Skrivpuff - 22 April 2015

*
Sätta

Sun City, California. Våren 2011.

Holly fick syn på en brun och vit gosehund som vilade på Alex skrivbord.
"Vilken söt." sa hon. "Den här lilla krabaten har jag nog aldrig sett förut."
Alex log och plockade upp gosedjuret.
"Mamma hittade honom i en kartong med mina gamla leksaker igår."
Alex skrattade till, sådär som man gör när man minns en liten lustighet.
"Och hon sa att han såg att längta efter mig."
Holly och Mia log.
"Det gjorde han säkert." sa Holly. "Bra att du inte lät honom ligga kvar i kartongen."
Alex nickade.
"Den här vovven har hängt med mig mycket. Jag fick honom av mormor och morfar när jag var baby."
Mia och Holly frågade om den söta gosehunden hade något namn och Alex funderade en stund.
"Jag tror att jag kallade honom Bobo. Vi var med om många äventyr tillsammans."
Tjejerna bad honom berätta om något av äventyren.
"Okej."
Alex satte sig ner mellan Holly och Mia, som redan satt på hans säng.
Han studerade fundersamt Bobo en stund. Sedan började han berätta.

"En dag när jag var åtta år åkte morfar och jag färja i San Francisco. Jag tyckte det var väldigt spännande att åka båt, även om jag hade gjort det massor med gånger förut. Bobo satt i min ryggsäck, men på färjan tog jag upp honom, så att han också skulle kunna se ut genom fönstret."
Alex skrattade till och såg lite generat på tjejerna.
"Ja, jag var lite knäsig när jag var liten."
Holly log och strök honom över ryggen.
"Nej, det var ju sött att du ville att din vovve också skulle se San Francisco."
Mia höll med.
"Super-sött."
Alex log mot dem.
"I alla fall så satte jag Bobo på bänken bredvid mig efter en stund. Minns inte varför. Men på grund av det glömde jag honom på färjan."
Han flinade lite och förtydligade:
"Vovven alltså, inte morfar."
Mia och Holly skrattade.
"Vi förstod det, gullunge." sa Mia. "Blev du ledsen när du kom på att du tappat bort Bobo?"
Alex nickade.
"Mmmm... fast det ville jag inte erkänna. Jag tyckte nog att det var lite pinsamt att sakna ett gosedjur när jag var åtta år, så jag försökte vara tapper och cool."

Holly petade honom lite retsamt i revbenen.
"Sån är du ju fortfarande - försöker vara tapper även när du har det jobbigt."
Alex skruvade lite på sig.
"Ja, jag är väl det..." sa han tankfullt.
Holly drog in honom i sin famn.
"Men det är fint att du vågar visa dina känslor." sa hon och gav Alex en kram. "Men du, hur gick det med stackars Bobo? Hur kom han hem igen?"
Alex höll Bobo med båda händerna och såg in i hans bruna ögon, som om gosedjuret hade svaret.
"Morfar ringde färjebolaget när vi kom hem, tror jag. Han fick i alla fall veta att vovven hade 'räddats'. Den fanns att hämta hos lost & found på Pier 39."
Alex log åt minnet.
"Jag var så ivrig - och jag ville hämta honom med detsamma, men det var rätt så sent då, så jag fick tåla mig till nästa dag. Morfar, jag och Cassie åkte och hämtade Bobo nästa morgon. Och Cassie var minst lika lycklig som jag var."
Alex skrattade åt sin gulliga lillasyster som bara hade varit 4 år den där höstdagen.
"Cassie pratade med Bobo och sa att inte fick komma bort mera."

Holly gav Alex en kram till.
"Det var en söt story. Och vilken tur att du fick tillbaka din fina vovve. Lydde han Cassie förresten?"
Alex skrattade.
"Jodå, det gjorde han nog, för jag tror inte att jag tappade bort honom igen."
Pojken satte tillbaka hunden Bobo på skrivbordet.
"Fast nästa gång morfar och jag var på utflykt var det jag som kom bort..." sa han tankfullt.
17-åringen såg nu på sina tjejkompisar att de jätte-gärna ville höra den berättelsen också.
Men Alex bara log.
"En annan gång ska berätta om det." lovade han.