Skrivpuff - 7 April 2015

*
Talang

Paradise, California. Våren 2011

Det var med värme i sitt rockstjärne-hjärta som Keith såg på hur Alex klinkade på sin pappas gamla röda elgitarr.
"Du har verkligen talang, grabben." sa Keith och rufsade om 17-åringens hår.
Alex log mot sin "farbror", sin fars bästa vän.
"Nja, det vet jag inte..." sa han och gjorde en blyg liten axelryckning. "Men det är kul att hålla på med musik."
Keith nickade instämmande.
"Det är det sannerligen. Och det är kul att du går i din fars fotspår."
"Mmmm..." sa Alex.
Pojken tittade ner i mattan en stund och tycktes bli fundersam.
"Men jag tänker inte följa i pappas fotspår hela vägen..." mumlade han.

Keith lade armen om Alex och gav honom en liten kram.
"Nej, det vet jag, lilla gubben. Du avskyr ju droger."
Alex nickade. Som alltid kände pojken sig både arg och ledsen över överdosen som tagit hans fars liv bara ett par dagar innan Alex 5-årsdag.
Keith log och gav Alex en kram till.
"Men Neil skulle vara så jäkla stolt över dig om han var här nu! Han sa alltid att du skulle gå långt i livet."

Alex blev rörd av Keiths ord och han harklade sig i ett försök att bli av med gråtklumpen som hade börjat bränna i halsen.
Tänk att det är så jäklarns svårt att prata om farsan, trots att det har gått så många år sedan han dog... tänkte pojken.
Han torkade snabbt ögonen innan de dumma tårarna fick en chans att rinna över.
Keith kramade om honom.
"Du, det är okej att vara ledsen när livet blir tufft."
Alex suckade.
"Men det är pinsamt..."
"Att ha känslor...?" frågade Keith, han log lite. "Nja... jag skulle nog vara mer orolig för dig om du inte visade känslor."
Nu log Alex också.
"Ja, jag antar att du har rätt, Uncle Keith."

Pojken började spela på den röda gitarren igen och sjöng med i melodin.
Han hade alltid tyckt om att lyssna på sin fars och Keiths gamla låtar. 
Och nu var han glad att han kunde spela dem själv.
Keith log stolt och rufsade om hans hår igen.
"Bra jobbat, lilla rock star!" berömde han.
Alex log lyckligt mot honom.