Skrivpuff - 1 Februari 2015

*
Fluffig

En gång för länge sedan...

Den unge pojken gjorde sig redo för ett heldags-äventyr.
Han packade ner proviant och sin vattenflaska av skinn i sin skinnränsel. Elddon, kniv och en varm mantel hade han stoppat ner också, för säkerhets skull.
Man vet aldrig om man kommer behöva vara ute i skogen eller uppe i bergen längre än planerat... tänkte Gwion.
Utanför stugan slog han sig ner och började stänga sin ränsel.
Då kände han något mjukt nudda hans arm.
"Hej Silvervargen." sa Gwion glatt och smekte vargens fluffiga, silverskimrande päls. "Vad har du för dig? Ska du följa med mig ut på äventyr?"
Silvervargen morrade till svar. Mjukt, inte fientligt, och så puffade han fram en läderinbunden bok mot Gwion.
Pojken drog en djup suck. Läsning var det sista han ville ägna sig åt nu.

"Ja, det är riktigt, pojken borde ägna sig mer åt sin lästräning." skrockade Alderon som just kommit ut på trappan.
Gwion hade "råkat" lämna boken där ute kvällen innan, då han smitit från lästräningen.
Men nu skulle han inte komma undan.
Pojken blängde hätskt på Alderon.
"Läsa? Det kan man göra vilken dag som helst."
Alderon log.
"Ja, och den dagen är idag." svarade han och lade boken i Gwions knä.
Han tillade:
"Äventyr ute i skogen är ingen bra idé, pojken min. Inte i dessa tider..."
Gwion for upp, så att boken föll ner på marken.
"Jag är inte rädd!" sa han kavat.

Alderon lade en arm om pojkens axlar.
"Nej, du har inte förstånd att vara rädd."
Alderon blev allvarlig.
"Men du måste vara försiktig, Gwion. Du vet ju att onda makter råder här i Ontari och byarna runtomkring nu och farligheter kan vänta bakom varje träd och varje sten."
Just då kom Elora ut från stugan. Hon lyfte upp boken från marken och borstade av lite smuts och damm.
"Jag kan hjälpa dig med läsningen, Gwion." sa hon, vänlig som hon var. "Vad säger du om det?"
Gwion stirrade på den unga rödhåriga flickan.
Hon var ett par år äldre än han - och hon var det vackraste Gwion visste.
Han blev alltid alldeles darrig i hela kroppen när hon var i närheten och hans röst började leva sitt eget liv.
"God morgon, Elora..." stammade han och blev röd om kinderna. "Jo du förstår, jag hade tänkt läsa... men så råkade jag tappa boken."
Elora log.
"Jag förstår. Det är sånt som händer. Är den spännande, tycker du?"
Gwion nickade, fast han inte hade en aning om vad boken handlade om.
"Mycket spännande." ljög han.
Silvervargen sneglade på Elora, sin matte, och gav ifrån sig en liten grymtande morrning.
Elora som förstod vargspråk fnissade.
"Jag vet." sa hon lugnt.
Sedan såg hon på Gwion.
"Du kan väl läsa lite för mig? Jag skulle så gärna vilja höra den där spännande berättelsen."
Alderon bet sig hårt i underläppen för att hålla inne med skrattet, sedan sa han adjö och gav sig ut för att jaga.

De unga tu slog sig ner i gräset och Elora slog upp boken.
Gwion såg blygt på henne.
"Jag... jag är inte så bra på att tyda alla dom där tecknen..." mumlade han skamset.
Elora log och gav honom en liten kram.
"Det gör inget, alla kan inte vara bra på allt. Och jag är ju här för att hjälpa dig."
Silvervargen gav pojken en uppmuntrande slick på kinden.
Sedan lade han sig ner vid ungdomarnas fötter och väntade på att någon skulle börja läsa ur boken.

Skrivpuff - 9 augusti 2014

*
Håla

En gång för länge, länge sedan…


Den tjocka lilla trollungen tultade mot hålans öppning. Han stannade upp och såg efter om Gwion var med honom.
"Ska vi gå in... där?" frågade Gwion klentroget.
Vanligtvis var han en äventyrlig och stundtals mycket oförvägen ung pojke, men han visste att man skulle hålla sig borta från hålorna i skogen. Man kunde gå vilse i gångarna eller lockas bort av det farliga underjordsfolket.
Trollungen stampade bestämt med fötterna i mossan och pekade. Han grabbade tag i Gwions hand.
"Ja, vi går väl in då. Men inte för långt in, det är farligt."
Trollungen nickade häftigt och han drog i Gwions arm, som ville han säga åt honom att skynda på lite.

Just som de skulle sätta foten innanför hålans öppning kände Gwion hur någon grabbade tag i kragen på hans skjorta och han märkte att både han och trollungen drogs bakåt.
"Vad tar du dig till pojk?!"
Gwion vände sig om och tittade upp i Alderons ögon. De annars så skrattande ögonen såg nu arga ut.
"Ska ni kasta er rakt in i fördärvet?"
Gwion skakade på huvudet.
"Nej... vi skulle bara kika in. Vi tänkte inte gå längre än till öppningen."
Gwion såg en aning skamsen ut. Han sneglade på trollungen som stod intill honom.
Alldeles kavat var han, trollet. Han hade ett brett leende i ansiktet nu och blommor från hålans öppning i det svarta hårrufset.

"Det är farligt i dom där hålorna och grottorna, det vet du Gwion!" skällde Alderon.
"Ja!" fräste Gwion. "Men släpp oss nu är du bussig, va?"
Alderon släppte dem så tvärt att Gwion nästan snubblade till.
Trollungen drattade på ändan i mossan och blev sittande där.
Nu log inte trollet mer. Minen blev trumpen och underläppen började darra.

Elora satte sig intill trollungen, kramade honom och tog bort blommorna ur hans hår.
"Du får gå hem nu trollet." sa hon mjukt. "Trollmor och trollfar är oroliga när du är så här långt hemifrån."
Trollungen reste sig klumpigt ur mossan och skyndade tultande hemåt.
"Du borde också gå hemåt Gwion." sa Alderon, vänligare nu. "Alla där hemma är oroliga för dig... och snart är nog kvällsmaten klar."
Elora lade en arm om Gwion.
"Kom, vi går hem tillsammans."
Gwion, Elora och Alderon gick hemåt.

"Lova att du aldrig mer gör något så här dumt igen." sa Alderon och nickade menande mot den farliga hålan.
Gwion suckade.
"Jag klarar mig själv här i skogen. Men jag lovar, aldrig mer hålan eller grottorna."
Alderon log, nöjd med det löftet.
"Det finns mycket oknytt i den här skogen också, min pojke. En del vill inget hellre än att locka en ung pojke som du in i fördärvet."
Nu lade han också armen om Gwion.
"Och jag vet att du klarar dig här i skogen. Men ibland är det bra att någon kommer och räddar en, för man vet aldrig om faran lurar bland skuggorna."
Alderon suckade och sedan mumlade han:
"Farliga tider lurar i skuggorna. Vi måste vara på vår vakt."
En uggla hoade just då och Gwion spratt till. Alderons ord och ugglans skrämmande ljud fick honom att rysa.

Plötsligt längtade Gwion hem till den varma stugan, efter kvällsmat och flickornas historieberättande vid brasan.
Han skyndade på stegen och manade Elora och Alderon att göra detsamma.
"Har du tappat äventyrslusten för idag?" skrattade Alderon.
Ja, det hade Gwion. Nu var det bara hemmets härd som lockade.

Hello! 2

*
”Hej!” sa tjejen.
Hennes leende skulle kunna smälta ett isberg snabbare än all solvärme på Jorden.
”Hej.” sa jag
Hoppas att rösten inte skar sig.
”Håller du på att flytta in?” frågade jag.
Vilken idiot jag är! Det var väl ganska uppenbart.
”Yep!" sa tjejen. "I det stora huset med alla kartonger utanför.”
Hon log och blinkade åt mig.
Jag skrattade till.
”Sorry… dum fråga.”

”Tycker jag inte.” sa hon. ”Du kunde ju inte veta om jag bara hjälper nån att flytta, eller hur?”
”Nej, jag antar det…” sa jag.
Jag satt tyst i några sekunder och försökte komma på något smart att säga.
”Eh… välkommen till New Mexico.” fick jag fram.
Artigt och någorlunda smart.

”Tack!” sa tjejen.
Hon slog sig ner bredvid mig på trappan.
”Vad ritar du?”
Hon pekade på mitt skissblock.
Jag höll upp blocket och visade min alien-teckning.
”Wow! Cool!” sa hon. ”Du har verkligen talang!”
”Tack.” sa jag och lät som en fullkomlig fåntratt.

Hello! 1

Fortsättning på skrivpuffen från 17/5 2011

Plötsligt hörde jag musik från andra sidan gatan, I Want To Break Free, med Queen.
Jag tittade upp och såg en tjej i min egen ålder, kanske något år äldre.
Hon bar ut kartonger ur en flyttbil och sjöng glatt med till musiken.
Hmmm… jag hade aldrig sett tjejen förut.
Hon måste ha flyttat in i huset mittemot vårt, det som stått tomt så länge.
Jag kunde inte ta blicken ifrån henne.

Nej, det är inte artigt att stirra, det vet jag. Skulle själv inte vilja att någon satt och glodde på mig.
Men jag kunde inte hjälpa det. Hon var så glad och verkade vara en sådan person som inte bryr sig om vad grannarna ska tycka. I Want To Break Free var en passande låt, hon verkade fri.

Plötsligt tittade tjejen åt mitt håll och fick syn på mig.
Jäklar! Vad pinsamt… Nu trodde hon säkert att jag var en riktig knäppskalle som inte hade något bättre för mig än att sitta och glo på folk.
Jag skulle just titta bort, när hon log och vinkade glatt åt mig.
Jag log och vinkade tillbaka.

Hon ställde ner en kartong på uppfarten och kom gående mot mig.
Åh Gud… skulle jag behöva prata med henne nu…?
Jag är verkligen inte bra på att konversera med tjejer.
Har man inga kompisar är det är det överhuvudtaget ganska svårt att veta vad man ska prata om och hur man ska prata… Men jag blir extra nervös när jag ska prata med tjejer.

SkrivPuff: Utmaning 17 maj 2011

Skriv om främlingsskap

Jag satt på trappan utanför vårt hus och klottrade lite i mitt ritblock, tecknade ner mina tankar. Det var någon terapigrej min mamma kommit på.
"Om du inte vill prata om dina tankar och känslor kan du väl rita dem?" sa hon en gång och så gav hon mig skissblock och pennor.
Det var en bra idé, för jag gillar att rita.
När jag till slut såg ner på mitt verk fick jag se detta: En lång väg kantad av spöklika träd.
På vägen stod en alien med äggformat huvud och enorma ögon som stirrade på mig. I bakgrunden en månskenshimmel och ett UFO.
Jag skrattade lite glädjelöst.
Mamma kom ut och tittade på min teckning.
"Är det så här du känner dig nu?" frågade hon. ”Som en alien?”
Jag nickade och tittade på min alien-teckning igen.
"Extra-terrestrial. Visste du att det betyder ungefär 'inte av denna värld'?" sa jag.
”Det visste jag inte.” sa mamma.
Hon strök mig över håret.
"Du kan och vet så mycket, min älskling."
Det vet jag inte om jag gör, men jag känner mig ofta som en alien, en främling.
Jag passar inte in någonstans.
Mitt namn, Lonely, betyder ju till och med ‘ensam’ - och mitt efternamn, Wallace, betyder ‘främling’.
Ensam Främling.
Vilken människa vid sina sinnens fulla bruk ger sitt barn ett så konstigt namn? Går inte det under kategorin barnmisshandel?
Enda sedan jag var liten har jag försökt övertala min mamma att låta mig byta namn, till ett lite mer normalt än Lonely.
"Det är väl kul med ett unikt namn?" sa min mamma en gång.
Mmmm… jättekul.

Kära mamma, det är inte så kul att bli inlåst i sitt skåp i skolan eller slängd i en papperskorg... eller få glåpord kastade efter sig i korridorerna, bara för ens skolkamrater inte fattar grejen med ett unikt namn.
När jag börjar på college ska jag nog i alla fall hitta på ett nytt namn och börja ett helt nytt liv.

"Lone, vi åker iväg och äter lunch om en halvtimme."
Jag ryckte till när mammas röst väckte mig ur mina tankar.
"Okej." sa jag.
Mamma kysste mig på huvudet och så gick hon in i huset igen.

Jag satt ensam igen och funderade på vad jag skulle teckna härnäst.

♪ Alien - Tokio Hotel

Legenden om labyrinten - 5

*
Lysia suckade.
”Gwion! Vad tänker du på egentligen?! Du vet ju hur farlig labyrinten är!”
”Jag gick inte in!” sa Gwion. ”Jag är väl inte galen heller!”
”Lite oförvägen bara…” skrockade Alderon.
Gwion gjorde en liten grimas mot honom.
”Så han gick alltså in i labyrinten?” suckade Lysia.
”Bara ett par steg.” sa Alderon. ”Jag drog ut honom i tid.”
”Måste du skvallra på mig?” muttrade Gwion.
Han gick och satte sig vid elden och tjurade lite.

Lysia satte sig intill Gwion och kramade honom.
”Nej Gwion… nu ska du inte sitta här och vara sur. Vi är faktiskt bara rädda om dig. Vi har bara en Gwion.”
”Så sa Alderon också.” muttrade Gwion.
”Alderon är en klok man.” sa Lysia.
”Så säger du bara för att är förälskad i honom.” sa Gwion retsamt.
Alderon log roat mot Lysia.
Lysias kinder hettade.
Hon såg på Gwion som nu fnissade åt henne.
”Din lilla odåga.” skrattade Lysia. ”Du hör alldeles för mycket av våra samtal!”
De andra kvinnorna skrattade instämmande.
"Ja, du är verkligen nyfiken du Gwion." sa Orla.
”Ha inte så intressanta samtal då.” fnissade Gwion.
”Uppför dig, man kan ju tro att du har uppfostrats av trollen.” log Lysia.
Gwion såg busigt på Lysia och de andra.
”Har jag inte det då?”
Alderon och de andra skrattade.
Lysia kramade Gwion och gav honom en stor puss på kinden.
”Du är söt du, älskade lilla busunge. Men akta dig, så att vi inte visar Morganas specialitet på dig.”
”Trolldomskvinnan Morgana…? Men hon är ju expert på kittlings-tortyr…!” sa Gwion och svalde nervöst.
Lysia log och rufsade om Gwions hår.
”Just det…”

Legenden om labyrinten - 4

*
”Jag lyser upp er väg.” sa Luna.
Månflickan flög upp till sin månskära igen och lyste upp stigarna med glimrande månstrålar.
Gwion vinkade till henne.
”God natt Luna! Tack för att du lyser upp vår väg!”
Luna slängde ner lite månglitter på honom och fnissade glatt.

Månflickans glädje smittade av sig på Gwion och för ett tag glömde han alla faror som lurade i de mörka skuggorna.
”Det är roligt att vara ute på äventyr.” sa han.
”Mmmm… gör aldrig om det bara, lille äventyrare…” sa Alderon. ”Du hade tur nu i kväll, men nästa gång kanske ingen är här och räddar dig ur farorna…”
”Jag klarar mig nog.” sa Gwion sturskt.
Alderon log och rufsade om i Gwions hår igen.


Snart nådde Alderon, Elora och Gwion platsen där de hade sin lägereld.
Lysia och de andra unga kvinnorna rusade fram till Gwion.
”Var har du varit?” frågade Lysia. ”Vi har varit så oroliga!”
Hon kramade Gwion.
Gwion drog sig generad ur hennes famn.
”Jag har bara utforskat den mörka delen av skogen.” sa han.
”Säg inte att du gick till labyrinten…” sa Lysia.
Hon lät nästan sträng nu.
Gwion slog ner blicken och skrapade lite med foten i sanden.

Legenden om labyrinten - 3

*
Alderon skrattade roat och rufsade om Gwions sandfärgade kalufs.
"Det var inte min mening att förödmjuka dig, Gwion." sa han sedan allvarligt. "Jag blev bara så rädd när jag såg dig gå in i labyrinten. Du har alltid varit som en lillebror för mig och om något hände dig skulle jag aldrig förlåta mig själv. Och de andra skulle heller aldrig förlåta mig. Vi håller av dig så mycket."
"Är det sant...?" frågade Gwion, nästan häpet.
Alderon drog in pojken i en kram.
"Så klart att vi gör! Har du aldrig märkt det?"
Gwion log och nickade.
"Joooo... jag har väl det."
Alderon log.
"Ja men då så. Då förstår du kanske varför vi alla är så rädda om dig. Det finns bara en Gwion."
Gwion log och plirade upp mot Alderon.
"Om inte Merrick trollar, så det blir två av mig."
Elora och Alderon skrattade.
"Försöker du göra dig lustig nu va?" sa Alderon och körde retsamt in ett pekfinger i midjan på Gwion.
"Nej! Gör inte så!" fnissade pojken.
Han hoppade utom räckhåll för Alderon.


”Nu måste vi faktiskt gå tillbaka.” sa Alderon någon minut senare. ”Lysia och dom andra är väldigt oroliga för dig.”
”Och dom svartklädda spejarna kan komma när som helst…” sa Luna med vaksamhet i rösten. ”Dom smyger ofta omkring här i skogen.”
Gwion ryste. Den Mörke Härskarens spejarna ville han inte träffa på, även om modige Alderon var med.
Alderon tyckte känna pojkens oro, för han lade armen om hans magra axlar och sade:
”Ingen fara, Gwion, inget händer dig så länge vi är med. Nu går vi och värmer oss vid lägerelden.”

Legenden om labyrinten - 2

*
Månflickan Luna som satt på sin månskära, spred lite månljus-glitter över dem.
I ljuset av månstrålarna syntes tårar i Gwions mörka, täta ögonfransar. Tårar av förödmjukelse.
Han skulle nog inte ha känt sig riktigt så förödmjukad om Alderon kommit ensam, men nu var Elora med.
Elora var ett par år äldre än Gwion och han var rädd att hon också skulle se honom som en löjlig liten unge.
Luna flög ner från sin måne och landade framför Gwion. Hon fnissade.
"Varför gråter du, lilla pojke? Gick du vilse där inne?"
Gwion blängde på månflickan.
Hon var vacker med sin månvita hy, hår och klänning. Och väldigt rar, men ack så retsam när andan föll på.
"Jag är faktiskt längre är du, Luna!" fräste Gwion. "Och jag gick inte vilse!"
Luna bara fnittrade.
"Du har små tårar här."
Hon sträckte sig upp mot Gwions ansikte och strök med sitt pekfinger bort en tår från hans ögonfransar.
Gwion slog bort hennes hand.
”Jag gråter inte!” fräste han.
Luna lade huvudet på sned och såg medlidsamt på honom.
”Hmmm…” sa hon tankfullt.
Elora log mot Gwion och lade armen om honom.
"Kom Gwion, nu lämnar vi de här retstickorna och går tillbaka till lägerelden."
Gwion log tacksamt mot Elora.
Sedan vände han sig om och räckte ut tungan åt Alderon.

Legenden om labyrinten - 1

*
Legenden berättade om labyrinten som ingen någonsin kommit ut levande ifrån.
Gwion visste att det var ett farligt ställe, gick man in var det omöjligt att hitta ut. Ändå drogs han nu till ingången av sin nyfikenhet och äventyrslusta.
Tänk om jag blir den förste som hittar ut igen, tänkte pojken. Då kanske jag blir en hjälte och får respekt. Och då kanske inte Alderon och de andra vuxna männen ser mig som en lite barnunge längre.

Gwion tog ett par steg in genom i labyrintens öppning.
Där inne var det svartare än natten han hade bakom sig. Han ryste till. Det kändes farligt...
Men äventyraren i honom skrek efter en utmaning.
Gwion skulle just ta ett steg till, när någon tog tag i honom och lyfte ut honom ur labyrinten.
Gwion flämtade till av rädsla, men sedan hörde han Alderons röst.
"Vad tar du dig till, pojk?! Labyrinten är farlig!"
"Släpp mig!" fräste Gwion. "Jag kan gå själv, Alderon. Jag är ingen liten unge längre!"
"Inte...?" log Alderon.
Gwion slet sig ilsket ur Alderons grepp.
"Är du ute på äventyr nu igen Gwi?" hördes en mjuk och vänlig röst.
I ljuset från en lykta fick Gwion syn på Elora.

Vackra Elora. Hennes kopparröda lockar glänste och hennes smaragdgröna ögon glittrade i månens sken.
Gwion kände sig alldeles svag i benen.
Han skulle ta några steg undan Alderon, men benen vek sig nästan.
Alderon tog tag om honom igen.
"Släpp mig sa jag!" fräste Gwion.
"Jag släpper dig inte förrän vi är tillbaka vid lägerelden och tryggheten." sa Alderon lugnt. "Och dit ska du följa med nu, om jag så ska bära dig dit."
”Jag kan faktiskt gå!” sa Gwion arg.
”Ta det lite lugnt nu.” sa Alderon och log ett lugnande leende. ”Man ska inte vara så arg på den som räddar livet på en.”

Sagan om Enola. Prolog

En natt kom en äldre man och en ung pojke till den lilla byn Ontari.

Det syntes att de inte hörde hemma i den fattiga byn; deras kläder

var skickligt sydda och ordentligt fodrade och inte alls grova som

de fattiga bybornas kläder.

De stannade till framför värdshuset.
Ett pergamentstycke satt uppspikat på värdshusets dörr.
”Vad står det?” undrade pojken.
”Det är hög tid att du lär dig läsa, min son.” sa mannen.

Men sedan läste han högt för sin son:

Den långe mannen slet loss pergamentstycket från dörren, rullade ihop det och stoppade det innanför sin mantel.