*
"Varför måste vi åka upp hit varje år...?" klagade Macy när klassen nästa dag gick på sin sedvanliga upptäcksfärd i Blue Hills. "Det är smutsigt, dammigt, varmt..."
"Det är väl härligt med lite värme, smuts och stenar?" flinade Clark.
"Och ormar..."
"Va?" Ryan såg förbryllat på Sunshine.
Han märkte att den annars så glada och skämtsamma tonen i hennes röst var som bortblåst.
Nu lät hon istället rädd - och det var väldigt ovanligt när det gällde Sunshine.
Hon stod stel som en pinne och såg som förhäxad ner mot sina fötter.
Ryan följde hennes blick. Då såg han den.
Ormen. Den låg precis intill Sunshines och Ryans fötter.
Ryan lade sina händer på Sunshines axlar.
"Stå alldeles stilla Sunny!" flämtade han.
Hans hjärta bankade obehagligt hårt och han kände sig lätt illamående.
Ryan avskydde ormar. Det kunde han tacka sin Uncle Walter för.
"Ska vi inte springa?" undrade Sheila med skakig röst.
Ryan skakade på huvudet.
"Stå still!" nästan viskade han.
"Ja, annars blir ormen uppretad och då kan den bitas." sa Arthur.
Just som Arthur avslutat meningen såg klassen med fasa hur ormen plirade på dem och sedan satte den tänderna i Sunshines fot.
"Herregud!" skrek Jill, närapå gråtfärdig. "Vad ska vi göra?"
"Spring och hämta hjälp!" skrek Maureen.
Joe som var snabb och bra på löpning rusade ner till stugorna för att hämta hjälp.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar