Grattis Emilia!
Visar inlägg med etikett karaktär-special. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett karaktär-special. Visa alla inlägg
onsdag, november 18, 2015
onsdag, oktober 28, 2015
söndag, oktober 04, 2015
tisdag, juli 14, 2015
måndag, juli 13, 2015
Scar Story - Cassie
*
Ett av de ärr som syns tydligast på mig fortfarande sitter vid/på min mun, nära ena mungipan.
När jag var 15 månader gammal föll jag mot en ganska vass bordskant och skadades ordentligt. Det var blod typ överallt och mamma blev nästan hysteriskt uppskakad.
Morfar tog med mig till sjukhuset. Alex, som var 5 år då, krävde att få följa med oss.
Stackars morfar… han fick två chockade småbarn att släpa på…
Mamma kunde inte komma med till akuten, hon mådde inte bra vid det här tillfället.
Men morfar är hur cool som helst. Han satte Alex och mig i bilen och körde iväg till sjukhuset - utan att stressa det minsta.
På akuten fick vi komma in till en läkare före alla andra. Alla i väntrummet var helt: ”Men gå före, för Guds skull - hon är ju bara en baby…!”
Snällt av dem!
Lilla Alex var väldigt vaksam gentemot läkaren och sjuksköterskan som tog emot oss. Han bevakade allt de gjorde.
När läkaren tog fram instrument som hon behövde för att sy ihop jacket på min mun vrålade Alex: ”Ni får inte göra några stygn på min baby!”
Haha! Han är för söt, min storebror! ♥
(Ja, Alex är väldigt beskyddande mot mig - och mot våra andra syskon)
// Cassie Spencer-Clarke
Ett av de ärr som syns tydligast på mig fortfarande sitter vid/på min mun, nära ena mungipan.
När jag var 15 månader gammal föll jag mot en ganska vass bordskant och skadades ordentligt. Det var blod typ överallt och mamma blev nästan hysteriskt uppskakad.
Morfar tog med mig till sjukhuset. Alex, som var 5 år då, krävde att få följa med oss.
Stackars morfar… han fick två chockade småbarn att släpa på…
Mamma kunde inte komma med till akuten, hon mådde inte bra vid det här tillfället.
Men morfar är hur cool som helst. Han satte Alex och mig i bilen och körde iväg till sjukhuset - utan att stressa det minsta.
På akuten fick vi komma in till en läkare före alla andra. Alla i väntrummet var helt: ”Men gå före, för Guds skull - hon är ju bara en baby…!”
Snällt av dem!
Lilla Alex var väldigt vaksam gentemot läkaren och sjuksköterskan som tog emot oss. Han bevakade allt de gjorde.
När läkaren tog fram instrument som hon behövde för att sy ihop jacket på min mun vrålade Alex: ”Ni får inte göra några stygn på min baby!”
Haha! Han är för söt, min storebror! ♥
(Ja, Alex är väldigt beskyddande mot mig - och mot våra andra syskon)
// Cassie Spencer-Clarke
Scar Story - Alex
*
Mina ärr:
Jag kommer att berätta mer om alla mina ärr/”krigsskador”
(och mycket annat förstås) i några berättelser framöver ;-)
// Alex Spencer-Clarke
Mina ärr:
- Blindtarms-ärr (opererades när jag var nästan 13 år, en hemsk upplevelse). Min mage pryds nu av ett väldigt fult operationsärr.
Min vän Libby frågade mig en gång: ”Alex, vem sjutton opererade dig egentligen - Freddy Krueger...?!” - På min vänstra hand och underarm finns också rätt fula märken
(olycka + självskada) - Ett (nu ganska svagt) ärr efter ett stort skrubbsår på ena knät.
Jag blev jagad av en rätt crazy vovve när jag var 13 år - och jag föll på asfalt. - Mina ben har en del ärr efter sönderkliade myggbett
(Nej, jag kan inte låta bli att klia, men kom igen... man blir ju galen av myggor…!) - Har även en del märken efter diverse olyckor och slagsmål…
Jag kommer att berätta mer om alla mina ärr/”krigsskador”
(och mycket annat förstås) i några berättelser framöver ;-)
// Alex Spencer-Clarke
Scar Story - Maxine
*
När någon frågar min brorsa Alex och mig om vi har några ärr, brukar vi
se på varandra och le lite.
Sedan säger (alltid) någon av oss, eller ibland säger vi unisont:
”Hur mycket tid har du?”
Några av mina ärr (eller ”krigsskador”, som Alex brukar kalla märkena efter våra skador):
Nu ska jag inte trötta ut er med fler ärr-svammel.
Men tro mig, jag (& Alex) samlar på ärr ;-)
// Maxine Logan Clarke
När någon frågar min brorsa Alex och mig om vi har några ärr, brukar vi
se på varandra och le lite.
Sedan säger (alltid) någon av oss, eller ibland säger vi unisont:
”Hur mycket tid har du?”
Några av mina ärr (eller ”krigsskador”, som Alex brukar kalla märkena efter våra skador):
- Ärr under nyckelbenet, efter min CVK.
- Litet ärr vid underläppen, efter ett slagsmål med Betty "the Bully" (min fiende) när jag var 13.
- Bortopererad-mjälte-ärr.
- Några små ärr på armarna och händerna. Man blir en nåldyna efter åratal av sjukhus-nålar och dropp...
- Benmärgsprov-ärr
- Ärrvävnad i underläppen. Ramlade ner från en vinglig träbänk en gång, när jag var liten, och skadade munnen. Fick åka till sjukhuset och sy (ouch!)
Nu ska jag inte trötta ut er med fler ärr-svammel.
Men tro mig, jag (& Alex) samlar på ärr ;-)
// Maxine Logan Clarke
Scar Story - Coral
*
Jag har ett ärr på näsan, fick det när jag var 11 år och rev mig på en gren i skogen.
Min bästis Darla fick en liten reva på kinden vid samma tillfälle.
Jösses... som vi såg ut...! *lol*
Darla och jag och några ungar till (Kyle & Ashlee mfl) hade sett filmen
The Village på DVD och vi skojade om att ”Those We Don’t Speak of”
- de otäcka varelserna i skogen i den filmen - hade jagat och rivit Darla och mig.
För övrigt kan jag ju erkänna att vi var alldeles för unga för en barnförbjuden skräckfilm… Vi såg den i smyg ;-)
Och ja, vi var rädda ett bra tag efteråt.
Kyle, som var 10 år då, hade till och med mardrömmar. Jag minns att han vakande upp en natt och skrek: ”Those We Don’t Speak of kommer och äter mig!” Stackars lillebror.
Till pappa sa vi inget om att vi sett den läskiga filmen olovandes, så han trodde bara att Kyle hade en vanlig mardröm.
// Coral Collins
Jag har ett ärr på näsan, fick det när jag var 11 år och rev mig på en gren i skogen.
Min bästis Darla fick en liten reva på kinden vid samma tillfälle.
Jösses... som vi såg ut...! *lol*
Darla och jag och några ungar till (Kyle & Ashlee mfl) hade sett filmen
The Village på DVD och vi skojade om att ”Those We Don’t Speak of”
- de otäcka varelserna i skogen i den filmen - hade jagat och rivit Darla och mig.
För övrigt kan jag ju erkänna att vi var alldeles för unga för en barnförbjuden skräckfilm… Vi såg den i smyg ;-)
Och ja, vi var rädda ett bra tag efteråt.
Kyle, som var 10 år då, hade till och med mardrömmar. Jag minns att han vakande upp en natt och skrek: ”Those We Don’t Speak of kommer och äter mig!” Stackars lillebror.
Till pappa sa vi inget om att vi sett den läskiga filmen olovandes, så han trodde bara att Kyle hade en vanlig mardröm.
// Coral Collins
tisdag, maj 19, 2015
onsdag, maj 06, 2015
måndag, april 27, 2015
tisdag, april 21, 2015
onsdag, april 08, 2015
söndag, mars 29, 2015
tisdag, mars 24, 2015
tisdag, mars 17, 2015
tisdag, mars 03, 2015
lördag, februari 14, 2015
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)