*
Mr. Bottom granskade klassen han nu skulle vara vikarie för i fjorton dagar.
Det verkade vara ett uppspelt gäng...
Han hoppades innerligt att han inte skulle få problem med dem. Tonåringar kunde var riktigt oregerliga.
"Sitt ner, så ska vi ha upprop."
Eleverna satte sig lydigt ner på sina platser.
Mr. Bottom log förnöjt. De här ungarna kanske inte var så oregerliga ändå.
Vikarien började läsa från klasslistan.
"Joseph Anderson."
"Det är jag!" sa Joe och räckte upp handen. "Fast alla säger Joe."
Mr. Bottom ignorerade det sista. Smeknamn var han inte särskilt förtjust i.
"Sheila Bell?"
"Här Sir!" sa Sheila glatt.
Lite för glatt, tyckte Mr. Bottom.
Han såg ut över klassen för att försöka memorera ungdomarnas utseenden och placering.
"Eh... grabben, du kan gå tillbaka till din klass nu." sa han plötsligt.
Klassen såg förundrade på vikarien. Vem pratade han med...?
Ryan, Maureen och Sunshine kom på det först.
De började fnissa. Det var inte första gången någon trodde att Ryan var mycket yngre än vad han var.
"Sir, detta här är Ryans klass." log Sunshine.
Vikarien såg klentorget på Sunshine och sedan på Ryan.
Det var inte möjligt att den här grabben tillhörde den här klassen.
"Jag har alltid gått i den här klassen, Sir." sa Ryan.
"Han har hoppat över en klass." sa Clark malligt. "Han är super-smart."
"Är du säker på att du går i den här klassen?" frågade Mr. Bottom.
"Det hoppas jag verkligen." småskrattade Ryan. "Annars har jag gått till fel klassrum i flera år."
Klassen skrattade.
Ryan gick fram till katedern och pekade på sitt namn på klasslistan.
"Ryan D. McKenzie-Goldman - det är jag det."
Mr. Botton såg på den lille, tanige killen med rufsigt hår (alldeles för långt hår för en pojke, ansåg Mr. Bottom) och pigga blå ögon.
"Hur gammal är du pojk?"
"Fjorton." svarade Ryan.
Sedan tillade han.
"Och ett halvt."
"Hur gammal är ni själv, Mr B?" undrade Sheila nyfiket.
Klassen skrattade.
Mr. Bottom suckade.
Den här klassen hörde tyvärr till den något oregerliga skaran...
Mr. Bottom granskade klassen han nu skulle vara vikarie för i fjorton dagar.
Det verkade vara ett uppspelt gäng...
Han hoppades innerligt att han inte skulle få problem med dem. Tonåringar kunde var riktigt oregerliga.
"Sitt ner, så ska vi ha upprop."
Eleverna satte sig lydigt ner på sina platser.
Mr. Bottom log förnöjt. De här ungarna kanske inte var så oregerliga ändå.
Vikarien började läsa från klasslistan.
"Joseph Anderson."
"Det är jag!" sa Joe och räckte upp handen. "Fast alla säger Joe."
Mr. Bottom ignorerade det sista. Smeknamn var han inte särskilt förtjust i.
"Sheila Bell?"
"Här Sir!" sa Sheila glatt.
Lite för glatt, tyckte Mr. Bottom.
Han såg ut över klassen för att försöka memorera ungdomarnas utseenden och placering.
"Eh... grabben, du kan gå tillbaka till din klass nu." sa han plötsligt.
Klassen såg förundrade på vikarien. Vem pratade han med...?
Ryan, Maureen och Sunshine kom på det först.
De började fnissa. Det var inte första gången någon trodde att Ryan var mycket yngre än vad han var.
"Sir, detta här är Ryans klass." log Sunshine.
Vikarien såg klentorget på Sunshine och sedan på Ryan.
Det var inte möjligt att den här grabben tillhörde den här klassen.
"Jag har alltid gått i den här klassen, Sir." sa Ryan.
"Han har hoppat över en klass." sa Clark malligt. "Han är super-smart."
"Är du säker på att du går i den här klassen?" frågade Mr. Bottom.
"Det hoppas jag verkligen." småskrattade Ryan. "Annars har jag gått till fel klassrum i flera år."
Klassen skrattade.
Ryan gick fram till katedern och pekade på sitt namn på klasslistan.
"Ryan D. McKenzie-Goldman - det är jag det."
Mr. Botton såg på den lille, tanige killen med rufsigt hår (alldeles för långt hår för en pojke, ansåg Mr. Bottom) och pigga blå ögon.
"Hur gammal är du pojk?"
"Fjorton." svarade Ryan.
Sedan tillade han.
"Och ett halvt."
"Hur gammal är ni själv, Mr B?" undrade Sheila nyfiket.
Klassen skrattade.
Mr. Bottom suckade.
Den här klassen hörde tyvärr till den något oregerliga skaran...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar