*
"Hur kan man vara så där sur...?!" utbrast Sheila när klassen gick ut i solskenet för att äta lunch.
"Det skulle du också vara om du hette Bottom i efternamn." flinade Clark.
Maureen puffade till honom.
"Skärp dig Clark, han kan ju inte rå för vad han heter."
"Nääää..." sa Clark. "Men lite kul är det."
Maureen log.
"Ja, ja, men akta så att han inte förstår att du skrattar åt honom bara."
Clark log avfärdande.
"Ingen fara Maureen, Mr. B skulle inte förstå sig på nån sorts humor, ens om det hoppade upp och bet honom i baken."
Joe brast ut i gapskratt.
"Baken...! Mr. Bottom...! Hajar ni?"
Maureen suckade och skakade trött på huvudet.
"Ja, Joe, vi hajar."
"Ja, men det var ju roligt!" frustade Joe.
Sheila klappade honom på huvudet.
"Joe och Clark, ni två ska nog inte sitta i solen när vi äter."
Ryan log.
"Oroa dig inte för solsting, Sheil. Dom där två kan knappast bli värre än de redan är."
Sheila skrattade.
"Tack för dom vänliga orden Ry." sa Clark och log.
"Det var så lite så." log Ryan.
"Gud, vad ni killar retas med varandra hela tiden." sa Jill.
Joe nickade.
"Det är roligt förstår du Jilly."
Maureen log mot Jill.
"Du vet hur pojkar kan vara..."
Ryan gjorde en liten grimas mot Maureen.
"Hur kan pojkar vara, Marie...?" sa han leende.
Maureen lade armen om Ryan.
"Du vet... lite galna och oförbätterliga."
"Och det tar några extra år för er pojkar att mogna." flinade Sheila. "Vi tjejer mognar snabbare."
"Mmmm..." sa Ryan tankfullt. "Men jag är faktiskt ett och ett halvt år yngre än de flesta av er här."
Maureen skrattade och gav Ryan en kram.
"Ja, det har du rätt i. Och vi älskar dig precis som du är, Little Monkey Boy. Bli aldrig mogen och tråkig."
Hon gav Ryan en puss på kinden.
Ryan rodnade och torkade bort pussen.
Tjejerna skrattade.
"Du är så söt, Ryan!" sa Jill kärleksfullt.
"Är jag inte alls..." mumlade Ryan blygt.
"Hur kan man vara så där sur...?!" utbrast Sheila när klassen gick ut i solskenet för att äta lunch.
"Det skulle du också vara om du hette Bottom i efternamn." flinade Clark.
Maureen puffade till honom.
"Skärp dig Clark, han kan ju inte rå för vad han heter."
"Nääää..." sa Clark. "Men lite kul är det."
Maureen log.
"Ja, ja, men akta så att han inte förstår att du skrattar åt honom bara."
Clark log avfärdande.
"Ingen fara Maureen, Mr. B skulle inte förstå sig på nån sorts humor, ens om det hoppade upp och bet honom i baken."
Joe brast ut i gapskratt.
"Baken...! Mr. Bottom...! Hajar ni?"
Maureen suckade och skakade trött på huvudet.
"Ja, Joe, vi hajar."
"Ja, men det var ju roligt!" frustade Joe.
Sheila klappade honom på huvudet.
"Joe och Clark, ni två ska nog inte sitta i solen när vi äter."
Ryan log.
"Oroa dig inte för solsting, Sheil. Dom där två kan knappast bli värre än de redan är."
Sheila skrattade.
"Tack för dom vänliga orden Ry." sa Clark och log.
"Det var så lite så." log Ryan.
"Gud, vad ni killar retas med varandra hela tiden." sa Jill.
Joe nickade.
"Det är roligt förstår du Jilly."
Maureen log mot Jill.
"Du vet hur pojkar kan vara..."
Ryan gjorde en liten grimas mot Maureen.
"Hur kan pojkar vara, Marie...?" sa han leende.
Maureen lade armen om Ryan.
"Du vet... lite galna och oförbätterliga."
"Och det tar några extra år för er pojkar att mogna." flinade Sheila. "Vi tjejer mognar snabbare."
"Mmmm..." sa Ryan tankfullt. "Men jag är faktiskt ett och ett halvt år yngre än de flesta av er här."
Maureen skrattade och gav Ryan en kram.
"Ja, det har du rätt i. Och vi älskar dig precis som du är, Little Monkey Boy. Bli aldrig mogen och tråkig."
Hon gav Ryan en puss på kinden.
Ryan rodnade och torkade bort pussen.
Tjejerna skrattade.
"Du är så söt, Ryan!" sa Jill kärleksfullt.
"Är jag inte alls..." mumlade Ryan blygt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar