*
Modlös
Modlös
New York. Maj 2000.
Det var sommarfest hos överklassen. Trädgården var full av finklädda människor som smuttade på dyra drycker ur dyra glas.
Luften var fylld av sorl av prat och skratt. Men plötsligt stannade allt upp och tystnade.
Alla såg på varandra. Var det någon som skrek...?
Sekunden efter fick de svaret. En mörkhårig flicka i 12-13-årsåldern kom utrusande ur huset. Röda fläckar syntes som små rosor mot hennes nu bleka ansikte. Hennes tunna vita sommarklänning var sönderriven och tösen var vild av känslor; ilska och gråt.
Herrn i huset, en man i 45-årsåldern, kom också ut i trädgården. Han log mot sina gäster.
"Ungar... tjurar så fort dom inte får som dom vill..."
Några av gästerna log och nickade instämmande.
Deras värd fortsatte:
"Hon är 12 ½ år, nästan 13, år det lilla livet, och flickor är så känsliga i den åldern. Och så vet ni ju hur fosterbarn kan vara... problembarn, ni vet..."
Han himlade sig och skrattade.
"Det är så hedervärt att ni tar er an fosterbarn," kuttrade en kvinna. "det kan inte vara lätt att ta hand om tonåringar."
Värden log och skakade på huvudet.
"Nej, det ska gudarna veta, att det inte är lätt alla gånger. Men någon måste ju ta hand om dom stackars barnen."
En av gästerna, Marguerite Logan, kände ett plötsligt och starkt ogillande för sin värd. Hon föraktade hans självgodhet och hur han stod här och skröt för att och hans fru tog sig an fosterbarn.
Marguerites lilla dotterdotter Maxine bodde i fosterhem hemma i California, men den underbara familjen skulle aldrig ens tänka tanken att skrävla så här.
Marguerite såg mot den upprörda flickan som nu sprang ner mot stranden och funderade på om hon skulle gå ner till henne.
Men då kom festens värdinna fram till henne.
"Jag går till henne, Marguerite. Våra gäster ska inte behöva trösta våra ungar."
Marguerite log tveksamt, men återgick sedan till att mingla med sina väninnor.
*•*•*
Dani Danelli satt ensam på stranden. Hon var naken under den tunna, sönderrivna klänningen och darrade som en sparvunge.
Medan hon snyftade skar hon sig på låret, med något vasst föremål som hon hittat på stranden.
"Dani! Vad tar du dig till...?!" fostermoderns röst lät förfärad. "Ska du skära sönder dig själv?"
Flickan svarade inte.
Fostermodern var nu framme vid henne.
"Sluta genast med det där, flicka!"
Hon slet det vassa föremålet ur Danis hand och slängde iväg det.
"Din man försökte våldta mig." sa Dani och såg sin fostermor rakt i ögonen.
Fostermodern flämtade till. Men i nästa sekund ändrades hennes ansiktsuttryck och hon såg iskallt på Dani.
"Du ljuger." sa hon.
Sedan blev hon arg.
"Hur understår du dig att komma med sådana anklagelser...?!" skrek hon.
"Jag ljuger inte!" skrek Dani, rösten het av ilska. "Ditt äckel till man drog av mig trosorna och försökte lägga ner mig på sängen...! Men jag slet mig lös och sprang ut innan han hann gå längre..."
Fostermodern gav Dani en örfil.
"Din hemska lilla lögnerska! Efter allt vi gjort för dig...!"
Dani sjönk ihop. Det var inte likt henne att känna sig så här modlös och svag, men det gjorde hon nu.
Hon väljer att inte se sanningen... tänkte den stackars sargade flickan.
Fosterfadern hade också kommit ner till stranden nu. Han fick veta vad Dani sagt om honom.
Han böjde sig ner över flickan.
"Jaså, du sprider lögner om folk, din lilla horunge?"
Dani försökte riva honom i ansiktet, men hans starka armar lyfte upp henne och bar henne mot huset.
Dani skrek och försökte komma ur hans famn.
"Släpp mig ditt äckel!"
Fosterfadern bara skrockade. Det var ett sinistert ljud.
"Du skriker ju som om du håller på att bli mördad...!" utbrast fostermodern. "Tyst nu, flicka."
*•*•*
Uppe vid huset såg det festande folket förskräckt på deras värdars gråtande fosterdotter som sprattlande i mannens famn.
Blod trängde fram på det vita klänningstyget.
Marguerite Logan rusade fram till dem. Hon strök moderligt Dani över pannan och håret.
"Lilla raring, vad är det som har hänt...?"
Dani svarade inte, men det gjorde hennes fostermor.
"Danielle har lite problem... Självskadebeteende. Vi tar hand om henne nu."
"Stackars liten..." sa Marguerite bekymrat.
Och hon kunde inte glömma den lilla tösens bedjande blick. De vackra blå ögonen var fulla av rädsla.
Något står inte rätt till här... tänkte Marguerite. Jag måste kontakta polisen, eller de sociala myndigheterna.
Hon kramade Danis hand, och viskade tyst i flickans öra:
"Oroa dig inte, hjärtat, jag ska försöka hjälpa dig."
Nu grät Dani tyst, för att den här vänliga kvinnan så gärna ville rädda henne.
Men kan hon det...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar