såg leende på dem och skakade på huvudet.
”Pojkar…” sa Maureen med låtsad förmaning i rösten.
Men sedan började även hon och Sunshine att skratta.
*

I Want My Mummy…! del 1

*
Museum of Natural History, Delphi. 
Maj 1971


Det var torsdag eftermiddag. Miss Coleman var på Naturhistoriska museet med sin klass.
De gjorde besök där ganska ofta och den här gången var de på avdelningen om Antikens Egypten.
Macy stannade till vid en kattstaty i brons.
”Vilken fin!” sa hon hänfört.
”Äh katter…” fnös Clark. ”Jag vill se en mumie eller nåt.”
Joe knackade Clark på axeln och pekade på en sarkofag som stod vid andra änden av rummet.
”Mumie.”
Joe och Clark gick fram till sarkofagen och knackade försiktigt på den.
”Hallå, nån hemma?” viskade Joe.
Några i klassen fnissade.

”Grabbar, skärp er lite.” sa Miss Coleman. ”Tänk på att vi är på ett museum.”
”Ja ja,” sa Clark. ”vi bara pratar med vår vän mumien här.”
”Miss Coleman,” sa Joe ivrigt. ”Vart går mumier om de vill simma?”
Miss Coleman log och skakade på huvudet.
”Det vet jag inte, Joe.”
Clark tog ivrigt tag i Ryan.
”Ryan, vet du vart går mumier om de vill simma?”
Ryan suckade.
”Döda havet.” svarade han oberört.
Joe och Clark skrattade som om det var det roligaste skämtet de hade hört i hela sitt liv.
”Så kul var det inte.” sa Ryan.
”Skojar du?” sa Joe. ”Det var ju jättekul!”
*

Baby Teeth... (Del 3)

Abraham Lincoln High School.
Lunchtid.

”När man talar om trollen...” muttrade Arthur.
Macy kom gående mot deras bord.
”Hej!” kvittrade hon. Ryan fick en särskilt öm blick. ”Vad pratar ni om då?”
”Att Ryan ska till tandläkaren imorgon.” slank det ur Joe.
Sunshine gav honom ännu en spark på smalbenet.
”Aaaj! Vad är det nu då Sunny?”
Sunshine gav honom en bestämd, menande blick.
”Eh... nähä... Jaha...! Nu är jag med.” sa Joe.
”Grattis...” muttrade Sunshine och flinade lite mot Joe.
Joe flinade tillbaka och gned sig på smalbenet. Sedan såg han på Macy.
”Vi pratar om fredags-showen.” förklarade han.
”Det blir säkert en fantastisk show – som vanligt!” sa Macy exalterat. ”Eller vad tror ni?”
”Jo.” sa Ryan. ”Bara jag kan koncentrera mig på den...”
Just nu hade han bara morgondagen i tankarna. Och det var inga trevliga tankar alls.
Han kände att han skulle kunna göra vad som helst bara han slapp gå till tandläkaren.
Sunshine, som verkade känna vad han tänkte, gav honom en mjuk, uppmuntrande klapp på ryggen.
”Det går bra imorgon, Ryan.” sa hon bestämt.
Så bestämt att Ryan faktiskt kände sig lite bättre till mods.
”Jag tror faktiskt att du har magiska krafter, Sunny.” sa han och log mot henne. ”Jag känner mig inte lika orolig längre.”
Sunshine skrattade och gav Ryan en kram.
*

Baby Teeth... (Del 2)

Abraham Lincoln High School. 
Lunchtid.

”Har du mjölktänder kvar?!” Clarke stirrade på Ryan.
”Ja...” suckade Ryan. ”Tre stycken. Två där nere och en där uppe.”
”Så du kommer vara alldeles tandlös imorgon?” frågade Joe, tanklös som han var.
Sunshine, som satt mittemot honom vid bordet, sparkade honom på smalbenet.
”Aj!”
Joe gned sig på smalbenet.
”Nej, alltså... jag menar inte så..." skyndade han sig att säga. "jag bara undrar: kommer det synas att dom har dragit ut tänder?”
”Ganska mycket.” sa Ryan. ”Särskilt här uppe, eftersom den här ska bort.”
Ryan pekade på tanden som satt bredvid hans vänstra framtand.
”Men kan vi inte prata om något annat nu?” bad han.

”Bra idé.” sa Maureen. ”Vi kan prata om vår nästa fredags-show.”
”Det ska bli spännande att se vad vi ska göra den här gången.” sa Sunshine.
”Hoppas det blir nåt häftigt!” sa Joe. ”Inget sånt där kärleks-tjafs...”
”Inte ens om du får kyssa Macy?” flinade Sunshine.
Joe tog sig för hjärtat.
”Gud bevare mig väl...! Sunny, ska du ge en stackars grabb hjärtattack i så här unga år?”
De andra skrattade.
”Nä, det är väl ingen som vill göra någon scen med Macy, oavsett om det är en kärleksscen eller ej...” trodde Clark.
”Jag gjorde en sån scen mot henne i en fredags-show...” sa Ryan.
”Mmmm...” suckade Clark. ”Och vi tycker fortfarande synd om dig, grabben.
Ryan skrattade.
*

Back to Camp Topeka! Del 5

*
Clark tog upp en stor sten och släppte den på ormen.
Macy tjöt till.
"Varför gjorde du så?! Man kan inte bara ha ihjäl ett djur sådär!"
Clark blängde på Macy.
"Ursäkta att jag bryr mig mer om Sunny än en orm...!" fräste han. "Det är ju trevligt att du tänker mer på en  gammal orm när Sunny kan dö!"
"Lägg av nu!" sa Ryan. "Ingen ska dö."
Men Ryan var orolig. Om ormen var giftig kunde det gå riktigt illa för Sunshine...
"Mår du illa, Sunny?" undrade Maureen.
"Nej då." Sunshine skakade på huvudet.
Men Maureen såg att Sunshine inte talade sanning.
"Du måste säga om du mår dåligt, Sunny." sa Maureen.
"Jag är lite trött tror jag..."
Sunshine sjönk sakta ner i gruset.
Nu började hennes fot svullna upp och bli missfärgad.
"Herregud, Sunny..." mumlade Ryan förfärat.
Han satte sig intill Sunshine.
Maureen satte sig också ner på marken. Hon höll om Ryan och kände hur hans magra kropp skakade.
Sunshine tog Ryans hand.
"Se inte så rädd ut Ryan." sa hon och log blekt. "Jag ska inte dö."
"Lovar du det?" sa Ryan.
"Ja, dummer."
Sunshine kramade hans hand lite hårdare.
*

Back to Camp Topeka! Del 4

*
"Varför måste vi åka upp hit varje år...?" klagade Macy när klassen nästa dag gick på sin sedvanliga upptäcksfärd i Blue Hills. "Det är smutsigt, dammigt, varmt..."
"Det är väl härligt med lite värme, smuts och stenar?" flinade Clark.
"Och ormar..."
"Va?" Ryan såg förbryllat på Sunshine.
Han märkte att den annars så glada och skämtsamma tonen i hennes röst var som bortblåst.
Nu lät hon istället rädd - och det var väldigt ovanligt när det gällde Sunshine.
Hon stod stel som en pinne och såg som förhäxad ner mot sina fötter.
Ryan följde hennes blick. Då såg han den.
Ormen. Den låg precis intill Sunshines och Ryans fötter.
Ryan lade sina händer på Sunshines axlar.
"Stå alldeles stilla Sunny!" flämtade han.
Hans hjärta bankade obehagligt hårt och han kände sig lätt illamående.
Ryan avskydde ormar. Det kunde han tacka sin Uncle Walter för.
"Ska vi inte springa?" undrade Sheila med skakig röst.
Ryan skakade på huvudet.
"Stå still!" nästan viskade han.
"Ja, annars blir ormen uppretad och då kan den bitas." sa Arthur.
Just som Arthur avslutat meningen såg klassen med fasa hur ormen plirade på dem och sedan satte den tänderna i Sunshines fot.
"Herregud!" skrek Jill, närapå gråtfärdig. "Vad ska vi göra?"
"Spring och hämta hjälp!" skrek Maureen.
Joe som var snabb och bra på löpning rusade ner till stugorna för att hämta hjälp.
*

Friday Show at Abe Lincoln High - del 7

*
"Yay! Ryan är tillbaka!" utbrast Sunshine när Ryan kom in i dramasalen på tisdagen.
"Välkommen tillbaka, Ryan." sa Miss Wallace. "Är du frisk nu?"
"Yep!" sa Ryan glatt.
Han satte sig på golvet mellan Sunshine och Maureen.
"Åh, vad skönt att du är frisk igen!" sa Maureen och kramade honom.
Sheila kände på hans panna.
"Normal temperatur." konstaterade hon. "Alldeles sval."
"Det är för att jag är så cool." sa Ryan lite kaxigt.
Klassen skrattade.
"Ja, du är verkligen cool!" skrattade Maureen och kramade honom igen.
"Kan någon berätta för Ryan vad vi ska göra för show denna veckan?" sa Miss Wallace.
Clark, Joe och Sheila började berätta - i munnen på varandra.
"Okej, kan någon berätta så att Ryan förstår...?" skrattade Miss Wallace.
"Jag kan." sa Maureen. "Vi ska sjunga låtar från Hair och My Fair Lady."
"Coolt!" sa Ryan.
Maureen nickade ivrigt.
"Visst är det! Sunny, Jill, Clark, Joe och jag ska spela hippies."
"Och du, Arthur, Macy och jag ska spela rika ungdomar." sa Sheila till Ryan. "Men du vill hellre umgås med hippie-gänget."
"Låter verkligen som en cool show." tyckte Ryan.

På svarta tavlan hade Miss Wallace, som vanligt, skrivit upp de låtar som skulle vara med i showen.

Aquarius (Hippies: Sunny, Maureen, Jill, Clark & Joe)

Why Can't the English? (Arthur + Sheila, Macy & Sunny)

Air (Sunny & Jill)

Just You Wait (Sunny)

I Got Life (Ryan + hippies)

With a Little Bit of Luck (Clark & hippies)

Hair (Hippies)

The Rain in Spain (Sunny & Arthur + kören)

On the Street Where You Live (Ryan)

I Could Have Danced All Night (Macy)

Three-Five-Zero-Zero (Ryan & Sunny + hippies)

Good Morning Starshine (Alla)

"Vi ville ha med Initials också - från Hair," sa Clark. "men den texten innehåller ju LSD så det får vi nog inte..."
"Nej, den låten känns lite olämplig, eftersom ni är så unga." sa Miss Wallace.
"Det blir nog en bra show ändå." flinade Clark."
"Den blir bäst!" sa Sheila.
*

Friday Show at Abe Lincoln High - del 4

*
Onsdag, 6 januari, 1971

Maureen, Sheila, Sunshine och Ryan var på väg uppför trappan till familjen McKenzies veranda.
Sheila gjorde en perfekt imitation av Macy som fick de andra att skratta högt:
"Jag tycker vi ska göra Gone With the Wind... och jag ska spela huvudrollen... nej vänta, alla roller - för jag är myyycket bättre skådespelare än alla andra här!"
Maggie och Kate satt på verandan. De skrattade också åt Sheilas imitation.
"Vem härmar du nu, Sheila?" frågade Maggie.
"Men hallå... det är väl glasklart!" utbrast Sheila. "Macy såklart! Divan som tror hon kan bestämma allt och som vill ha alla stora roller!"
"Om hon inte får en stor roll snart blir hon väl galen." sa Ryan.
"Mmm, men om hon får en stor roll kommer hon att bli malligare än vanligt." suckade Sheila.
Sedan såg hon på Ryan och log.
"Så, Ry... hur är det att spela mot Jill då...?"
"Bra." sa Ryan coolt.
"Hon är väldigt lycklig över att du är hennes Romeo." sa Maureen.
"Ska ni prata om... det här hela veckan...?" undrade Ryan.
"Yep!" sa Sunshine.
"Tack för det." sa Ryan.
Tjejerna fnissade.
"Han är en jättebra Romeo!" sa Maureen till Maggie och Kate.
"Det ska bli så kul att se er uppträda på fredag!" sa Kate.
"Vem har sagt att ni får komma och titta?" sa Ryan kaxigt.
Han slog sig ner mellan Kate och Maggie i träsoffan.
"Bry er inte om honom." sa Maureen. "Han är lite generad för kyss-scenerna bara. Han och Jill är såååå söta som Romeo och Julia!"
Ryan räckte ut tungan åt Maureen.
Maureen bara skrattade åt hur generad Ryan blev så fort de pratade om kyss-scenerna.
"Vi ska vara så snälla så när vi sitter i publiken." sa Kate.
"Ja, vi ska bara busvissla lite." sa Maggie och log ett busigt leende mot Ryan. "Det är väl okej, Ryan?"
Hon petade Ryan i sidan.
Ryan fnissade och skruvade kittligt på sig.
"Nä, ni får sitta längst bak och så låtsas jag att jag inte känner er."
"Du ska inte vara så kaxig, lilla trollunge." skrattade Kate och började kittla sin son.
Ryan kiknade av skratt
"Hjälp mig!" pep han.
"Sällan, pysen." sa Maureen leende. "Vi älskar att höra ditt skratt."
*

Friday Show at Abe Lincoln High - del 3

*
Onsdag, 6 januari, 1971

"Vill du öva på kyssen igen?" frågade Jill under repetitionen på onsdagseftermiddagen.
"Eh... jag tror vi kan den nu." sa Ryan.
"Var inte ledsen, Jill," flinade Sheila. "ni får ju kyssas flera gånger till - vi har ju några repetioner kvar."
Jill log mot Sheila och sedan mot Ryan.
"Vilken tur vi har va, Ryan?" sa hon glatt.
"Mmm..." mumlade Ryan och hoppades att han inte rodnade.

"Ni är så duktiga allihop!" sa Miss Wallace stolt när dagens rep var över. "Och så proffsiga!"
Clark log brett och bugade sig åt alla håll.
"Ah, man tackar ödmjukast."
"Du var bara med i kören... fåntratt!" fräste Macy.
"Miss W sa faktiskt allihop!" sa Joe.
"Just det!" sa Clark.
"Du var jätteduktig Clark." sa Sunshine och klappade Clark på huvudet.
"Äntligen en som förstår sig på en stor artist och hans talang!" utbrast Clark dramatiskt. "Sunny, Mylady, tillåt mig kyssa er hand!"
"En annan dag kanske." sa Sunshine.
Macy himlade sig, som om Clark och Joe var det dummaste hon någonsin träffat (och det var ju precis vad hon tyckte).
Hon gick fram till Miss Wallace.
"Miss Wallace, nästa vecka tycker jag att vi kan göra Gone With the Wind." sa hon.
"Ska du vara den som är borta med vinden då?" flinade Joe.
Klassen fnissade, men tystnade snabbt när Miss Wallace gav dem ett strängt ögonkast.
"Nej, vi ska göra något helt annat än Gone With the Wind nästa vecka." sa Miss Wallace.
"Vaddå?" frågade Macy.
"Det får ni höra på måndag." sa Miss Wallace och log hemligt. "Nu säger jag tack för idag. Vi ses i morgon!"
"Tack för idag!" sa hela klassen i perfekt harmoni.
Hela gruppen skyndade ut ur aulan.
*

Friday Show at Abe Lincoln High - del 1

*
Tisdag, 5 januari, 1971


"Den här terminen tänkte jag att ni ska få sätta upp en liten mini-show varje fredag." berättade Miss Wallace för sina musik- och drama-elever på tisdagsmorgonen. "Ni spelar upp en eller två scener ur en pjäs eller musikal och sjunger några låtar som passar till."
Klassen började genast prata om vilken kul idé det var.
"Är ni redo att spela upp den första showen redan nu på fredag?" frågade  Miss Wallace. "Vi repeterar varje dag."
"Vi är alltid redo, mylady!" ropade Clark.
"Det är bra det." log  Miss Wallace. "Den här veckan ska vi ta oss an Romeo och Julia."
Macy sträckte på sig och log ett bländande leende. Det märktes väldigt tydligt att hon ställt in sig på att spela Julia.
"Vem ska spela Romeo och Julia?" frågade hon.
"Jag tänkte att Jill ska spela Julia." sa Miss Wallace. "Om du vill det, Jill?"
Jill nickade lyckligt.
Macy tappade hakan och gav ifrån sig sitt speciella indignerade läte.
"Ska hon spela Julia?"
"Ja, Jill ska spela Julia." svarade Miss Wallace lugnt. "Har du nåt problem med det, Macy?"
Macy svarade inte. Hon bara blängde surmulet på Jill.
"Miss Wallace! Jag erbjuder mig gärna att spela Romeo!" sa Clark.
Klassen skrattade. De visste att Clark bara fånade sig.
"Tack för erbjudandet, Clark." log Miss Wallace. "Men jag tror nog att Ryan får bli vår Romeo."
Ryan stirrade på sin lärare.
"Jag...?!"
"Jaaa, det är väl du som är Ryan?" fnissade Sheila och petade honom i sidan.
"Ryan, du blir en perfekt Romeo!" sa Jill.
"Det tror jag med!" sa Maureen.
*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 15

*

☃

*
21 December, 1970.
Måndag.
(forts.)


”Grät du mamma?” frågade Ryan när showen var över och eleverna gick ner och mötte sina familjer.
”Ni sjöng ju så fint.” sa Kate.
”Jag grät nästan själv under de sista sångerna.” sa Maureen.
”Men lilla Maureen… är du så känslosam?” sa Ryan retsamt, men kärleksfullt, och klappade Maureen på huvudet.
Maureen bara skrattade och drog in Ryan i en kram.
Macy kom fram till dem.
”Ryan, tack för att jag fick sjunga.” sa hon.
Hon gav Ryan en kram. Sedan skyndade hon iväg.
”Har hon bättrat sig tro?” sa Maureen tankfullt.
”Det är snart jul.” flinade Ryan. ”Hon vill väl inte stå med på tomtens lista över stygga barn.”
De andra skrattade.
”Du hamnar definitivt inte på den listan.” sa Rebecca och rufsade om sin lillebrors hår.
”Säg inte det.” sa Ryan. ”Du vet inte vad vi har planerat att göra i eftermiddag...”
Han såg på Maureen, Sunshine och Sheila.
”Vad ska ni nu hitta på?” frågade David.
”Vi ska dela ut några tomteluvor.” sa Ryan lurigt.
”Ja, vi vill ju inte att stans statyer ska frysa om huvudet i jul.” sa Maureen.
”Vad gör ni om ni åker fast då?” frågade Maggie.
”Då skyller vi på er.” Ryan pekade på Maggie och Kate. ”Det var ju ni som startade den traditionen.”
”Vi ska nog inte avslöja mer om våra galna upptåg för barnen.” skrattade Maggie.
”Jo, gör det!” sa Ryan ivrigt.

*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 14

*

☃

*
21 December, 1970.
Måndag.

”Hur är med vår lilla stjärna?” frågade Maureen och lade armen om Ryan. ”Är du nervös.”
”Nej, inte så mycket.” svarade Ryan och log.
Det var endast fem minuter kvar tills julshowen skulle börja.
Miss Wallace elever stod redo på scenen och publiken satt och småpratade med varandra.
”Kommer du att orka sjunga så här många låtar idag, Ryan?” frågade Macy. ”Är du verkligen bra i halsen redan?”
Sunshine, Maureen och Sheila blängde på Macy.
”Jag är frisk nu Macy.” svarade Ryan coolt.
”Just det, så inbilla dig inget Macy.” sa Maureen.
Macy fnös.
Miss Wallace bad eleverna vara tysta och stilla. Nu skulle ridån gå upp.

Eleverna inledde showen med en tuff version av Rockin' Around the Christmas Tree.
När de sjöng Oh Come All Ye Faithful såg Ryan på sin familj och blinkade med ena ögat åt dem.
Oh Come All Ye Faithful hade en speciell, lite rolig betydelse för familjen McKenzie, eftersom Rebecca som liten trodde att textraden
Oh come all ye faithful
joyful and triumphant
Oh come ye
oh come ye to Bethlehem.
Come and behold him
born the king of angels
Oh come let us adore him
handlade om Ryan.

Under The Twelve Days Of Christmas, som inte var helt lätt att sjunga, tappade Clark bort sin textrad.
Ryan vände sig mot Macy och tecknade åt henne att sjunga den raden istället.
Macy hängde snabbt på.
Miss Wallace såg stolt på dem från sin plats längst fram i publiken. Hon log mot Ryan och Macy och gjorde tummen upp.
Macy var lite förvånad, men väldigt glad över sitt solo, trots att det inte var mycket hon sjöng. Hon tyckte också att det var häftigt att Ryan räddat showen.

Näst sista sången var en stämningsfull duett med Ryan och Sunshine, All I Want For Christmas Is You och sedan avslutades showen med ett solo av Ryan, förstärkt av kören. Det var en medley av flera julsånger; O Holy Night/Silent Night/O Come All Ye Faithful.
Flera i publiken var så rörda att de torkade sig i ögonen med en pappersservett.

*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 10 #2

*

☃

*
11 December, 1970.
Fredag.
(forts.)

När Sunshine och Maureen slutade skolan för dagen kom de och hälsade på Ryan.
”Har du tråkigt?” frågade Sunshine.
Ryan nickade.
”Men du behövde nog lite vila.” sa Maureen. ”Det har ju varit ganska tufft i skolan den senaste tiden.”
Ryan ryckte på axlarna, som för att säga ”jag antar det.”
”Du missade inte så mycket idag.” tröstade Sunshine.
”Förutom att Macy tjurade jättemycket för att Sunny fick sjunga dina solon och inte hon.” tillade Maureen.
Ryan skrattade och himlade med ögonen.
”Ja, hon är en riktig drama queen.” sa Sunshine.
Ryan skrattade igen. Han var glad över att tjejerna kommit för muntra upp honom en sådan här trist dag.
”Hur mår du då?” frågade Maureen.
Ryan gjorde tummen ner.
”Stackare...” Maureen strök bort en hårslinga som fallit ner i ögonen på honom.
”Vi hoppas att du blir frisk snart.” sa Sunshine.
Ryan log.
”Mår du bättre om du får en kram av dina bästa tjejkompisar tror du?” frågade Maureen och log.
Ryan ryckte tvivlande på axlarna. Men sedan ändrade han sig, han log mot flickorna och nickade.
”Jag tänkte väl det.” log Maureen.
Hon och Sunshine kramade om Ryan.

*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 9 #1

*

☃

*
10 December, 1970.
Torsdag.

”Idag måste vi bestämma hur ni ska stå på scenen.” sa Miss Wallace under torsdagseftermiddagens repetition.
”Varför då?” undrade Clark.
”Ni kan inte bestämma det under konserten.” förklarade Miss Wallace. ”Då blir det kaos.”
”Kaos kan vara kul.” sa Clark.
”Kan du skärpa dig!” fräste Macy. ”Vi försöker sätta upp en professionell show här!”
Macy suckade.
”Ibland är du bara så jobbig Clark!”
”Nu räcker det Macy.” sa Miss Wallace. ”Nu har Clark nog förstått att han ska lugna ner sig lite.”
Macy snörpte på munnen.
”Hur ska vi stå?” frågade Maureen.
”Jag vill ha Ryan, Sunshine, Maureen och Sheila i mitten längst fram, eftersom ni ska sjunga duetter tillsammans och Ryan solo." sa Miss Wallace. "Resten av er kan stå i storleksordning.”
”De längsta längst bak alltså?” frågade Joe skämtsamt.
”Nej…” sa Sheila. ”De kortaste längst bak.”
Klassen fnissade.

Efter en liten stund hade alla intagit sina platser på scenen.
Ryan stod mellan Sunshine och Maureen. Sheila stod bredvid Maureen.
Macy stod på raden bakom. Hon kände sig fortfarande lite sur för att hon inte skulle få stå i centrum för allas uppmärksamhet.
Jill stod bredvid Sunshine, glad över att få stå vid en god vän. Fast innerst inne hade hon helst velat stå bredvid Ryan.

*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 8

*

☃

*
9 December, 1970.
Onsdag.

Det var ett trött gäng som satt på golvet i musik- och drama-salen på onsdagsmorgonen. Gårdagen hade varit lång.
”Jag föredrar kindergarten...” gäspade Clark. ”där fick man sova middag.”
”Jag håller med.” sa Sheila. Även hon gäspade.
”Nu tycker jag att vi ska börja repetera.” sa Macy surmulet. ”Vi sitter ju bara här och slösar tid.”
”Vi kanske ska vänta på lärarna.” sa Arthur. ”Så vi får musik att sjunga till.”
Han blängde surt på Macy.
Macy blängde tillbaka.
”Vi kan ställa upp oss på scenen i alla fall,” föreslog Jill. ”så att vi ser redo ut när Miss Wallace kommer.”
”Bra idé!” sa Maureen, lättad över att någon lättade upp stämningen. ”Kom igen! Upp med er innan ni somnar.”
Klassen klev upp på scenen, nu ivriga att sätta igång med repetitionen.
Clark hittade en tomteluva och satte den på huvudet.
”Ho ho ho!” skrockade han med djup stämma.
Miss Wallace kom in i salen.
”God jul!” skrek Clark.
”Fåntratt.” mumlade Sheila.
”Komplimangerna haglar.” sa Clark och log brett mot Sheila.
”Ni är redo för lite julshow ser jag.” log Miss Wallace. ”Vad bra.”
”Vi kan väl börja med nåt rockigt, så att vi vaknar?” sa Clark.
”Ja, det kan behövas.” sa Sheila och gäspade igen.

De började med The Twelve Days Of Christmas.
Det var inte så lätt att hålla reda på texten i den sången, särskilt inte nu när de var trötta, så klassen kollapsade nästan av skratt.
Till och med Macy verkade vara på gott humör.
”Ni har ett vackert leende mylady.” sa Clark och log brett mot Macy. ”Ni borde visa tänderna oftare.”
Macy bara stirrade på Clark.
”Clark… kan du vara seriös i en sekund?” sa Maureen.
”Inte mycket.” sa Clark.
”Ska jag sparka honom på smalbenet åt dig?” frågade Sunshine.
Macy log - hon till och med skrattade lite.
”Nej tack, Sunny, det behövs inte.”

The Twelve Days Of Christmas (sista versen)

On the twelfth day of Christmas
my true love sent to me:
Twelve drummers drumming,
Eleven pipers piping,
Ten lords a-leaping,
Nine ladies dancing,
Eight maids a-milking,
Seven swans a-swimming,
Six geese a-laying,
Five golden rings,
Four calling birds,
Three French hens,
Two turtle doves,
And a partridge in a pear tree!

*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 4

*

☃

*
6 December, 1970.
Söndag.


Macy

Macy satt framför sminkspegeln i sitt stora sovrum och sjöng med i musiken som strömmade ut från skivspelaren.
Hon knyckte på nacken, kastade håret bakåt, putade med läpparna och smetade på lite ljust läppstift.
Jag borde få sjunga solo, tänkte hon. Jag är ju en stjärna redan, bättre än de andra i skolan.
Hon bestämde sig för att hon i kväll skulle be sin far att övertala Miss Wallace och Mr. Griffin till att låta henne sjunga.
Macy kastade en sista blick på sin spegelbild, sedan tog sin handväska och gick ner till ytterdörren.
Hon tänkte gå och shoppa, det gjorde henne alltid på bättre humör.


Jill

Några hus därifrån satt Jill i sitt sovrum.
Hon tänkte också på julkonserten, dagdrömde om hur det skulle vara att få sjunga duett med Ryan.
Hennes mamma knackade på hennes dörr och steg in i rummet.
”Jillian, jag har ropat fyra gånger. Hör du inte på?”
”Förlåt mamma, jag satt i andra tankar.”
Hennes mamma log mjukt.
”Nu igen? Vad drömde du om nu då?”
Jill log lite generat.
”Ingenting mamma. Ska vi gå till köpcentret nu?”
”Ja, vilken affär ville du gå till först?”
”Vad sägs om godisaffären?” log Jill.
Hennes mamma skrattade.
”Slösa inte hela din veckopeng på godis bara.”
”Det ska jag inte.” log Jill.
Innan Jill lämnade sitt rum kastade hon en blick på fotografierna hon satt fast runt ramen. Foton av hennes vänner och klasskamrater.
Blicken stannade extra länge på ett av skolfotona; fotot av hennes favoritkille.
*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 1

*

☃

*
1 December, 1970

”Jag hoppas jag får sjunga solo på julkonserten.” sa Macy.
”Here we go again…” mumlade Ryan med en liten suck.
Klassen satt i drama- och musiksalen och väntade på musikläraren Miss Wallace.
”Ja, drömma kan man ju alltid göra, Macy.” sa Sheila.
”Jag sjunger alltid solo på julkonserten! Varje år!” snäste Macy.
”Vi vet Macy! Vi brukar vara med då!” snäste Sheila tillbaka.
”Nu får ni ger er!” sa Maureen.
”Jag tycker faktiskt att det är min tur att sjunga nu.” sa Macy stött.
”Det är upp till Miss Wallace att bestämma det.” sa Jill.
”Upp till mig att bestämma vad…?” frågade Miss Wallace som just kom in i salen.
”Vem som ska sjunga på julkonserten.” sa Jill.
”Det blir samma solister som på vårkonserten.” sa Miss Wallace.
Hon gjorde en gest mot Ryan, Sunshine, Maureen och Sheila.
Jill såg riktigt nöjd ut. Hon gav Ryan en lång, varm blick och gjorde tummen upp.
Sheila petade retsamt Ryan i sidan.
”Men vad ska jag göra på konserten då…?” klagade Macy.
”Du kan få klä ut dig till ren.” sa Clark.
Klassen skrattade.
Miss Wallace gav klassen - framförallt Clark - en förmanande blick. Sedan vände hon sig mot Macy.
”Macy, du har sjungit solo varenda år. Som jag sa till dig i våras måste du låta nån annan få chansen att sjunga nu.”
Macy suckade.
”Okej då.” muttrade hon.
*

Show Time! Del 1

”I morgon är det dags.” sa Miss Wallace. ”Är ni nervösa?”
Några mumlade ja, några andra mumlade nej.
Miss Wallace log.
”Det kommer att går bra, det brukar det ju göra.”
Macy fick en bister uppsyn, som alltid när vårkonserten kom på tal.
Hon hade väldigt svårt att acceptera att hon inte skulle få sjunga solo i år.
Sunshine såg på Ryan.
”Är du nervös?” frågade hon.
Ryan ryckte på axlarna.
”Inte så mycket. Inte än i alla fall.”
”Jag blir aldrig nervös när jag ska sjunga solo.” sa Macy malligt.
”Nä, men du är ju inte normal.” fnös Sheila.
Miss Wallace gav henne en förmanande blick.
”Man ska nog bli lite nervös.” sa Miss Wallace. ”Det sägs att det till och med är bra att bli nervös inför ett framträdande.”
”Ja, jag blir det då inte!” hävdade Macy.
”Bra för dig.” mumlade Maureen och himlade med ögonen.
Oj, vad trött hon var på Macy och hennes divalater!

”Nu går vi till aulan och repeterar vi en sista gång.” sa Miss Wallace.
Eleverna gick uppspelta och glada mot aulan.
De intog sina positioner på scenen.
Macy gick tjurigt mot sin plats.
”Du får se lite gladare ut Macy, annars förstör du för dina kamrater.” sa Miss Wallace.
Macy tvingade fram ett leende.
”Snälla Macy, det är ju inte så att du inte får sjunga alls!” sa Miss Wallace. ”Nu ska vi ha roligt, eller hur?”
”Mmm, visst.” muttrade Macy.
”Okej alla glada - nu rockar vi!” ropade Ryan.

Han tyckte inte att gnälliga, stroppiga Macy skulle få förstöra deras repetition.

Klassen jublade.
”Mycket bra idé Ryan!” sa Miss Wallace och log varmt.

”Yeah right!”

Innan repetitionen av vårkonserten kom Macy fram till Ryan.
”Ryan, du får tio dollar om du låter mig sjunga på konserten.” sa hon.
”Sorry, Macy, jag tar inte emot mutor.” sa Ryan och log ljuvt mot Macy.
”Trettio dollar.” sa Macy.
”Har du chokladpudding i öronen?” sa Sheila. ”Han tar inte emot pengar från dig.”
”Macy fatta nån gång: Ryan ska sjunga på konserten - inte du.” sa Maureen. ”Det har lärarna bestämt.”
Macy stampade med foten i golvet som en bortskämd sexåring.
”Men jag vill sjunga!” gnällde hon.
”Men det vill inte vi!” sa Maureen.
Ryan och Sunshine började gapskratta.
”Ärlighet är bra.” skrattade Sunshine.
Macy fnös förnärmad och blängde på Maureen och Sunshine.
”Ryan… jag har alltid gillat dig. Du får femtio dollar om jag får sjunga.” försökte Macy igen.
”Sextio.” sa Ryan. ”Och du gör mina läxor varje dag fram till sommarlovet.”
”Vad håller han på med…?!” utbrast Maureen. ”Glömde han förståndet på bussen i morse…?”

”Ja, Ryan! Du får sextio dollar och jag gör dina läxor!” skrek Macy. ”Jag gör vad som helst!”
Macy såg ut att vilja kasta sig över Ryan och krama honom.
”Så då låter du mig sjunga?” frågade hon.
Ryan började skratta och skakade på huvudet.
”Yeah right! Aldrig i livet!”
Macy stormade dramatiskt ut ur lunchrummet.

Ryan såg på Sunshine, Maureen och Sheila.
”Hur lättlurad får man bli egentligen...” flinade han.
”Åh Ryan, du skrämde mig!” sa Maureen. ”Jag trodde du höll på att bli galen!”
Maureen kramade Ryan.
”Maureen… det finns folk här.” protesterade Ryan blygt och drog sig ur Maureens grepp.
Maureen, Sunshine och Sheila såg på varandra, nickade och log menade.
Sedan kramade alla tre Ryan samtidigt.
”Tjejer… ska bara kramas hela tiden…!” suckade Ryan.
”Ja och du älskar det!” log Maureen.
Ryan skakade på huvudet.
”Nej, tjejer är jobbiga.”
”Hej Jill!" ropade Sheila. "Kom och ge Ryan en kram, han älskar att krama tjejer!”
Ryan svalde. Han såg nästan panikslagen ut.
Han ville verkligen inte träffa Jill, som var helt galen i honom.
Han vände sig snabbt om.
Men Jill stod inte bakom honom - hon satt några bord längre bort.
Ryan vände sig till Sheila.
”Försöker du ge mig hjärtattack kvinna...?!”
Sheila bara flinade.
”Hur var det du sa, Ryan? ’Hur lättlurad får man bli egentligen’…?”
”Kul.” sa Ryan. ”Verkligen jättekul.”
Sheila skrattade, sedan kysste hon Ryan på kinden.