*
Pastor Cummings satt kvar en stund och funderade på det kvinnan berättat för honom, sedan gick han bort till Eden Park Orphan House som låg intill kyrkan.
Baby Grace låg på en filt på golvet, omgiven av flera barn.
En sexårig flicka höll babyns pyttesmå händer i sina.
"Hon är liten som en docka!" utbrast flickan. "Vilka små och mjuka händer hon har!"
Pastorn log.
"Hon är visst väldigt populär här, va?"
"Ja!" sa en annan flicka. "Alla vill leka med henne och hjälpa till. Vi tycker jättemycket om henne."
"Det är bra det." sa Pastor Cummings.
En nioårig pojke såg allvarligt på Pastor Cummings.
"Ni har hittat hennes familj va?"
Pastorn nickade.
"Ja. Hur kunde du veta det?"
Pojken ryckte på axlarna.
"Förstod det bara. Ska dom hämta henne?"
"Nej." sa Pastor Cummings. "Dom ska adoptera bort henne."
"Jaha."
Pojken suckade. Han såg på Baby Grace och strök henne mjukt över kinden med pekfingret.
"Varför vill dom inte ha dig?" sa han sorgset. "Hur kan man bara lämna ett litet barn?"
"Det är inte lätt att förstå." sa Pastor Cummings.
Den sexåriga flickan, som sagt att babyn var som en docka, tittade upp på den gamle pastorn.
"När ska hon adopteras?"
"Så fort vi hittar en bra familj som vill ha henne." svarade Cummings.
"Jag hoppas att ni aldrig hittar nån." sa flickan.
Den nioårige pojken såg på henne och rynkade ögonbrynen.
"Hur kan du säga så...?! Vill du inte att hon ska ha det bra?"
"Jo!" sa flickan. "Men jag menar bara att jag kommer att sakna henne jättemycket."
"Nu ska vi inte vara själviska." sa pojken. "Vi ska be för att vår lilla baby får det bra!"
Pojken tog upp den lilla babyn i sin famn och höll henne tätt intill sig.
"Pastor Cummings, lova att ni hittar någon som älskar henne jättemycket."
Pastor Cummings log mot pojken.
"Det lovar jag, Seth."
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar