Skrivpuff - 17 April 2015 - del 2

*
Senare på kvällen, när alla gästerna hade gått hem, stod Dani och hennes tvillingbror Blue utanför köket och hörde fosterföräldrarna prata om dem.
”De störda ungarna måste flyttas till ett annat fosterhem, snarast.” sa fostermodern. "Vi kan inte ha en unge som ljuger och skär sin hud i slamsor och en unge som drömmer sjuka mardrömmar var och varannan natt..."
"Jag håller med." sa fosterfadern. "Visserligen får vi pengar för dom, men det funkar inte att ha dom här längre. Den där lilla snärtan kan ställa till det för oss med sina lögner. Och pojken borde verkligen inte fått komma ut från den där institutionen..."
Blue svalde. Han skämdes så för sina mardrömmar och vanföreställningar.
Dani mumlade osande svordomsramsor på italienska och stormade upp på övervåningen.
Blue följde med sin syster.
"Det är nog bra om vi förflyttas..." sa Blue tyst.
Fast mest av allt ville han ju komma hem. Hem till New York City och pappa. Han visste att Dani ville detsamma.
I juli, om två månader, skulle de få komma hem igen. Men syskonen ville hem nu!
"Om vi bränner ner det här skithuset kommer vi härifrån." sa Dani tankfullt.
Blue stirrade på henne.
"Då spärrar dom in oss..."
Nu flinade Dani.
"Jag skämtar bara, fattar du väl!"
Sedan blev hon allvarlig igen.
"Men vi måste få komma härifrån. Jag tänker inte bo med en pedofil!"

Fosterfamiljens äldsta fosterbarn, Martha, som skulle fylla 18 år senare i sommar, uppenbarade sig i dörröppningen till Danis rum.
"Har han varit på dig...?" sa hon.
I rösten fanns en blandning av äckel (för fosterfadern) och sympati (för Dani).
Dani nickade.
"Åh... 'little sis', älskling..." utbrast Martha med gråt i rösten.
Hon satte sig bakom Dani på sängen om kramade om henne.
"Jag är så ledsen att han ger sig på dig med. Jag borde ha varnat dig, jag borde ha sett efter dig bättre..."
Dani och Blue stirrade på Martha, den jättegulliga tjejen som de höll av som en storasyster.
"Har han..." började Dani.
Martha nickade.
"Sedan jag var fjorton. Han hotade mig och sa att jag skulle få komma tillbaka till ungdomsvårdsskolan igen om jag skvallrade på honom. Det är så han jobbar, han har en hållhake på sina offer."
Dani svor på italienska igen.
"Vänta bara tills pappa får tag på honom..." morrade hon sedan.
"Pappa är federal agent." förklarade Blue för storasyster.
Martha log lite och kramade dem båda.

*•*•*

Martha hade varit jättegullig mot Dani och Blue ända sedan de blev en liten familj.
Den här kvällen hjälpte Martha sin "lillasyster" att bada och plåstrade om såret på hennes lår.
Och hon tog hand om Dani hela natten. Båda flickorna sov i lillasysters säng - så att fosterfadern inte skulle kunna komma åt henne.
Blue sov på en madrass på golvet i samma rum som flickorna.
Som ett sammansvetsat litet gäng kände sig alla tre trygga och de bestämde att de alltid skulle vara tillsammans så länge de bodde här.

Skrivpuff - 17 April 2015 - del 1

*
Modlös

New York. Maj 2000.

Det var sommarfest hos överklassen. Trädgården var full av finklädda människor som smuttade på dyra drycker ur dyra glas.
Luften var fylld av sorl av prat och skratt. Men plötsligt stannade allt upp och tystnade.
Alla såg på varandra. Var det någon som skrek...?
Sekunden efter fick de svaret. En mörkhårig flicka i 12-13-årsåldern kom utrusande ur huset. Röda fläckar syntes som små rosor mot hennes nu bleka ansikte. Hennes tunna vita sommarklänning var sönderriven och tösen var vild av känslor; ilska och gråt.
Herrn i huset, en man i 45-årsåldern, kom också ut i trädgården. Han log mot sina gäster.
"Ungar... tjurar så fort dom inte får som dom vill..."
Några av gästerna log och nickade instämmande.
Deras värd fortsatte:
"Hon är 12 ½ år, nästan 13, år det lilla livet, och flickor är så känsliga i den åldern. Och så vet ni ju hur fosterbarn kan vara... problembarn, ni vet..."
Han himlade sig och skrattade.
"Det är så hedervärt att ni tar er an fosterbarn," kuttrade en kvinna. "det kan inte vara lätt att ta hand om tonåringar."
Värden log och skakade på huvudet.
"Nej, det ska gudarna veta, att det inte är lätt alla gånger. Men någon måste ju ta hand om dom stackars barnen."

En av gästerna, Marguerite Logan, kände ett plötsligt och starkt ogillande för sin värd. Hon föraktade hans självgodhet och hur han stod här och skröt för att och hans fru tog sig an fosterbarn.
Marguerites lilla dotterdotter Maxine bodde i fosterhem hemma i California, men den underbara familjen skulle aldrig ens tänka tanken att skrävla så här.
Marguerite såg mot den upprörda flickan som nu sprang ner mot stranden och funderade på om hon skulle gå ner till henne.
Men då kom festens värdinna fram till henne.
"Jag går till henne, Marguerite. Våra gäster ska inte behöva trösta våra ungar."
Marguerite log tveksamt, men återgick sedan till att mingla med sina väninnor.

*•*•*

Dani Danelli satt ensam på stranden. Hon var naken under den tunna, sönderrivna klänningen och darrade som en sparvunge.
Medan hon snyftade skar hon sig på låret, med något vasst föremål som hon hittat på stranden.
"Dani! Vad tar du dig till...?!" fostermoderns röst lät förfärad. "Ska du skära sönder dig själv?"
Flickan svarade inte.
Fostermodern var nu framme vid henne.
"Sluta genast med det där, flicka!"
Hon slet det vassa föremålet ur Danis hand och slängde iväg det.
"Din man försökte våldta mig." sa Dani och såg sin fostermor rakt i ögonen.
Fostermodern flämtade till. Men i nästa sekund ändrades hennes ansiktsuttryck och hon såg iskallt på Dani.
"Du ljuger." sa hon.
Sedan blev hon arg.
"Hur understår du dig att komma med sådana anklagelser...?!" skrek hon.
"Jag ljuger inte!" skrek Dani, rösten het av ilska. "Ditt äckel till man drog av mig trosorna och försökte lägga ner mig på sängen...! Men jag slet mig lös och sprang ut innan han hann gå längre..."
Fostermodern gav Dani en örfil.
"Din hemska lilla lögnerska! Efter allt vi gjort för dig...!"
Dani sjönk ihop. Det var inte likt henne att känna sig så här modlös och svag, men det gjorde hon nu.
Hon väljer att inte se sanningen... tänkte den stackars sargade flickan.

Fosterfadern hade också kommit ner till stranden nu. Han fick veta vad Dani sagt om honom.
Han böjde sig ner över flickan.
"Jaså, du sprider lögner om folk, din lilla horunge?"
Dani försökte riva honom i ansiktet, men hans starka armar lyfte upp henne och bar henne mot huset.
Dani skrek och försökte komma ur hans famn.
"Släpp mig ditt äckel!"
Fosterfadern bara skrockade. Det var ett sinistert ljud.
"Du skriker ju som om du håller på att bli mördad...!" utbrast fostermodern. "Tyst nu, flicka."

*•*•*

Uppe vid huset såg det festande folket förskräckt på deras värdars gråtande fosterdotter som sprattlande i mannens famn.
Blod trängde fram på det vita klänningstyget.
Marguerite Logan rusade fram till dem. Hon strök moderligt Dani över pannan och håret.
"Lilla raring, vad är det som har hänt...?"
Dani svarade inte, men det gjorde hennes fostermor.
"Danielle har lite problem... Självskadebeteende. Vi tar hand om henne nu."
"Stackars liten..." sa Marguerite bekymrat.
Och hon kunde inte glömma den lilla tösens bedjande blick. De vackra blå ögonen var fulla av rädsla.
Något står inte rätt till här... tänkte Marguerite. Jag måste kontakta polisen, eller de sociala myndigheterna.
Hon kramade Danis hand, och viskade tyst i flickans öra:
"Oroa dig inte, hjärtat, jag ska försöka hjälpa dig."
Nu grät Dani tyst, för att den här vänliga kvinnan så gärna ville rädda henne.
Men kan hon det...?

Skrivpuff - 17 Februari 2015 - Maxine

*
Egendomlig

San Francisco, California. Augusti 2000.

Maxine promenerade runt i mormors stora vardagsrum och beskådade alla vackra saker - de där dyra gamla sakerna (eller "grejorna", som Maxine sa) 
man inte fick röra: Tavlor, fina soffkuddar, porslinsprydnader och mammas gamla glasfiguriner.
Och så var det den där stora och blanka havsgröna vasen uppe på spiselkransen... Åh, vad Maxine var nyfiken på den!
Men för en liten krabat som inte ens fyllt 7 år var det svårt att se vasen ordentligt, så det fanns bara en sak att göra: klättra!
Flickungen drog av sig sina rosa Converse-skor, för hon ville ju inte förstöra tyget på den fina stolen som hon behövde ha till klättringshjälp.
Hon kravlade sig upp i karmstolen och klättrade sedan vidare upp på spiselkransen.

Det var där uppe Marguerite Logan fann sitt lilla barnbarn när hon kom in i vardagsrummet.
"Maxine...! Vad i hela friden gör du där upp...?" nästan skrek Marguerite.
Hon lät inte alls arg, lade Maxine märke till, bara lite rädd och orolig. Och väldigt förvånad.
"Jag ville se på denna här vasen." svarade flickan.
Marguerite lyfte snabbt ner henne.
"Älskade lilla barn," sa hon och kramade Maxine. "du får absolut inte klättra på möblerna. Tänk om du ramlar ner... du kan göra dig hemskt illa då."
Maxine log lugnande.
”Jadå, fast jag är bra på att klättra, mormor. Jag är nästan som en apunge.”
Jo, det märks, med all önskvärd tydlighet… tänkte Marguerite.

"Den där vasen kallas för urna." förklarade hon sedan. "Din morfars aska finns i den."
Maxines morfar hade dött i en hjärtattack när flickan bara var 2 år, så hon mindes honom bara lite.
Hon höjde förundrat ögonbrynen.
"Men varför har morfar aska i en vas... jag menar urna...?" undrade hon.
Mormor log lite och fortsatte att hålla flickungen tätt intill sig i sin famn.
"Din morfar ville inte ligga i en kista, så han valde att bli aska istället."
Marguerite tyckte att detta var ett ganska makabert och skrämmande ämne för ett litet barn att prata om, så hon sa inget om själva kremerings-processen.

Maxine slog lätt med pekfingertoppen mot läpparna, en fundersam liten gest.
"Du vet Alex, min fosterbror? Hans pappa är död."
Marguerite nickade.
Arma lilla pojke... tänkte hon. Så hemskt att förlora en förälder när man är så liten...
"Ja, älskling, jag vet att Alex far är död."
Maxine nickade.
"Mmmm... men han ligger i en kista och är död," fortsatte hon. "Alex pappa alltså."
Flickungen funderade lite till.
"Fast vet du mormor... jag ska också vara aska och bo i en sån fin vas när jag blir död."

Marguerite kramade henne igen.
Åh, hon blev inte riktigt klok på den här ungen... Maxine var ju en aning egendomlig, inte som andra små flickor. Lillgammal och barnslig på samma gång. 
Men framförallt var hon så oerhört ljuvlig, charmig och söt.
"Lilla barn, nu tycker jag att vi pratar om något trevligare än döden." suckade Marguerite.
Maxine nickade instämmande.
"Mmmm...!" sa hon bestämt.
Kanske märkte den känsliga lilla tösungen att mormor hade blivit en aning illa till mods, för hon gav Marguerite en stor kram och en puss på kinden. 
Och sedan sa hon tröstande:
"Det är inget farligt att vara lite död, mormor. Bara det inte gör ont när man dör - för det är inte så bra..."

Skrivpuff - 1 maj 2013

Glädjekälla

California. Hösten 1999 

”Audrey, du borde inte ge barnet flingor som innehåller så mycket socker.” sa Marguerite Logan och såg ogillande på flingpaketet som stod på bordet framför 6-åriga Maxine.
Lilla Maxine, som var i full färd med hälla upp Lucky Charms i sin skål med mjölk, såg upp på sin mormor.
”Men dom är goda, dom här flingorna.”
Marguerite log mot sitt barnbarn.
”Kanske det, raring, men dom är onyttiga och massor med socker gör dig hyperaktiv.”
Maxine såg fundersam ut.
”Men vet du, det finns vitaminer här också faktiskt.” sa flickungen och höll fram paketet så att mormor kunde läsa på det.
Marguerite såg inte övertygad ut, men Maxine mumsade i sin sina favoritflingor.

 ”Man blir glad när man äter Lucky Charms!” sa barnet glädjestrålande och dinglade glatt med fötterna under bordet.
Audrey sa mjukt åt sin lilla dotter att sitta still.
Maxine putade truligt med munnen åt tillsägningen.
”Jag sitter still. Det är mina fötter som inte sitter still, dom är glada.”
Hon kastade en blick på sin mormor.
”Och förresten: jag blir inte hyper - det är inte snällt att säga så om mig.”
Marguerite strök flickan över de mörka skruvlockarna.
”Du kan ju inte rå för att socker gör dig hyper, lilla gumman.”

Maxine skakade instämmande på huvudet.
”Nääää... det bara bor lite hyper i min kropp och ibland poppar den upp. Och vet ni, jag får nyttiga flingor hemma hos mamma Jo och pappa Martin.”
Jo och Martin var Maxines fosterföräldrar.
”Det är bra det.” log mormor.

Flickan sneglade på de två muggarna med hett kaffe som hennes mor och mormor nu sippade ur.
”Den där drycken har koffin i sig.”
Audrey log.
”Du menar koffein.” rättade hon försiktigt.
Maxine nickade.
”Ja. Koffin kan man också bli hyper av, så det så. Jag dricker inte koffin iallafall.”
Den söta lilla busungen log förnöjt.

Skrivpuff - 27 mars 2012 - del 1

Skriv om ärlighet.

(Fristående) fortsättning på Skrivpuffen från 23 september 2011

Sun City, California. Sommaren 2007

Maxine, 13 ½ år, stirrade förfärat på det stora fatet som nu ställdes fram på bordet.
"Ta för dig lilla vän." sa värdinnan vänligt.
Maxine svalde hårt och gjorde en liten grimas. Aldrig i livet att hon ville äta de där otäcka, slemmiga sakerna.
"Mormor..." viskade flickan. "Är detta här vår middag...?"
Marguerite Logan log mot sitt barnbarn.
"Nej raring, ostronen är förrätt. Varmrätt får vi lite senare. Här, smaka på ett ostron nu."
Marguerite lade en av molluskerna på Maxines tallrik.

"Seså, smaka nu raring." sa mormor när flickan skakade på huvudet. "Det är gott."
Maxine stirrade på ostronet som mormor nu satte i hennes hand.
Hon tvivlade starkt på att det där slemmiga i sitt hårda skal kunde vara gott.
"Det ser slemmigt ut..." muttrade Maxine.

Mormor gav henne en sträng blick.
"Maxine...!" sa hon en förmanande ton.
"Jag är bara ärlig." sa Maxine surt.
Hon tänkte att hon hellre skulle vilja smaka på grodlår än detta.
Hur sjutton skulle hon slippa ifrån det här nu...?

Skrivpuff - 23 september 2011

Skriv om att göra ett gott intryck

Silver Beach, Sun City, California.
Sommaren 2007

Marguerite Logan såg på sin dotterdotter och log varmt mot henne.
Maxine var ett så sött barn. De ostyriga lockarna och de stora glittrande ögonen gav flickan ett mycket charmig utseende och hon var så fint klädd; lindblomsgrön tyllkjol, tunna leggings, liten T-shirt med puffärm och rosa ballerinaskor i lack.
"Vad vacker du är, mormors lilla ängel."
Maxine, 13 ½, vände sig mot sin fosterfamilj och gjorde en liten grimas.
"Mormors lilla ängel..." mimade hon.
Janie, Alex och Ricky fnissade åt sin syster och Martin och Joanne log mot sin fosterdotter.
Ända sedan Maxine var mycket liten hade hon sagt att hon minsann inte var någon ängel, utan en tiger.

"Varför måste jag följa med på den här tråkiga festen...?" suckade Maxine.
Marguerite klappade sitt barnbarn på kinden.
"Mina väninnor vill så gärna träffa dig, de har ju inte sett dig sedan du var mycket liten. Och din mamma ska ju vara där och sjunga."
"Åh jippi..." suckade Maxine.

En timme senare var Maxine och mormor framme vid den stora slottsliknande byggnaden där middagen skulle äga rum.
"Oj...!" utbrast Maxine när de klev upp på den stora trappan. "Vilket hus! Är dom som bor här kungliga, eller super-rika...?"
Mormor log.
"Ja, dom som bor här har det ganska gott ställt. Dom har hus i The Hamptons - det ligger på östkusten - och på somrarna bor de här och i Paris."
Äger dom tre hus är dom ju super-rika för sjutton... tänkte Maxine.
Hon såg på mormor och frågade:
"Vad får vi för mat här då? Sniglar, grodlår, ostron...? Eller nåt annat läbbigt som rika äter?"
"Maxine, raring... tänk på att göra ett gott intryck nu." förmanade mormor.
Maxine log ett snett litet leende.
Var mormor rädd att den lilla hyper-tigern i hennes lilla ängel skulle skutta fram...?
"Allvarligt talat, mormor," sa Maxine. "vad är ni rädda att jag ska göra...?
Rapa vid matbordet? Kasta ostron och sniglar under bordet för att jag inte vill äta dom? Eller tror ni att jag ska peta mig i näsan kanske, va?"
Maxine fnissade glatt.
Det gjorde inte mormor.
Att ta med Maxine hit kanske var ett misstag... tänkte hon och suckade.

Maxine verkade förstå vad mormor tänkte, för hon kramade Marguerites hand och log ett charmigt leende.
"No worries mormor, jag rapar aldrig och jag petar mig inte i näsan. Jag kan uppföra mig faktiskt."
Marguerite log och lade armen om flickans axlar.
"Det vet jag, min ängel."
Maxine flinade och de blå ögonen glittrade okynnigt.
"Men vad ostronen och sniglarna anbelangar har jag inga garantier."
Mormor såg lite orolig ut, men flickungen tog några glada hoppsasteg in i huset.

What's In It For Me (Spotify)

*