*
Dagligen
Dagligen
Sun City, California. Våren 2011.
Maxine satt i sin sjukhussäng och såg bort mot fönstret där solen sken in.
Hon log åt det vackra vädret, men suckade samtidigt åt att hon inte kunde gå ut. Viljan fanns där, men inte orken.
"Oj, vad du suckar tungt, vackra flicka."
Maxine vände sig om och log när hon hörde en av sina favoritsköterskor.
"Ingen fara, jag är lite trött på att sitta här inne bara."
Sköterskan gick fram till den späda lilla tonårsflickan och strök henne över det mjuka lockiga håret.
"Ska vi ta en promenad då?"
Maxine sken upp, men så suckade hon igen.
"Jag måste ju vila."
Sköterskan log och blinkade på ena ögat.
"Ja, det måste man ju efter operationer. Men vi tar en rullstol. Vad säger du om det, stumpan?"
Maxine funderade.
"Det är ju så fint väder ute och vi kan köpa glass." fortsatte sköterskan.
Maxine sken upp som ett litet solsken.
"Ja, vi lämnar det här rummet en stund!" sa hon lyckligt.
Sköterskan log.
"Lite frisk luft och solsken gör dig gott, flicka lilla. Och i eftermiddag kommer väl din familj och hälsar på?"
Maxine nickade.
"Ja, så det här blir en rätt så fin dag i alla fall."
Sköterskan kramade henne.
"Du är en så stark och livsglad unge, Maxie. Du är fantastisk."
Maxine log, lite blygt.
"Tack. Jag gör mitt bästa. Och förresten blir det lite lättare att vara stark och livsglad när man har världens bästa sköterskor och läkare omkring sig."
Sköterskans ögon glänste till av tårar.
"Åh lilla flickebarn... du är fin du."
Maxine log brett och ryckte på axlarna.
"Jag är bara ärlig."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar