Skrivpuff - 10 April 2015 - del 1

*
Sällsynt

Sun City, California. Våren 2011

Det var middagsdags hemma hos familjen Clarke. Farmor hade lagat sin goda kycklingpaj och alla slog sig hungrigt ner vid bordet.
"Janie missar världens mumsigaste paj." sa 11-åriga Ricky.
Farmor log.
"Tack raring. Men din syster äter säkert god middag ute med sina vänner, tror du inte det?"
Ricky nickade.
Joanne såg bort mot soffan där hennes 17-åriga (foster)dotter Maxine satt.
"Orkar du äta lite paj med oss, Maxie?"
Maxine skakade på huvudet.
"Jag är inte så hungrig."
Den magra lilla flickan såg blek ut.
Det var i och för sig inte ovanligt att hon var blek och hade dålig aptit, eftersom hon led av Leukemi, men nu höll hon händerna för magen och grimaserade av smärta.
Joanne satte sig intill tösen i soffan och lade armen om henne.
"Ingen fara mamma..." sa Maxine. "Det gör bara lite ont i mag..."
Men smärtan hindrade henne från att säga klart meningen.
"Vi får åka in till sjukhuset." sa pappa Martin.
Han reste sig och gick för att ringa Maxines läkare och ambulans.
Maxine stönade åt tanken på ett sjukhusbesök. Men hon visste att protester inte skulle hjälpa, den här gången heller.

Alex hade börjat bita på en tumnagel och han såg ängsligt på sin syster.
Det var inte ovanligt att pojken blev sjuk av oro för sin älskade syster. Maxine kallade det för "sympati-ont". Så hade det varit ända sedan Maxine fick sin Cancer-diagnos vid 13 års ålder.
Syskonen hade alltid stått varandra otroligt nära och folk brukade ofta säga att Maxine och Alex var mer som tvillingar än fostersyskon och det stämde.
De var dessutom lika gamla, det skiljde endast nio dagar mellan dem.
"Lilla brorsan..." sa Maxine med svag och trött röst. "se inte så orolig ut, jag tänker inte dö. Jag har så jäklarns ont i magen bara..."
Alex gick bort till soffan och satte sig försiktigt på kanten. Han kramade sin systers hand.
Maxine bet sig hårt i underläppen för att inte börja gråta.
Det var inte ofta hon erkände hur dåligt hon mådde, så nu förstod familjen att hon verkligen inte mådde bra.
Lillebror Ricky gick också fram till soffan. Han strök sin syster över pannan.

"Stackars lilla Maxie..." sa han ömt. "du har sällsynt mycket otur."

"Ja," instämde Alex. "alldeles för mycket otur. Det är orättvist!"

Maxine log blekt genom all smärta. Hennes bröder var för gulliga.

***

Farmor stannade hemma med pojkarna medan Martin och Joanne följde med Maxine i ambulansen.

På sjukhuset blev flickan undersökt av sin favoritläkare, Mark Craven.

"Mmmm... det är som jag misstänkte:" sa Dr. Craven efter en stund. "mjälten är förstorad. Jag kan känna den när jag trycker här."
Maxine gjorde en liten äcklad grimas.
"Ewww...!"
Dr. Craven log och strök henne över pannan.
"Ja, det låter lite läskigt, va?"
Sedan suckade läkaren lite.
"Du raring, du kommer inte gilla vad jag har att säga nu... men du måste opereras."
"Nej!" utbrast Maxine.
Dr. Craven nickade beklagande.
"Jo, vi måste ta bort hela mjälten."
Maxine blundade och suckade tungt.
"Det räcker tydligen inte med Leukemi..." muttrade hon.
Martin och Joanne kramade varandras händer.
"Stackars vår lilla unge..." suckade Martin.