Skrivpuff - 9 April 2017

*
Verkar
*
Abraham Lincoln High School
Delphi, California. 1971.
*
”Idag får ni välja varsin bok, en klassiker, som ni ska skriva ett bokreferat om.” sa Miss Coleman och log mot sina elever.
Clark räckte snabbt upp handen.
”Fröken, får vi läsa Illustrerade Klassiker?” frågade han förhoppningsfullt.
En större del av han bokhylla därhemma bestod nämligen av just sådana, plus diverse seriemagasin.
Miss Coleman skakade beklagande på huvudet.
”Jag är ledsen, Clark. Ni får bara välja vanliga böcker. Skolledningens regler, personligen har jag inget emot Illustrerade Klassiker.”
Clark såg besviken ut.
”Men vanliga böcker är så tråkiga…” stönade han. ”Bara en massa ful text.”

Kompisen Ryan, en riktig liten bokmal, knackade honom på axeln.
”Det finns säkert nån spännande bok som passar dig. Kolla bokvagnen.”
Pojkarna gick fram till bokvagnen och började botanisera bland alla klassiker som deras lärare plockat fram åt dem.
”Du har väl läst alla böcker här redan, Ry?” sa Sheila, en hans vänner.
Ryan log, nästan lite urskuldande, och nickade.
”Ja… det verkar så…”
”Då får du föreslå böcker till oss.” sa Sheila, på sitt befallande, men ändå vänskapliga manér.
”Okej, har du sagt det så!” sa Ryan glatt och började ge personliga bokförslag till sina klasskamrater.

Snart var alla i klassen försedda med ett klassiskt verk och de såg fram emot att läsa.
”Ryan… jag är imponerad…!” sa Miss Coleman. ”Hur i allsin dar gjorde du för att få alla intresserade?”
Pojken log brett.
”Tja… säg det… Jag är väl magisk.”

---

📎 https://en.wikipedia.org/wiki/Classics_Illustrated#Classic_Comics

Skrivpuff - 6 december 2011 - del 2

*
"Vilken snygg bravad Ryan!" jublade Clark så fort Mrs. Mortimer försvunnit ner för backkrönet.
Ryan blängde lite på sin vän.
"Clark, du får hemskt gärna ta hand om din katt nu."
"Jag ska hjälpa dig Ryan." fnissade Maureen.
Hon lyfte ut kattungen och klappade Ryan på kinden. Lite retsamt sa hon:
"Hur mycket kittlades det där då?"
Ryan låtsades se sur ut.
"Mycket roligt Maureen." muttrade han. "Och du Clark, nästa gång får du faktiskt gömma katter under din egen tröja!"
Clark bara flinade.

"Awww... lilla Ryan då...!" skrattade Maureen och kramade om honom. "Men du, jag tror att Soda trivdes bra hos dig."
Hon såg på kattungen, som precis i rätt ögonblick gav ifrån sig ett förnöjt litet mjau.
"Där ser du!" sa Maureen glatt till Ryan. "Hon älskar dig!"
Ryan skakade på huvudet som han tyckte att Maureen var knasig.

"Clark, tror du verkligen på allvar att du kan ha en kattunge hemma utan att din mamma märker nåt?" frågade Sheila. "Mrs. Mortimer kan ju fasen höra när dammtussar rör sig...!"
Clark skrattade.
"Mmmm... morsan är lite pedant ibland... Men tror ni inte jag kan gömma en katt ens för henne?"
Maureen skrattade och skakade på huvudet.
"Nej Clark, det tror vi verkligen inte!"

"Men du kan ju ta med dig Ryan hem." sa Sheila. "Han är bra på att gömma katter. Eller hur Ryan?"
Sheila föll gapskrattande ner i gräset.
Ryan slog sig ner bredvid henne.
"Jag tycker om dig också." flinade han.
"Kom hit gullunge!" sa Shelia.
Hon drog in Ryan i famnen och överöste honom med pussar.
"Nej sluta!" fnissade Ryan blygt. "Är alla galna idag...?"

Skrivpuff - 6 december 2011 - del 1

Skriv om en bravad.

Delphi, California 1971

Clark kom rusande mot sina vänner.
"Ni måste hjälpa mig att gömma Soda! Morsan är på väg hitåt och hon får inte se att jag har skaffat katt!"
Han höll fram en söt liten kattunge.
"Vilken söt!" utbrast Sheila. "Tänk att din mamma inte låter dig ha henne...!"
"Jag vet... helt galet." sa Clark och nickade instämmande. "Men hörni... vi måste gömma henne nu!"
Clark såg sig desperat om efter ett bra gömställe för en kattunge.
"Här Ryan, håll Soda!" sa han snabbt och så stoppade han i kattungen innanför Ryans T-shirt.

"Det här var ju ett bra ställe..." muttrade Ryan.
Maureen, Sheila och Sunshine höll på att explodera av skratt.
Clark log brett, som om han verkligen tyckte att han hittat det bästa gömstället för kattungen.
"Mycket bra plats för en liten kisse!" fnissade Sheila. Hon rusade om Ryans hår. "Och du som är så kittlig, lilla sötnos...!"
Tjejerna fnissade ännu mer. Ryan räckte ut tungan åt dem.

Clarks mamma kom fram till ungdomarna och hälsade glatt på dem.
Hon gav sin son en lite sträng blick.
"Clark, jag ska gå hem och laga middag nu. Och jag hoppas att jag inte kommer att hitta en massa husdjur när jag kommer hem."
Clark skakade på huvudet.
"Nej då mamma." sa han lydigt.
"Ni kommer inte att hitta några husdjur där hemma, Mrs. Mortimer." sa Ryan.

"Det får vi verkligen hoppas, för jag vill inte ha några djur - det vet du Clark."
Clark nickade.
"Ingen fara morsan."
Maureen, Sheila och Sunshine höll än en gång på att explodera av skratt.
Clarks mamma log vänligt mot ungdomarna. Hon tycktes inte märka flickornas undertryckta fnissningar, eller att Ryan log finurligt tillbaka och skruvade lite obekvämt på sig.
"Adjö med er ungar." sa Mrs. Mortimer vinkade till barnen.
Ungdomarna vinkade glatt tillbaka.

Mini släkt-rapport: Ryan

Namn: Ryan David McKenzie-Goldman
Född: 29 november 1956


Familj:

Mamma: Kate Goldman-McKenzie
Pappa: David McKenzie

Syskon: (storasyster) Rebecca

Mormor: Adina Goldman
Morfar: Asher Goldman
Moster: Rachel
+ "moster" Maggie (Kate's bästa väninna & Maureen's mamma)

Farmor: Ethel McKenzie
Farfar: George McKenzie
Faster:
Sue (gift med Davids bror Walter)
Vivienne (Davids storasyster)

Farbror:
Walter (Davids storebror)
Harry (gift med faster Vivienne)


Bästa vänner: Maureen, Sunny, Arthur, Clark, Joe & Sheila

senast uppdaterat: 24/7 2011

Vikarien på Abe Lincoln High - 9

*
"Men Sir..." sa Clark osäkert. "Morgonsamlingen är ju inför hela skolan..."
Mr. Bottom log ett lite elakt flin.
"Mmmm, just det. Det blir väl skoj?"
Clark svalde.
"Nej..." gnydde han.
Clark började känna sig riktigt nervös.
Han kunde inte riktigt trohetseden till den Amerikanska flaggan och morgonen därpå skulle han recitera den inför hela skolan.
"Vad ska jag ta mig till...?" viskade han.
"Det går bra Clark." sa Ryan lugnande.
"Farsan säger att det är skamligt för en amerikan att inte kunna The Pledge of Allegiance..." sa Clark.
Han suckade.

"Du får plugga tills du kan den." sa Sheila.
"Vi hjälper dig." sa Ryan. "I morgon kommer du slå alla med häpnad."
"Bra att du har drömmar och visioner, Ryan..." suckade Clark.
Ryan log mot sin kompis.
"Du brukar aldrig tvivla på dig själv, Clark. Det ska du inte göra nu heller."
"Lyssna på Ryan." sa Maureen. "Clark, du kan klara allt, bara du vill."
Mr. Bottom harklade sig.
"Får jag fortsätta lektionen nu?"
"Låt inte oss hindra." sa Joe.

Vikarien på Abe Lincoln High - 8

*
"Tänk att Mr. Bottom har stått ut med oss i en hel vecka nu." sa Ryan nästkommande måndag.
"Ja, helt otroligt att han har stått ut med dig Ryan." skrattade Sheila och rufsade om i Ryans hår. "Du som är så bråkig."
Ryan gjorde en liten grimas mot Sheila.
Sheila kramade honom.
"Hur kan han vara så sur hela tiden?" sa Clark. "Här träffar han trevliga unga människor som oss, och han bara tjurar..."
Clark började göra en perfekt imitation av Mr. Bottom. Han gick överdrivet omkring, alldeles spikrak i ryggen och gjorde sura miner.
Klasskamraterna nästan skrek av skratt.
Ända tills de såg vikarien komma gående i andra änden av korridoren.
"Clark..." började Sunshine varnande.
"Mr. B är i antågande." sa Maureen.
Men Clark var så inne i sin Mr. Bottom-imitation att han inte hörde klasskamraternas varningar.

Vikarien bara stirrade på Clark. Sedan gick han, utan ett ord, in i klassrummet.
Klassen gick in och satte sig vid sina bänkar.
"Vi försökte varna dig." sa Maureen.
Clark bara ryckte på axlarna.
"Äsch... det var ju bara lite skoj..."
"Så du gillar att ha skoj du?" frågade Mr. Bottom.
"Ja, Sir," sa Clark. "Det gör livet lättare."
Mr. Bottom log ett halvt leende.
"Eftersom du gillar att stå i centrum ska du få leda The Pledge of Allegiance i aulan, på morgonsamlingen i morgon."

Det gick ett sus genom klassen.
"Aj, aj, aj... vilket straff..." viskade Arthur.
"Jag är så glad att jag inte är Clark just nu..." sa Ryan.

Message from Maureen

*
Sunny & I are sitting here laughing at Ryan & Sheila... Their little conversations are so funny sometimes!

RYAN: Why do girls like me...? I don't get it...

SHEILA: Gee, I don't know Ry... could your sweetness have something to do with it?

RYAN (shrugs): I dunno...

SHEILA: And your cuteness...?

RYAN (blushes a little): But I'm not...

SHEILA: ... cute? Ryan McKenzie, have you ever looked yourself in a mirror?!

RYAN: Yeah... but...

SUNNY (giggles): You are super cute Ryan! And you are the sweetest guy on this planet!
That's why Jill and Anne, and the other girls at school like you so much.

SHIELA: Ryan, girls tell you all the time how cute you are! When is it gonna sink in?!

RYAN (smiles - the sweetest smile): I don't know. Never...?

SHEILA (laughs): I love you Ryan!

Ryan blushes.

SHEILA: You want a kiss?

RYAN (shy smile): No thanks.

SHEILA: You know I'm gonna give you a kiss anyway, right?

RYAN (nods): Uh-huh...

Vikarien på Abe Lincoln High - 7

*
Ryan, Maureen, Sunshine och de andra i klassen var fortfarande uppspela när de gick tillbaka till klassrummet efter lunch.
De sjöng Get On the Line av The Archies medan de väntade på att vikarien skulle komma och släppa in dem i klassrummet.

We started somethin'
Gonna get together,
Every man and woman, boy and girl.
Lovin' one another,
All the sisters and the brothers,
Lovin' one another 'round the world.

Get on the line
Get on the line for love, hey.
Get on the line
Get on the line for love, hey.

The sun is risin'
On a brand-new mornin'.
Got to tell the people everywhere.
Got to pass it on
Before the hope is gone.
Let the line go by you if you dare.

Att sjunga Get On the Line var en liten kul grej som klassen börjat med några veckor tidigare.Och Miss Coleman tyckte det var en riktigt trevlig tradition, så hon hade uppmuntrat sina elever till att sjunga den varje dag när de stod på led utanför klassrumet.
Mr. Bottom däremot verkade inte uppskatta den musikaliska lilla traditionen.
Han blängde på ungdomarna när han låste upp klassrumsdörren.
"Nu är rasten slut och ni kan sluta leka." sa han. "Ni kan tysta gå sätta er på era platser."

Clark blängde på vikarien.
"Vem sjutton har tappat ett hus på hans syrra...?" viskade han till sina kamrater.
"Ja, precis, vi sjunger ju varje dag." sa Sheila.
Mr. Bottom harklade sig högt.
"Ni skulle vara tysta, sa vi inte så?"
Joe suckade.
"Jag saknar Miss Coleman..."
Ryan nickade.
"Mmmm... Miss Coleman ser aldrig ut som om hon ska mörda oss bara för vi är lite glada..."

Vikarien på Abe Lincoln High - 6

*
"Vad fint du sjöng Ryan!" sa Jill en stund senare. "Jag skulle så gärna vilja se den där reklam-filmen igen. Har du en kopia av den?"
"Nej." sa Ryan.
Men han såg så pillemarisk ut att ingen trodde på honom.
"Vad du ljuger!" skrattade Maureen och petade Ryan i sidan. "Ni har visst en kopia av den. Kan vi inte kolla på den nån dag?"
Ryan skakade på huvudet.
"Nope, jag ska gömma alla pinsamma filmer på mig, både hemma-filmer och reklam-filmer."
"Finns det mer än en reklam-film?" frågade Sheila.
Ryan insåg att han försagt sig. Han skruvade på sig.
"Eh... det kan hända att jag har gjort en eller två reklam-filmer..." mumlade han.
"Eller fem." sa Maureen.
"Tack Maureen..." mumlade Ryan.
Maureen log och kramade honom.
"Vad har du mer gjort reklam för?" frågade Jill.
Ryan funderade.
"Förutom Animal Crackers, har jag gjort reklam för glass, cyklar, jordnötssmör och..."
"Det där godiset, Peppermint Twist." fyllde Maureen i. "Då dansade ni till låten Peppermint Twist."
"Tack för påminnelsen Maureen..." mumlade Ryan.
"Men Ryan... du ska inte skämmas, du var ju såååå söt i alla de där reklamfilmerna!" sa Maureen och drog in Ryan i sin famn.

"Nu minns jag!" utbrast Jill plötsligt. "Gjorde inte du cykel-reklamen ganska nyligen?"
"Jo..." muttrade Ryan. "för två år sedan... Fördelen var att jag fick behålla cykeln. Och när jag gjorde de andra reklam-filmer fick jag också grejer jag gjorde reklam för."
Maureen log.
"Nej, Ryan, fördelen var att vi fick se ditt söta lilla ansikte i TV!"
Ryan suckade. Men sedan log han.
"Du är knasig Maureen."
Maureen skrattade.
"Akta dig du, om du är kaxig kanske jag pussar dig igen."
Klassen skrattade.
"Pussa mig då om du nu så gärna vill göra det." flinade Ryan.
"Okej Ry, du bad om det." skrattade Maureen.
Hon började pussa Ryan på halsen, precis så där som Sheila retsamt brukade göra.
Ryan kiknade av skratt.
"Nej Maureen... sluta! Det... det..."
"Kittlas...?" föreslog Sunshine fnissande.
"Mmmmm..." pep Ryan.
Han blev röd om kinderna och försökte ta sig ur Maureens famn. Men det gick inte så bra.
"Du kommer inte härifrån nu, Ryan." skrattade Maureen.
"Nej, jag märker det...!" fnissade Ryan.

Vikarien på Abe Lincoln High - 5

*
"Jag förstår inte hur vi ska stå ut med den där sura gubben i två veckor...!" stönade Sheila när klassen satt i gräset och åt sin lunch.
"Vi får muntra upp honom lite." sa Clark.
Sheila suckade.
"Lycka till Clark."
"Vi får väl sjunga lite för honom." föreslog Arthur. "Musik piggar upp folk."
Sheila fick en lurig uppsyn i ansiktet.
"På tal om att sjunga... Ryan, minns du dom här...?"
Sheila höll upp en box med animal crackers.
Ryan suckade.
"Kul Sheila." sa han.
Men sedan log han.
"Jag hade hoppats på att folk hade glömt bort den där gamla reklam-filmen."
Clark såg nyfiket på Ryan.
"Vad då för reklam-film?"
"Ryan gjorde ju reklam för animal crackers när han var sju år." log Maureen. "Den gick på TV jättelänge."
"Vad det du...?!" utbrast Jill. "Åh, jag älskade den reklam-filmen!"
"Kan du inte sjunga den där Shirley Temple-sången som du sjöng i reklamen?" bad Sheila. "Animal Crackers In My Soup."
Ryan log och skakade på huvudet.
"Aldrig i livet."
"Jo, snälla Ryan!" bad Jill.
"Jag... jag har glömt bort texten." sa Ryan.
"Bra försök, Little Monkey Boy." skrattade Maureen och rufsade om i Ryans hår.
Ryan skrattade.
"Okej, som ni vill. Men jag tänker inte sjunga den själv." sa han bestämt.
"Jag sjunger med dig Ry!" sa Sunshine glatt. "Kom, så sjunger vi!"
Sunshine drog upp Ryan på fötter och tillsammans sjöng och dansade de till Animal Crackers In My Soup.

Animal crackers in my soup
monkies and rabbits loop the loop,
Gosh, oh gee, but I have fun,
swallowin' animals one by one.
In every bowl of soup I see,
lions and tigers watching me,
I mae 'em jump right thru a hoop,
those animal crackers in my soup


When I get hold
of the 'Big bad wolf'
I just push him under to drown.
Than I bite him
in a million bits
and I gobble him right down.
When they're inside me
where its dark
I walk around like Noah's ark
I stuff my tummy like a goop
with animal crackers in my soup

"Ni två är underbara!" jublade Sheila.
Klassen jublade och applåderade.
"Sjung mer!" ropade Joe.
"Vi sjunger nåt allihop!" sa Sunshine.
Hela klassen stämde in i The Archies Sugar and Spice.
Coach Henderson gick förbi. Han såg på sina musikaliska elever och log.
"Ni sjunger alltid ni." sa han.
"Yep! Livet blir roligare då." sa Ryan glatt.
Coach Henderson skrattade och gick vidare.
Klassen skrattade när de hörde att han också började sjunga på Sugar and Spice.
"Coach Henderson är verkligen en cool lärare!" sa Sunshine.

Vikarien på Abe Lincoln High - 4

*
"Hur kan man vara så där sur...?!" utbrast Sheila när klassen gick ut i solskenet för att äta lunch.
"Det skulle du också vara om du hette Bottom i efternamn." flinade Clark.
Maureen puffade till honom.
"Skärp dig Clark, han kan ju inte rå för vad han heter."
"Nääää..." sa Clark. "Men lite kul är det."
Maureen log.
"Ja, ja, men akta så att han inte förstår att du skrattar åt honom bara."
Clark log avfärdande.
"Ingen fara Maureen, Mr. B skulle inte förstå sig på nån sorts humor, ens om det hoppade upp och bet honom i baken."
Joe brast ut i gapskratt.
"Baken...! Mr. Bottom...! Hajar ni?"
Maureen suckade och skakade trött på huvudet.
"Ja, Joe, vi hajar."
"Ja, men det var ju roligt!" frustade Joe.
Sheila klappade honom på huvudet.
"Joe och Clark, ni två ska nog inte sitta i solen när vi äter."
Ryan log.
"Oroa dig inte för solsting, Sheil. Dom där två kan knappast bli värre än de redan är."
Sheila skrattade.
"Tack för dom vänliga orden Ry." sa Clark och log.
"Det var så lite så." log Ryan.
"Gud, vad ni killar retas med varandra hela tiden." sa Jill.
Joe nickade.
"Det är roligt förstår du Jilly."
Maureen log mot Jill.
"Du vet hur pojkar kan vara..."
Ryan gjorde en liten grimas mot Maureen.
"Hur kan pojkar vara, Marie...?" sa han leende.
Maureen lade armen om Ryan.
"Du vet... lite galna och oförbätterliga."
"Och det tar några extra år för er pojkar att mogna." flinade Sheila. "Vi tjejer mognar snabbare."
"Mmmm..." sa Ryan tankfullt. "Men jag är faktiskt ett och ett halvt år yngre än de flesta av er här."
Maureen skrattade och gav Ryan en kram.
"Ja, det har du rätt i. Och vi älskar dig precis som du är, Little Monkey Boy. Bli aldrig mogen och tråkig."
Hon gav Ryan en puss på kinden.
Ryan rodnade och torkade bort pussen.
Tjejerna skrattade.
"Du är så söt, Ryan!" sa Jill kärleksfullt.
"Är jag inte alls..." mumlade Ryan blygt.

Vikarien på Abe Lincoln High - 3

*
Mr. Bottom återgick till klasslistan och fortsatte att ropa upp eleverna.
De svarade klart och tydligt när de hörde sitt namn, det gladde den konservative Mr. Bottom.
"Sunshine Robinson?"
Vem vid sina sinnens fulla bruk döper sitt barn till Sunshine...? tänkte Mr. Bottom. Måste vara en sådan där hippie-unge...
"Här Sir!" svarade en liten tjej med långt, lockigt hår.
Runt halsen bar hon en halskedja med ett stort peace-märke och i en annan kedja hängde två army-tags.
Skolan borde se över sina kläd-koder lite bättre, tänkte Mr. Bottom. Ungarna får visst klä sig precis hur de vill nu för tiden...
"Maureen Watson?"
Maureen räckte upp handen och svarade klart och tydligt när hon hörde sitt namn.
Äntligen en normal unge... tänkte vikaren. Normala kläder och normalt namn.


"Ni läser visst Shakespeare nu, va?" frågade Mr. Bottom när han ropa upp allas namn.
"Ja, Sir." svarade Sunshine. "Nu läser vi A Midsummer Night's Dream."
Clark slog handen för munnen för att kväva ett skratt.
"Vi ska läsa om åsnan Bottom..." viskade han.
Ryan såg snabbt ner i sin bänk, även han full med fniss.
Maureen kramade Ryans nacke.
"Ryan... börjar du skratta får du en puss..." viskade hon varnande.
"Jag kanske vill ha det." fnissade Ryan.
Maureen såg leende på Sunshine och Sheila.
"Kom ihåg att han sa så."
Sunshine och Sheila nickade glatt.
"Äh, jag skulle bara få en puss om jag började skratta sa du ju..." sa Ryan.
"Mmmm... men är du kaxig får du också en puss." log Maureen.
Ryan log generat och skakade på huvudet.
"Jo då." sa Maureen. "Vänta bara."

Mr. Bottom gav dem en sträng blick.
"Prata får ni göra på rasten. Nu har vi lektion, då vill jag inte att ni ska hålla på att tjattra som apor!"
"Apor?" sa Joe.
Han började sjunga på (Theme From) The Monkees.

Here we come, walkin'
Down the street.
We get the funniest looks from
Ev'ry one we meet.
Hey, hey, we're the Monkees
And people say we monkey around.
But we're too busy singing
To put anybody down

"Tysta!" röt Mr. Bottom.
Han drämde en trälinjal i katedern.
Smällen fick hela klassen att hoppa till.
"Ooops...." sa Ryan.
"Eh... jag tror inte Mr. B gillar oss så särskilt mycket..." viskade Clark.
Ryan skakade på huvudet.
"Nope..."

Vikarien på Abe Lincoln High - 2

*
Mr. Bottom granskade klassen han nu skulle vara vikarie för i fjorton dagar.
Det verkade vara ett uppspelt gäng...
Han hoppades innerligt att han inte skulle få problem med dem. Tonåringar kunde var riktigt oregerliga.
"Sitt ner, så ska vi ha upprop."
Eleverna satte sig lydigt ner på sina platser.
Mr. Bottom log förnöjt. De här ungarna kanske inte var så oregerliga ändå.
Vikarien började läsa från klasslistan.
"Joseph Anderson."
"Det är jag!" sa Joe och räckte upp handen. "Fast alla säger Joe."
Mr. Bottom ignorerade det sista. Smeknamn var han inte särskilt förtjust i.
"Sheila Bell?"
"Här Sir!" sa Sheila glatt.
Lite för glatt, tyckte Mr. Bottom.
Han såg ut över klassen för att försöka memorera ungdomarnas utseenden och placering.
"Eh... grabben, du kan gå tillbaka till din klass nu." sa han plötsligt.
Klassen såg förundrade på vikarien. Vem pratade han med...?

Ryan, Maureen och Sunshine kom på det först.
De började fnissa. Det var inte första gången någon trodde att Ryan var mycket yngre än vad han var.
"Sir, detta här är Ryans klass." log Sunshine.
Vikarien såg klentorget på Sunshine och sedan på Ryan.
Det var inte möjligt att den här grabben tillhörde den här klassen.
"Jag har alltid gått i den här klassen, Sir." sa Ryan.
"Han har hoppat över en klass." sa Clark malligt. "Han är super-smart."
"Är du säker på att du går i den här klassen?" frågade Mr. Bottom.
"Det hoppas jag verkligen." småskrattade Ryan. "Annars har jag gått till fel klassrum i flera år."
Klassen skrattade.
Ryan gick fram till katedern och pekade på sitt namn på klasslistan.
"Ryan D. McKenzie-Goldman - det är jag det."
Mr. Botton såg på den lille, tanige killen med rufsigt hår (alldeles för långt hår för en pojke, ansåg Mr. Bottom) och pigga blå ögon.
"Hur gammal är du pojk?"
"Fjorton." svarade Ryan.
Sedan tillade han.
"Och ett halvt."
"Hur gammal är ni själv, Mr B?" undrade Sheila nyfiket.
Klassen skrattade.
Mr. Bottom suckade.
Den här klassen hörde tyvärr till den något oregerliga skaran...

Vikarien på Abe Lincoln High - 1

Abraham Lincoln High School, Delphi. 
Maj 1971

"Vem är det där och vad har han gjort med Miss Coleman?" frågade Joe misstänksamt.
Det var första lektionen för dagen och klassen såg förvånat på den främmande mannen vid katedern.
"Han kanske är en alien, från Roswell-crashen..." föreslog Clark. "och han har kidnappat Miss Coleman och nu vill ha ta oss också."
"Ja, så är det nog." sa Maureen torrt och log. "Du tror inte att han är vikarie då?"
"Aliens är roligare." sa Joe.
Ryan nickade.
"Ja, men Joe... tror du verkligen att aliens - som landade i Roswell 1947 - skulle vänta i över tjugo år och sedan komma ända hit till California för att hämta folk...?"
Maureen skrattade.
"Pojkar... ni har fått aliens på hjärnan."

Mannen vid katedern reste sig och kom fram till dörren.
"God morgon." hälsade han. "Ni måste vara Miss Colemans klass."
"Varför måste vi det?" frågade Joe.
Han frågade inte för att vara uppkäftig, han tyckte bara att uttrycket var konstigt.
"Ja, det är vi det." svarade Maureen.
"Jag är er vikarie de närmsta två veckorna." sa mannen. "Mitt namn är Mr. Bottom."
"Bottom..." skrockade Joe tyst.
Clark gav ifrån sig ett läte som varnade om en skratt-attack.
Sunshine gav honom en lätt spark på smalbenet.
"Men Sunny, han heter..." började Clark.
"Jag hörde honom." sa Sunshine mellan sammanbitna tänder. "Tyst nu."

Eleverna gick in i klassrummet och satte sig vid sina platser.
"Du Ryan..." viskade Clark. "vi har en vikarie som heter Bottom...!"
Ryan kvävde ett fniss.
"Åsnan i A Midsummer Night's Dream heter också Bottom..." viskade Ryan.
"Ryan, tyst nu...!" viskade Maureen förmanande.
Men hon hade också svårt att hålla sig för skratt.

Skratt- & puss-sjukan - 2

*
"Pojkar, jag särar på er nu." sa Miss Coleman, bestämt men ändå mjukt. "Ryan, du får sitta mellan Sheila och Maureen istället."
"Men dom är ju på puss-humör...!" protesterade Ryan.
Miss Coleman skrattade.
"Vad bra, då kanske du lugnar ner dig lite. Eller vill du hellre sitta vid katedern, framme hos mig?"
"Nej..." mumlade Ryan.
"Tänkte väl det." sa Miss Coleman log och mot honom.
Hon lade armen om pojkens magra axlar och ledde bort honom till bänkarna där Sheila och Maureen satt.

Så fort Ryan hade slagit sig ner mellan Maureen och Sheila, gav Sheila honom en puss på kinden.
Ryan såg mycket riktigt generad ut.
"Jag botade dig!" fnissade Sheila. "Du blev lugnare."
"Och dina öron är röda." påpekade Maureen fnissande.
Hon tyckte alltid det var lika kul att Ryans öron blev röda så fort han blev väldigt generad.
Ryan försökte hålla händerna över sina röda, varma öron och samtidigt skriva uppsats.
Det gick inte så bra.
"Vad sysslar du med, Ryan...?!" fnissade Maureen och petade Ryan i sidan.
"Ssssh...!" fnissade Ryan och skruvade kittligt på sig. "Du stör min koncentrationsförmåga."
"Åh Ryan," skrattade Maureen. "du är det sötaste som finns!"
Ryan skakde på huvudet.
"Tjejer..." muttrade han.
Men sedan log han.

Skratt- & puss-sjukan - 1

Abraham Lincoln High School, maj 1971

Miss Coleman såg på sina elever. De jobbade flitigt med sina uppsatser.
Förutom två av pojkarna.
"Ryan och Clark, för tredje gången: nu får ni sluta viska och fnissa, koncentera er på era uppsatser lite istället, annars måste jag sära på er två."
"Vi ska skärpa oss, Miss Coleman." lovade Ryan.
Men i nästa sekund brast killarna ut i skratt igen.

Miss Coleman kunde inte låta bli att le åt dem.
"Har ni fått skrattsjukan idag igen, pojkar?"
Ryan nickade.
"Mmmm... den är obotlig."
"Jag kan bota dig, Ryan - med en puss." sa Sheila, i en kärleksfullt retsam ton och blinkade åt Ryan.
Hon visste ju hur generad och blyg Ryan alltid blev när hon eller någon annan tjej pussade honom.

"Åh jag vill ha en puss!" utropade Clark. "Plantera en här, mylady."
Han pekade på sin kind.
Sheila skakade på huvudet.
"Bra försök Clark." sa Ryan.
Clark såg på Sheila med en överdrivet besviken min.

I Want My Mummy…! del 6

*
Joe och Clark sprang skrikande ut från museet.
Ryan gick skrattande efter dem.

”Vad gapar ni för?” undrade Sheila.
”Vi såg… en… en… mumie!” flämtade Joe. ”Jag visste väl att dom levde…!”
Ryan kunde inte sluta skratta.
”Vi borde ta med honom till skolan. Skelettet i biologi-salen kanske vill ha en kompis.”
Sheila lade armen om Ryans midja.
”Du, lilla busiga gullunge, ett mumie-skämt till och du får en puss!”
Ryan flinade.
”Gillar du inte mumier, Sheil?”
Sheila började jaga Ryan.
”Vänta bara tills jag får tag på dig!”

Miss Coleman skrattade.
”Hej då ungar, vi ses imorgon!” ropade hon efter Ryan och Sheila.
”Räkna inte med det!” ropade Sheila tillbaka. ”Jag tänker både pussa och kittla ihjäl Ryan!”
”Vi hjälper till!” sa Maureen.
Hon och Sunshine sprang i kapp Sheila och Ryan.
*

I Want My Mummy…! del 5

*
När klassen skulle gå ut kom Joe på att han glömt sin anteckningsbok inne på Antika Egypten-avdelningen.
Clark och Ryan gick med honom dit.

Joe hittade anteckningsboken och stuvade ner den i sin bokväska.
Sedan kastade han en blick på sarkofagen. Den var nu stängd.
”Hörni,” sa han ivrigt. ”jag gömmer mig därinne och så springer ni till klassen och säger att jag gått vilse. När klassen kommer hit, hoppar jag ut och skrämmer dem!”
Joe log och nickade entusiastiskt, som om hans idé var oerhört bra.

Han och Clark gick fram till sarkofagen och öppnade den.
I nästa sekund skrek de av fasa och hoppade bakåt.
Inne i sarkofagen stod en fasansfull mumie och stirrade blankt på dem.
*

I Want My Mummy…! del 4

*
”Kom igen nu!” envisades Joe.
"Lägg av Joe." sa Macy surt. "Det är inte kul."
”Jag slutar inte förrän ni svarar." sa Joe. "Varför lämnade mumien sin grav efter 1000 år?"
Han såg på sina klasskamrater. Plötsligt sken han upp.
"Sunny, du vet!”
Sunshine himlade med ögonen och suckade. Men hon svarade.
”Han tyckte att han var gammal nog att lämna hemmet.”
Joe och Clark flämtade av skratt.
”Gammal nog att lämna hemmet! Den var bra!”
"Mmm.. oehört bra." mumlade Sunshine.

Klassen gick vidare. Det var snart dags att lämna museet.
”Men var är mumien nu då?” utbrast Clark. ”Vi vill se honom ju!”
Joe låtsades gråta och gnuggade sig överdrivet med knutna nävar i ögonen.
”I want my mummy!”
Ryan, Maureen, Sunshine och Sheila skrattade.
”Du är så knäpp!” sa Sheila.
Joe bugade sig.
”Tackar, tackar. Det var snällt sagt.”

Hela vägen till utgången låtsas-snyftade Joe och Clark:
”I want my mummy! I want my mummy!”
”Om ni inte håller tyst ska jag se till att en mumie äter upp er!” väste Sheila.
*

I Want My Mummy…! del 3

*
Guiden öppnade sakta den gamla sarkofagen.
Joe och Clark höll nästan andan.
Men besvikelsen blev stor. Sarkofagen var tom.

”Neeej…!” flämtade Clark. ”Den är borta…!”
Sunshine log.
”Du hade rätt Ryan, han har rymt!”
Ryan, Maureen, Sunshine och Sheila skrattade.
”Men nu får vi ju inte se en livs levande mumie.” muttrade Joe besviket.
”Mumier lever inte Joe…” fnissade Sunshine.
Joe fick ett fånigt flin i ansiktet.
”Ååååh nej…” viskade Maureen till Sunshine, Sheila och Ryan. ”Nu har han kommit på fler mumie-skämt.”

Mycket riktigt, Joe flinade upp sig ännu mer och frågade med högtidlig stämma:
”Varför lämnade mumien sin grav efter 1000 år?”
Klassen stönade.
*