Skrivpuff - 17 Februari 2015 - Alex

*
Egendomlig

Tidigt utdrag ur mitt bokprojekt Eldflugornas dans

Clearwater Falls, Minnesota. September 2008.

Alex hade suttit länge på klippan och tittat på floden som slingrade sig fram likt ett mörkblått sidenband.
Vatten; floder, hav, sjöar, åar, ja alla sorts vatten, hade alltid fascinerat honom.
Han gillade överhuvudtaget att vistas ute i naturen, men det var något extra speciellt med just sådana platser, tyckte pojken.
Kanske för att han kände ett lugn i själen så fort han fick vara nära sina vatten-platser.
Här i Clearwater Falls, Minnesota hade han även blivit helt förtrollad av de starka, klara höstfärgerna. Trädens löv som sprakade i grönt, gult, orange och rött var fantastiskt vackra.

"Du ramlar inte i floden nu, va...?"
Den mjuka rösten med skratt i fick Alex att vända sig om.
Där stod Pie, en Clearwater Falls-tjej som var ett par år äldre än han.
"Hej! Nej då, ingen fara. Jag ramlar inte i." sa Alex och skrattade han med.
Pie slog sig ner intill honom.
"Så du sitter här och beundrar alla färger?"
Alex nickade.
"Yep. Visst, vi har höstiga färger hemma i California också så här års - särskilt uppe i bergen några mil från vår stad. Men jag brukar inte tänka på det på samma sätt som här..."

Pie log mot den lilla taniga killen. Han var så söt, med långa täta ögonfransar, och stora safirblå ögon, som alltid tycktes glittra.
Men det var inte bara Alex utseende som var speciellt. Hans sätt var mycket mjukt och vänligt. Och han var så äkta - och lugn, inte alls så där skränig och "gåpåig" som en del tonårskillar kunde vara.
Och det var rart att han uppskattade naturen och dess rofyllda lugn så mycket.
Pie sa det till honom. Då log Alex, lite blygt.
"Ja... jag är nog lite egendomlig. Ingen kille i min skola skulle uppskatta allt det här..."
Pojken gjorde en svepande, visande gest över floden och skogen.
Pie lade armen om hans axlar.
"Du är inte egendomlig, Alex. Du är en fin kille."
Alex log brett.
"Jag är kanske lite annorlunda..." sa han tankfullt.
Och så ryckte han på axlarna.
"Vem vill vara som alla andra...?"
Han suckade.
"Fast en del tycker väl att man ska vara det..." sa han, lite drömmande och fundersamt. "Det är inte lätt att vara... jag."

Pie såg länge på honom, forskande och fundersamt.
"Du blir mobbad i skolan va, på grund av att inte vill vara som de 'stora och tuffa' grabbarna?"
Alex nickade.
"Jag får en del gliringar för att jag är mindre än de andra killarna." 
Han himlade med ögonen.
"Jag fyller 15 i oktober, men ser ut som typ... 12..."
Alex suckade och fortsatte berätta:
"Nästan alla mina närmaste vänner är tjejer, så det är tydligen kul att reta mig för det också. Och så är jag fosterhems-unge."
Pojken tystnade en stund och tittade ner på sina skor.
"Och både Cassie - min lillsyrra - och jag har blivit retade för att vår pappa är död." sa han med tunn liten röst.

Pie fick tårar i ögonen.
"Mobbas ni för att er pappa är död...?! Dom är ju inte kloka!"
Alex log, ett litet glädjelöst leende.
"Jag vet, tänk att det ryms så många idioter i två småstäder... Min fostersyrra Maxine har också blivit retad rätt mycket."
Nu log Alex stort, trots allt elände han berättade om.
"Fast Maxie är tuff - hon skiter i mobbarna. Ibland har hon också slagits - som jag brukar göra, men för det mesta kan hon ignorera alla glåpord."
Pie blev oerhört rörd den känsliga, fina killens sätt att prata om sina systrar. 
Hon visste att Cassie och Maxine och hans andra syskon hade en stor plats i hans hjärta.

Pie kramade Alex hårt.
"Men du är ju också stark, hjärtat."
Alex ryckte lätt på axlarna.

"Mja... jag antar det." sa han generat.

Sedan sa han:

"Oftast försöker jag skita i allt dom gör och säger mot mig. Men det klarar man bara så länge... och till slut exploderar man ju."
Pie nickade.
"Ja, man kan inte stå ut med hur mycket som helst. Och det ska du inte göra heller.
Alex drog in lite solig, men ganska kylig höstluft i lungorna.
Sedan såg han länge på Pie.
"Tack för att du orkade höra en liten unges gnällande." småskrattade han blygt.
Han log (omedvetet) charmigt.
Pie höll honom intill sig.
"Säg inte så, Alex! Du gnäller inte. Det är bra att prata av sig, och viktigt. Och jag finns alltid här för dig om du behöver prata om nåt, det får du inte glömma."
Alex tog mod till sig och kramade den söta, äldre tjejen tillbaka.
"Det ska jag inte glömma." sa han. "Tack, Pie."

Bokomslag