Skrivpuff - 20 & 21 April 2015

*

Dumma & lyssna

Sun City, California. Hösten 2000.

Maxine Logan Clarke vägrade att gå till skolan. Ja, inte alltid förstås, men just den här september-morgonen gjorde hon det.
Joanne gick in på flickans rum för att se om hennes lilla fosterdotter hade klätt på sig än.
Det hade hon inte gjort. 7-åringen låg på sin säng, endast iklädd trosorna hon sovit i (pyjamas hade varit för varmt, tyckte den bestämda lilla ungen).
Joanne suckade lite nu när hon såg på det halvnakna lilla barnet.
"Men lilla hjärtat... du måste klä på dig nu, annars kommer vi att få jättebråttom till skolan."
Maxine lade dramatiskt armarna över ögonen.
"Jag vill inte. Jag kommer att svimma och dö om jag måste sitta stilla hela dagen och bara lyssna på 'skolsaker'."
Joanne undertryckte ett leende. Maxine hade ett stort sinne för dramatik.
"Ungen min, inte svimmar eller dör du för att du måste sitta still."
Barnet satte sig upp och såg med söt trulig uppsyn på Mamma Jo.
”Meh! Mina ben blir dumma... dom vill inte sitta stilla. Inte kroppen också. Hela jag blir alldeles hyper och knasig...”
Maxine viftade på armarna och benen för att visa hur knasigt hyper hennes kropp blev.
"Jag är ju en hyper-tiger-unge, det minns du väl?"
Joanne strök flickan över håret.
"Ja, du är min sötaste lilla hyper-tiger-unge. Och jag vet att det blir jobbigt att sitta stilla länge... Men det vet din lärare också. Hon brukar ju låta dig röra på dig lite under lektionerna."

Maxines buttra ansiktsuttryck blev istället fundersamt.
"Men idag måste jag faktiskt leka på stranden istället."
Joanne skrattade mjukt och tålmodigt. Det är klart att det kändes mer lockande att vara på stranden, som låg bara några meter från familjens hus, än att vara i skolan en solig höstdag.
"Du hinner nog leka på stranden efter skolan, Maxie."
Truligheten i Maxines ansikte återvände.
"Så säger du bara för att jag ska gå till skolan."
Joanne skrattade.
"Nej, baby, det är ingen som lurar dig. Om jag säger att vi ska gå till stranden i eftermiddag så gör vi så klart det."
Hon pussade flickan på kinden.

Med stort tålamod tog Joanne sedan på Maxine kläderna, en ny outfit, som de tillsammans placerat på flickans skrivbord kvällen innan: ett par rosa-vit-randiga snickarshorts, en rosa T-shirt och matchande sneakers.
"Så, nu går vi ner och äter frukost." sa Joanne och ställde ner barnet på golvet.
"Om jag får kakor till frukost kanske jag blir lite gladare." försökte Maxine.
Ögonen glittrade och ett litet busleende lekte nu i det söta ansiktet.
Joanne skrattade och lyfte upp flickan i famnen.
"Bra försök, little one... Men det blir inga kakor till frukost."
Maxine ryckte lätt på axlarna.
"Okej då. Men man måste i alla fall försöka..." sa hon snusförnuftigt. "Visst, mamma Jo?"
Tösungen fnissade glatt åt sin egen påhittighet.