Julkalendern 2022 - Del 8

Sun City, California
Lördag, 8 December, 2001

1.


Det var ganska molnigt väder denna andra lördag i December. 
Men 8-åriga Maxine Logan-Clarke lät sig inte nedslås av detta, även om hon föredrog de lite mer soliga dagarna. Idag skulle de ju åka iväg och köpa julgran! Och sedan skulle hela familjen hjälpa till att klä den. 
Och så skulle de få dricka varm choklad och äta kakor till mellanmål, hade mamma och pappa lovat. 
Så det var en lycklig och ivrig liten tjej som klev ur sängen den här morgonen.
Hon kastade en blick på klockan som hängde på väggen.
Nio. Då var det väl inte för tidigt att se om familjen var vaken…?
Nej, det tyckte inte Maxine. Så hon sprang på ivriga små fötter in i sin (foster)brors rum.

Alex, som var 8 år precis som Maxine, hade just vaknat och satt nu i sin säng och gnuggade sömnen ur ögonen.
”Alex! Vi ska köpa julgran idag!” jublade Maxine. ”Och äta kakor!” 
Hennes bror gäspade och log brett. 
Alex hade sett fram emot den här dagen lika mycket som Maxine. 
Och skolveckan hade varit tuff, så pojken hade verkligen längtat efter en lugn helg med familjen.

Maxine tog Alex hand och drog ivrigt, men ändå försiktigt, honom ur sängen.
”Kom, så väcker vi mamma och pappa!” 
”Och Janie.” påminde Alex.
Storasyster Janie, 10 år, hade redan vaknat. Nu stod hon i dörröppningen till Alex rum och log mot sina gulliga småsyskon.
”Vi ska väcka mamma och pappa så att vi kan åka till julgransodlingen.” sa Maxine glatt.

Syskonen smög in i mamma Joanne och pappa Martins sovrum och kröp upp i deras säng.
”God morgon!” sjöng barnen mjukt.
Joanne och Martin, som redan hade vaknat, log och kramade om sina älskade ungar.
”God morgon, gullungar.” sa Joanne. ”Har ni sovit gott?” 
Barnen nickade.
”Jag sov tills nu.” sa Maxine, nästan stolt. ”Det var väl bra?” 
Mamma och och pappa skrattade mjukt.
”Ja, lilla älskling, det var bra.” sa Martin och rufsade om lillflickans lockiga hår. ”Och det var väl skönt med lite sovmorgon?” 
Det tyckte Maxine.

Familjens yngsta medlem; Ricky, 19 månader, ropade uppfodrande från sitt rum, så syskonen skyndade in till lillebror och hjälpte honom att ta sig ur spjälsängen.
”Vi ska ska köpa julgran idag.” berättade Alex.
”Julgran!” ekade Ricky och klappade glatt i händerna.


2.


Pappa Martin bytte blöja på Ricky och därefter gick familjen ner i köket tillsammans.
”Ungar, vad äter man för frukost på en julgrans-köpar-dag då?” frågade Martin.
”Pannkakor!” sa Alex och Maxine unisont.
Martin log.
”Okej, då får det bli pannkakor. Vill nån hjälpa till?”
Det ville alla barnen, utom Ricky, som var för liten. Lillebror satte sig på golvet och lekte glatt med ett Fisher Price-garage. 
Maxine, Alex och Janie plockade fram bunkar, vispar och ingredienser.
”Vi gör smeten, men du får steka.” sa Alex till pappa Martin.
”Okej, chefen.” skrattade Martin och rufsade ömt om pojkens hår.

Pannkakorna blev väldigt goda och barnen fick väldigt mycket beröm för dem.
”Vi är rätt bra på att laga mat, va…?” sa Alex.
Martin och Joanne log ömt mot den charmiga lilla pojken.
”Ni är väldigt bra på laga mat.” sa Joanne.
Alex log förnöjt och det var fint att se hur hans självförtroende växte av allt beröm.

3.


När familjen hade ätit och gjort sig iordning var det dags att åka till julgransodlingen som låg ett par mil från Sun City. 
Barnen var glada och ivriga under hela bilresan, som tog nästan en timme. Och de blev om möjligt ännu ivrigare när de såg alla julgranar.

Till slut kom familjen överens om en lagom stor, men väldigt vacker, gran. Och mamma och pappa fick hjälp av en medarbetare på farmen att lägga upp granen på biltaket.

Barnen Clarke fick varsin julgransdekoration av den snälla damen som ägde julgransfarmen och de blev helt lyriska över sina fina gåvor.
”Dom här ska vi hänga i julgranen.” förklarade Maxine för Ricky.
Lillebror höll fram sin dekoration i form av ett rött lok och log brett mot sin syster.
”Tåg!” sa han förtjust. ”Tåg i granen!”
”Ja, precis så! Rickys tåg ska hänga i granen.” log Maxine.

4.


Efter en lång dag med matlagning, julgransäventyr och lek i en stor lekpark var barnen trötta - särskilt Maxine och Alex, som ibland kunde blir känsliga för mycket intryck.
Och efter middagen var Maxine grinig och nästan gråtfärdig av övertrötthet och Alex såg ut att kunna somna vilken sekund som helst.
Joanne tog med sig 8-åringarna upp till badrummet och stoppade dem i ett härligt skumbad.

Efter ett varmt bad och lite vattenlek kände sig de små lite bättre, men de var fortfarande väldigt trötta - och de vill bara gå och lägga sig.
Maxine och Alex orkade inte ens öppna sina paketkalendrar, något de alltid gjorde innan läggdags.
”Vill ni öppna era adventskalendrar imorgon istället? Då får ni två paket.” sa Janie glatt.
Hennes småsyskon sken upp och nickade glatt.
Janie kramade och pussade dem god natt och gick in på sitt rum för att läsa lite.

Joanne hjälpte Maxine och Alex på med pyjamas och stoppade om dem båda i Alex säng. De små raringarna hade bestämt att de ville sova tillsammans i natt, så det fick de.
Barnen hade knappt hunnit lägga huvudet på kudden innan de sov.
Joanne pussade dem, släckte lampan och stängde sovrumsdörren efter sig.
Sedan tittade hon till Ricky, som nattades av Martin. Babyn höll precis på att somna. 
Till slut gick Joanne in till Janie och pratade lite om boken som flickan höll på att läsa.
”Det var en fin dag.” sa Janie. ”Även om det kanske blev lite mycket för Alex och Maxie.” 
Joanne nickade.
”Ja, vi har verkligen haft en fin dag. Och Alex och Maxie hade nog kul, men de har haft en tuff skolvecka, så det var nog mycket det som gjorde dem helt slut.”
Det trodde Janie också.
”Imorgon ska vi nog bara ta det lugnt.” tyckte hon. ”Det är nog bra för Alex och Maxie att inte få en massa intryck och äventyr imorgon också.”
Joanne log och kramade om flickan
”Du är den finaste storasystern som finns, Janie, du är alltid som omtänksam.” 
Janie log stolt.
”Tack mamma. Men det är bara kul att vara storasyster till Maxine och Alex - det är ju så gulliga och underbara!”
”Ja, det är dom.” sa Joanne ömsint och så kramade hon Janie igen. ”Och det är du med.” 

Julkalendern 2022 - Del 5

Sun City, California
5 December 2001

 

Det var en kylig och stjärnklar onsdagskväll i Sun City, en idyllisk liten stad vid havet.
Joanne och Martin Clarke höll på att natta sina små ungar; 10-åriga Janie, fosterbarnen Maxine och Alex, båda 8 år, och baby Ricky, 19 månader.
Nattningen gick smidigt, som den så ofta gjorde; det vill säga Joanne och Martin slapp gnäll om att någon ville stanna uppe längre, eller bedjan om fler sagor.
Efter sagoläsningen för alla barnen i ”stora sängen” (i mamma Jo och pappa Martins sovrum) somnade babyn glatt och storasyster Janie gick in på sitt rum för att läsa lite för sig själv.
Martin stoppade om lilla Maxine i hennes rum, medan Joanne tog hand om lille Alex.

”Tomten kommer inte ge mig några julklappar i år väl...?” sa Alex plötsligt.
Den lilla pojken satt i sin säng med ett gosedjur i famnen och såg allvarligt på Joanne med sina stora blå ögon.
”Varför säger du så, älskling?” undrade Joanne. ”Det är klart att Tomten kommer till er.” 
Alex skakade på huvudet.
”Till Janie, Maxie och Ricky, ja. Inte till mig. Jag har nog inte varit tillräckligt snäll.” 
Pojken snyftade till och gnuggade hastigt bort tårar ur ögonen.

Joanne satte sig på sängen och lyfte upp den upprörda lilla sötnosen i sitt knä och så höll hon om honom.
”Du är ju den snällaste ungen som finns, Alex...!” sa hon och kysste pojken på det sandblonda håret.
Alex tunna kropp skakade nu av gråt - och Joanne gissade att han inte bara var ledsen för ett uteblivet besök av Jultomten.
Lilla stackare... du har haft en tuff dag i skolan idag... tänkte hon och såg ömt på Alex.
En del ungar gillade att mobba honom, bland annat för att han var känslig och liten för sin ålder.
Och idag hade Alex hamnat i slagsmål med en av de värsta ungarna - igen.
”Mr. Vernon sa att vi var stygga - och att Tomten inte gillar stygga ungar som bråkar och slåss i skolan.” 

Joanne suckade.
Mr. Vernon som var skolans assisterande rektor var inte direkt en stjärna på barnpsykologi. Och han hade inte mycket gott att säga om barnen Alex och Maxine, som ju var fosterbarn - och därmed olägenheter i den fyrkantiga mannens ögon.
Tidigare idag hade kloka lilla Maxine sagt:
”Varför jobbar Mr. Vernon med barn egentligen - han är ju elak och hatar barn... Gillar han typ att ha makt eller...?” 

”Alex, Mr. Vernon har fel om dig.” sa Joanne. ”Du är inget av allt det elaka han säger om dig - det vet du, älskling.”
Alex såg storögd på sin fostermamma.
”Mmmm... men jag glömmer bort det ibland. Och då tror jag att det är fel på mig.”
Pojken började att gråta.
Och en lång stund klamrade han sig fast vid Joanne och skakade av gråt och indignation.
”Det är inget fel på dig, Alex.” sa Joanne mjukt och smekte pojken över ryggen. ”Du är så fin och snäll - och du är klokare än dom flesta.”
Alex kramade Joanne hårt och snart log pojken lite; lättad av att höra att han inte var en stygg och jobbig unge som inte skulle få julklappar.
Och till slut fnissade han faktiskt till lite, ett ljud som värmde Joannes mamma-hjärta.
”Jag tycker inte att Mr. Vernon förtjänar några julklappar...” sa Alex med fniss i rösten.
Joanne skrattade och kramade om pojken igen.

När Joanne stoppade om Alex berättade hon att på lördag skulle hela familjen åka till en julgransodling och köpa julgran. 
Detta gjorde Alex glad och han sa att han såg fram emot lördag.
”Får jag vara med och klä den också...?” undrade han.
Joanne log.
”Så klart du får! Annars blir det ju ingen riktig julgran.” 
Alex log också.
”Nä, jag tänkte väl det.” sa pojken med en gäspning.
Joanne var rörd och glad över att pojkens charmiga självförtroende hade återvänt.
Hon kysste pojken på kinden strök håret ur hans panna.
”God natt, min lilla skatt. Jag älskar dig, massor.” 
”Och jag älskar dig massor, mamma Jo.” sa Alex ömt.
Sedan gäspade han igen, kröp ihop under täcket och somnade.

Joanne stod vid sängen en stund och såg på den sovande lilla sötnosen och kände hur hjärtat svällde av kärlek.
Hon var så lycklig och tacksam över att få vara fostermamma till den här underbara ungen.

Skrivpuff - 4 Oktober 2018

Skriv en text inspirerad av ordet:
Överraskande

Sun City, California
Måndag, 4 Oktober 2010

🎶 "Happy birthday to you.
Happy birthday to you.
Happy birthday dear Alex..." 🎶

Alex Spencer-Clarke satte sig sömnigt upp i sängen och log mot sin sjungande familj som hade smugit in i hans rum med frukostbricka och paket.
Som alltid blev Alex lite överväldigad och generad när han blev firad, men en födelsedagssång var helt klart bättre än en enträgen väckarklocka.
Och glad blev han förstås, för alla presenter och all kärlek hans familj visade.
Han öppnade ett par paket nu på morgonen, de innehöll kläder som han hade önskat sig: jeans och en cool T-shirt.
Men resten av paketen ville Alex spara till efter skolan.
"Jag vill inte stressa med paketöppningen." förklarade han.

När Alex ätit upp sin födelsedagsfrukost tog han en dusch och så klädde han på sig, de nya kläderna.
Sedan kramade han mamma Jo och pappa Martin och alla (foster)syskonen och tackade för uppvaktningen.
Nu var han redo för skolan.
"Vad ska ni göra idag då?" frågade pappa Martin.
”Ett tråkigt prov… inte en jätteskojig födelsedagspresent precis…” suckade Alex.
Joanne log mot honom
"Nej, det är det förvisso inte." instämde hon och strök pojken över håret. "Men det kommer att gå bra, hjärtat. Du har ju stenkoll."
Alex log brett.
"Mmmm... vi får hoppas det."

Familjen önskade Alex en bra dag och vinkade av honom vid skolbussen en stund senare.
"Lycka till, brorsan!" ropade Maxine, hans jämnåriga (foster)syster. "Du kommer att rocka det där provet!"
Alex gav henne en slängkyss.
"Tack, Maxie! Och du kommer att rocka ditt prov!"
Maxine skulle inte till skolan idag, utan till sjukhuset för några provtagningar på Onkologi-avdelningen.
Nu skrattade hon.
"Ja, så klart, vi är ju bästast, vi två!"

🚌

När Alex och hans klasskamrater kom in i klassrummet ett par minuter i nio fick de en sällsynt överraskning.
Deras lärare, Miss Barclay, sa att det skulle bli ett muntligt prov istället och den som kunde svaret fick räcka upp handen och svara.
"Yesss!" utbrast Alex, ivrigt triumferande. "Det blev en bra födelsedagspresent för mig ändå!"
Alex kompisar skrattade. Det gjorde läraren också.
"Grattis på födelsedagen, Alex." log hon.
Och Alex bästa kompis Holly gav honom en lång kram och en kyss på kinden.
"Grattis, min lilla sötnos!" sa hon glatt och kärleksfullt. "Hur känns det att bli 17 då?"
Alex skrattade till.
"Tack! Det känns bra. 17 är väl ingen jätteskillnad från 16, men det känns som hela den här dagen blir bra."
Holly skrattade mjukt och rufsade honom i håret.
"Det låter ju bra."

Miss Barclay såg leende ut över klassen.
"Innan vi börjar med provet tänkte jag att vi kan sjunga för vår födelsedags-pojke."
Alex skruvade generad på sig på sin stol.
"Nej, vi kan göra provet istället..."
Men klassen bara skrattade och så började de sjunga Happy Birthday för Alex.

Julkalendern 2017 - Del 30

*
Sun City, California.
Måndag, 30 December, 2002.

Det var kvällen före Nyårsafton. Alex och Maxine hade haft en rolig dag med deras älskade barnvakt, 16-åriga Dede, och höll nu på att vinka av henne. De små 9-åringarna stod på trottoaren utanför deras hus och såg Dede gå mot sin bil.
Just som Dede skulle öppna bildörren kom Alex springande mot henne.
"Dede, gå inte!" snyftade han.
"Men lilla älskling..." sa Dede bestört och lyfte upp pojken i sin famn. "Hur är det?"
Hon visste att lille Alex ibland kunde drabbas av plötslig separationsångest. Hon vande sig aldrig, det kändes lika mycket i Dedes hjärta varje gång det hände.
Även om Alex för det mesta var glad och sprallig, var han var en känslig pojke som kunde grubbla ganska mycket över saker. Kanske var han orolig nu när hans barnvakt skulle sätta sig i sin bil och köra hem i mörkret?
Alex lindade armarna om Dedes hals.
"Jag vill inte att du ska åka hem. Du ska vara hos oss."

Barnens fostermamma Joanne och Maxine kom fram till dem.
"Jag tycker också att du ska stanna!" sa Maxine och slog armarna om Dedes midja. "Tills i morgon!"
Alex nickade instämmande.
Dede såg på Joanne och sedan på barnen och log.
"Det skulle jag jättegärna göra, älsklingar, men jag har ju inga grejer med mig... inga kläder till i morgon, inga toalettsaker eller nånting."
Maxine drog sig fundersamt i underläppen en stund. Därefter studsade hon till och sken upp.
"Jag vet! Du kan fira Nyår med oss!"
"Jaaaa!" jublade Alex. "Och då kan du sova över!"

Joanne sa att Dede var välkommen att fira Nyår med dem i morgon, hon visste att tonårsflickans föräldrar var bortresta och att Dede inte hade någon lust att åka till San Francisco och festa med sina vänner.
"Vad kul!" sa Dede. "Då säger vi så!"
Hon ställde ner Alex på marken och så kramade och pussade hon barnen god natt.
"Sov nu, små vildingar. Vi ses i morgon."
"Tidigt! Kom på morgonen, så vi får ha dig heeela dagen!" sa Alex och nu studsade han också av iver.
Dede skrattade.
"Jag kommer nån gång vid lunch. Och när vi har ätit kan vi hitta på nåt. Okej?"
Både Alex och Maxine gjorde tummen upp.
Dede pussade dem igen och klev in i sin gröna bil.

Joanne lade armen om sina små ungar.
"Nu är klockan över åtta, läggdags för er."
De gick tillbaka mot huset.
"Mamma Jo..." sa Maxine kan du läsa nåt för oss?"
Joanne lovade att läsa en kort saga.
"Nej, en lååång saga! Snälla!" bad Maxine.
"Ja, vi kan väl börja läsa Boy: Tales of Childhood som jag fick i julklapp?" sa Alex.
Båda barnen slog ihop händerna som i bön och såg på Joanne med bedjande hundvalpblick.
Joanne kunde inte låta bli att skratta åt sötnosarna. Ungarna såg verkligen fram emot att få höra boken om författarens Roald Dahls barndom.
"Ja, okej då. Vi börjar väl med Boy då. Men jag lovar inte att det blir ett helt kapitel idag. Ni måste faktiskt sova lite också."
Maxine log lurigt och de blå ögonen glittrade av bus.
"Vi får väl se..."
Alex såg precis lika lurig och glitter-ögd ut.
"Mmmm... vi får väl se." instämde han.
Barnen skrattade glatt.

Skrivpuff - 6 November 2017

*
Ta en bok.
Välj en slumpmässig mening i mitten av boken.
Skriv en text baserad på meningen.
Du bestämmer själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara.
Dina tankar och din inspiration är det viktiga.

"Hon väntade innanför parkentrén och vi korsade gatan tillsammans innan hon cyklade i förväg till backkrönet på vår gata."

- Skadad av Cathy Glass

Sun City, California. Hösten 2006.

Joanne

Maxine cirklade några varv runt mig och jag lade märke till hur mycket behandlingarna hade börjat påverka den tunna lilla kroppen.
Flickan som vanligtvis hade väldigt bra balans cyklade nu lite vingligt.
Maxine satte ner sina gymnastiksko-fötter i marken och stannade till.
Hon såg på mig.
"Jaha ja... Dr. Craven sa ju det, att min balans kunde försämras och nu har den gjort det - redan... Det är inte lika lätt att cykla längre."
Jag lade armen om hennes späda axlar.
"Jag är så ledsen, älskling..." sa jag ömt och pussade henne på håret.
Flickan suckade.
"Inte ditt fel att jag har Leukemi, mamma Jo." sa Maxine och log rart. "Det är bara det att det är helt utflippat att behandlingar gör att jag mår dåligt."
Jag nickade sorgset.
"Ja, min lilla tigerunge, det är verkligen utflippat. Och orättvist."

Maxine klev av sin röda cykel, släppte den försiktigt och tryckte sig intill mig.
"Men om jag vägrar få kemoterapi så dör jag, va...?" sa hon, så tyst att det knappt hördes.
Det gjorde så ont i mig att höra min nyss fyllda lilla 13-åring prata om döden och Cancer-behandling.
Jag kunde inte svara henne, då skulle jag bara börja gråta. Så istället höll jag bara om henne.

"Var inte rädd, mamma Jo." sa Maxine efter en stund. "Jag ska inte dö. Jag ska gå på alla mina behandlingar på sjukhuset - även om dom gör att jag mår äckligt och känner mig som en påse sopor."
Flickungen log soligt, hon ville alltid vara så tapper inför oss, sin familj, men samtidigt snörvlade hon till av gråt.
Min älskade unge...
Jag lyfte upp henne i famnen och bar henne hem.
Den röda lilla barncykeln fick jag hämta in senare. Just nu ville jag bara vara med Maxine och trösta henne.

---

*

Skrivpuff - 4 april 2017 - #2: Alex & Joanne

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen. Du bestämmer själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara. Dina tankar och associationer är det viktiga Berätta gärna vilken bok du valt.

”Det var en underbar, kylig morgon i början av december.”
— Skadad av Cathy Glass

*

---



Sun City, California. December 2010.

Joanne

Det var en underbar, kylig morgon i början av december.
Jag fylldes av stark harmoni genom att bara att stå på stranden och se ut över havet - och på min älskade (foster)son Alex, som stod på en röd surfingbräda och väntade på en perfekt våg.
Helst ville jag inte störa honom alls, pojken älskade ju havet och mådde bra av att vistas vid stranden. Men tiden började ticka iväg och det var snart dags att åka till skolan.

"Alex!" ropade jag och vinkade till mig honom.
Han gjorde en menande gest mot en ganska stor våg som var på väg och sedan på brädan.
Jag suckade. För hur mycket jag än ogillade att hindra honom från den här fina chansen att briljera på vågorna, var jag tvungen. 
Komma för sent till skolan var inget alternativ.
Så jag skakade på huvudet och vinkade återigen till mig honom. Sedan såg jag, lite dyster till sinnes, på hur en mycket motvillig tonårskille kom emot mig.
Han suckade tungt.
"Mamma Jo… det där var ju värsta chansen…!"

Jag rufsade om hans blöta och trasliga hår.
"Jag vet älskling, förlåt. Men klockan är mycket nu och du måste hinna duscha, byta om och äta frukost innan vi åker till skolan."
Alex såg lite förundrad ut.
"Är det dags redan…? Wow... tiden flyger verkligen iväg ibland."
Jag log.
"Ja, det gör den verkligen. Har du varit ute länge förresten?"
När jag kom in på Alex rum, för att väcka honom, en stund tidigare blev jag mycket förvånad över att se att hans säng var tom. Och jag slogs av en lätt oro när jag inte fann honom i huset. Det tog en liten stund innan jag kom på att han måste ha gått ner till havet.
Alex funderade.
"Jag vaknade strax före sju... så en timme, eller lite mer."
Han ryckte lätt på axlarna.
"Jag kunde inte somna om… "förklarade han. "och eftersom jag kände mig trött, men ändå rastlös, gick jag ner hit med min bräda istället."

Pojken såg pigg och harmonisk ut nu och jag kände mig så glad över att han hade en så härlig fristad som vår lilla strand.
Jag lade armen om Alex och kysste honom på kinden.
"Du är fin du, min lilla unge."
"Men mamma…"
Jag skrattade mjukt åt min charmig unge. Han uttryckte sig på det där lite tonårs-generade sättet han brukade använda när jag pussade eller kramade honom.
Alex skrattade också.
"Typiskt morsor…" retades han. "dom ska alltid hålla på och pussas och kramas."
Fortfarande skrattande sprang pojken hemåt, mot vårt hus som låg tvärs över vägen.
Jag hoppas att resten av dagen också blir bra för dig, min älskling… tänkte jag.

---

Skrivpuff - 7 Augusti 2016

*
Text inspirerad av följande mening:
Theodor höll blicken fastnaglad på det tomma cola-glaset. 

Sun City, California. Hösten 2006.

Det var perfekt utomhus-väder för den årliga fosterfamiljs-lunchen denna Novemberdag: klarblå himmel och strålande sol.
Joanne Clarke och hennes två fosterbarn Alex och Maxine, båda 13 år, delade bord med en kvinna från Bakertown och hennes 15-årige fosterson Theodore.
Mödrarna packade upp sina picnic-korgar och pratade gamla minnen.
Barnen satt vid ett trevligt bord strax intill.

Theodore höll blicken fastnaglad på sitt tomma Cola Cola-glas. 
Alex tyckte att det såg ut som han ville hypnotisera det röda plastglaset, så att det skulle fyllas på med mer dryck.
Theodore hade redan svept sin dricka i ett par klunkar, istället för att göra som hans fostermor hade sagt åt honom: spara lite till maten.
Själv sög Alex i sig sin Coca-Cola sakta genom det genomskinliga sugröret, han ville ju kunna njuta av den goda drycken så länge som möjligt. Läsk var nämligen en lyx i hans familj.
"Vad sakta du dricker..." sa Theodore och såg nästan föraktfull på Alex.
"Och vad fort du dricker." hade Alex lust att kontra, men han lät bli.
Han visste att Theodore var lättprovocerad. Han kunde till exempel brusa upp om man tittade på honom för länge.

"Om man dricker sakta känner man alla smaker bättre." sa Maxine, och det lät nästan som hon var en vinkännare och inte en 13-åring som aldrig ens hade smakat en droppe vin.
Theodore rynkade pannan och blängde på Maxine.
"Vad fan babblar du om...?!" fräste han.
"Det kan du få fundera på lite." sa Maxine mjukt och drack lite av sin läsk.
Alex puffade menande sin syster i sidan för att hon skulle komma på att det inte var så bra att reta upp ilskna bin.
Men Maxine bara såg på sin bror och log.
Theodore lutade sig över picnic-bordet, så att han kom riktigt nära den lilla tjejen som satt mittemot honom. Och så rapade han, rakt i hennes ansikte.
Maxine gjorde en liten grimas och log milt.
"Gulligt." sa hon.

"Theodore, sätt dig ordentligt." sa hans fostermor. "Nu ska vi äta."
Tonåring satte sig motvillig rak i ryggen och öppnade sin lunchpåse som nu lagts framför honom på träbordet.
"Jag vill ha en läsk också." sa han i krävande ton.
Hans fostermor suckade.
"Sa jag inte att du skulle spara lite..." började hon.
"Inte mitt fel att man får så lite dricka i den här snåla familjen!" fräste Theodore.
Joanne sneglade på sina telningar, och de mötte hennes blick.
Maxine gjorde en liten "oj då-"min, som var så typisk för henne. Det fick Joanne att le.
Theodore fick en burk Coca-Cola till. Han hällde girigt upp läsken i sitt glas.
"Vad säger man?" manade han fostermor i uppfostrande ton.
Tonåringen stönade, men muttrade fram ett "tack".

Medan Theodore åt blängde han på Maxine och Alex, mest på flickan.
"Vad har du för konstig grunka där?" frågade han och gjorde en pekande gest mot Maxines vänstra nyckelben.
"En CVK." svarade flickan och pillade lite med de genomskinliga slangarna.
Theodores panna rynkades oförstående.
"Varför har du den?"
Maxine ryckte lätt på sina magra axlar.
"Jag kände för att ha nåt annorlunda bara." sa hon sarkastiskt.
Alex som vanligtvis hade svårt för att prata om sin systers sjukdom fnissade nu. Han gillade Maxines förmåga att prata om saker så lättsamt - hur jobbigt ämnet än var.
Och han gillade framför allt att hon var så bra på att ge svar på tal.
"Vad gör den för nåt då?" ville Theodore veta, han lät nästan utmanande.
Maxine log.
"Tja... den kan inte göra mig osynlig eller så, men jag får kemo och grejer via den, så rätt så cool är den."

Theodor såg nu med häpnad i blicken på den lilla lockhåriga tjejen.
"Kemo... har du... Cancer...?"
Maxine nickade.
"Leukemi. Vet du vad det är?"
Den äldre killen nickade sakta.
"Jag tror det... blodet va?"
"Yep." svarade Maxine. "Elak gammal blodcancer."
Hon suckade.
"Åh fy fan..." flämtade Theodore fram. "Stackars dig."
Borta var nu den tuffa attityden. Och istället kunde man nu skymta sorgsna och försonande drag i hans ansikte.
"Kommer du att dö...?" undrade han.
Maxine log brett.
"Nääää... Inte idag i alla fall."

Skrivpuff - 15 Augusti 2015

*

Ta en bok.

Slå upp sidan 97. 

Skriv en text baserad på tredje meningen på sidan.

”Vi körde vidare en stund under tystnad, sedan tittade jag på henne igen.”

Sun City, California.
Hösten 2006

Joanne

"Maxie, vad hände egentligen...?"
I ögonvrån sneglade jag på min 13-åriga fosterdotter, som satt tyst och sammanbiten i passagerarsätet.
Flickan suckade.
"Jag försvarade mig ju bara...!" utbrast hon ilsket.
Jag lade min hand på hennes knä.
"Lugn älskling... jag vill bara veta vad som hände på höstmarknaden."

Jag hade varit på höstmarknaden med barnen och nu var vi på väg hem.
Maxine bubblade av undertryckt vrede, så jag förstod att något allvarligt hade hänt medan barnen gick omkring själva på marknaden.
Plötsligt hade folk blivit alldeles upprörda och de pekade och såg mot ett marknads-bord som hade vält omkull.
Alla tjattrade i munnen på varandra och anklagande blickar såg på Maxine.

"Alla blev jättearga, men jag gjorde inget fel...!" sa Maxine nu.
Till slut fick jag ur henne att en kille i barnens parallellklass hade försökt kyssa henne.
"Han vill ju alltid hångla med tjejer. Men det gick inte jag med på." förklarade Maxine. "Jag gillar ju inte honom ens..."
Hon gjorde en liten grimas.
"Så jag knuffade undan honom - och så råkade det där marknadsbordet välta, när han for in i det..."
Jag strök flickan över håret och log.
"Det är bra att du försvarar dig när nån behandlar dig fel, Maxie. Men nästa gång kanske du ska ta det lite lugnare, så att saker inte blir förstörda?"

Jag anade ett snett litet leende i tösungens söta ansikte.
"Jag kan väl inte hjälpa att det stod ett jäklarns bord i vägen heller... Och förresten skulle jag hellre kyssa en snigel än den där typen...!"
Nu kunde jag inte låta bli att skratta.
Lilla Fröken Envis...
Men jag var stolt över att mina ungar alltid stod upp för sig själva.
"Min söta lilla tuffing..." log jag. "det är starkt att du talar om när något är fel."
Maxine nickade med eftertryck.
"Tack!" sa hon och log brett.

---

Skrivpuff - 20 & 21 April 2015

*

Dumma & lyssna

Sun City, California. Hösten 2000.

Maxine Logan Clarke vägrade att gå till skolan. Ja, inte alltid förstås, men just den här september-morgonen gjorde hon det.
Joanne gick in på flickans rum för att se om hennes lilla fosterdotter hade klätt på sig än.
Det hade hon inte gjort. 7-åringen låg på sin säng, endast iklädd trosorna hon sovit i (pyjamas hade varit för varmt, tyckte den bestämda lilla ungen).
Joanne suckade lite nu när hon såg på det halvnakna lilla barnet.
"Men lilla hjärtat... du måste klä på dig nu, annars kommer vi att få jättebråttom till skolan."
Maxine lade dramatiskt armarna över ögonen.
"Jag vill inte. Jag kommer att svimma och dö om jag måste sitta stilla hela dagen och bara lyssna på 'skolsaker'."
Joanne undertryckte ett leende. Maxine hade ett stort sinne för dramatik.
"Ungen min, inte svimmar eller dör du för att du måste sitta still."
Barnet satte sig upp och såg med söt trulig uppsyn på Mamma Jo.
”Meh! Mina ben blir dumma... dom vill inte sitta stilla. Inte kroppen också. Hela jag blir alldeles hyper och knasig...”
Maxine viftade på armarna och benen för att visa hur knasigt hyper hennes kropp blev.
"Jag är ju en hyper-tiger-unge, det minns du väl?"
Joanne strök flickan över håret.
"Ja, du är min sötaste lilla hyper-tiger-unge. Och jag vet att det blir jobbigt att sitta stilla länge... Men det vet din lärare också. Hon brukar ju låta dig röra på dig lite under lektionerna."

Maxines buttra ansiktsuttryck blev istället fundersamt.
"Men idag måste jag faktiskt leka på stranden istället."
Joanne skrattade mjukt och tålmodigt. Det är klart att det kändes mer lockande att vara på stranden, som låg bara några meter från familjens hus, än att vara i skolan en solig höstdag.
"Du hinner nog leka på stranden efter skolan, Maxie."
Truligheten i Maxines ansikte återvände.
"Så säger du bara för att jag ska gå till skolan."
Joanne skrattade.
"Nej, baby, det är ingen som lurar dig. Om jag säger att vi ska gå till stranden i eftermiddag så gör vi så klart det."
Hon pussade flickan på kinden.

Med stort tålamod tog Joanne sedan på Maxine kläderna, en ny outfit, som de tillsammans placerat på flickans skrivbord kvällen innan: ett par rosa-vit-randiga snickarshorts, en rosa T-shirt och matchande sneakers.
"Så, nu går vi ner och äter frukost." sa Joanne och ställde ner barnet på golvet.
"Om jag får kakor till frukost kanske jag blir lite gladare." försökte Maxine.
Ögonen glittrade och ett litet busleende lekte nu i det söta ansiktet.
Joanne skrattade och lyfte upp flickan i famnen.
"Bra försök, little one... Men det blir inga kakor till frukost."
Maxine ryckte lätt på axlarna.
"Okej då. Men man måste i alla fall försöka..." sa hon snusförnuftigt. "Visst, mamma Jo?"
Tösungen fnissade glatt åt sin egen påhittighet.

Skrivpuff - 15 April 2015

*
Syssla

Sun City, California. Våren 2011.

Holly McCarthy

Idag i skolan diskuterade vi om några av oss fortfarande fick utföra sysslor hemma; såsom att ta ut soporna, hjälpa till med disk, tvätt och städning.
Några av klasskamraterna gjorde sådant fortfarande, för att få ett extra tillskott till veckopengen. Andra påstod att de vägrade - de ansåg att de var för gamla (18 år) för något så larvigt som sysslor.
Alex, min bästa killkompis (som för övrigt bara är 17 ½ än så länge ;-) 
Ja, Alex, min lilla älskling, jag retas med dig...) 
har inga bestämda sysslor hemma. 
Det har inte jag heller. Vi hjälper till om våra föräldrar ber oss om det, eller så kan vi fråga om vi hjälpa till med något.
"Frivilligt...?!" utbrast en kille i vår klass. "Jag skulle aldrig i livet ta ut soppåsar eller städa frivilligt."
"Du skulle inte ens städa ditt rum, ens om du var under pistolhot...!" skrattade vår vän Rodney då.

Efter skolan följde jag med Alex hem. Vi hälsade på hans (foster)mamma Joanne och skulle just gå upp till hans rum när Alex kom på något.
"Har ju inte bäddat sängen...!"
Jag skrattade.
"Det gör väl inget?"
Hans rum var ju alltid välstädat för övrigt och jag tycker inte att det är hela världen om man glömmer att bädda en morgon.
Jag sa detta till honom. Då ryckte han på axlarna och log lite urskuldande.
"Näää, det förstås... men det ser lite finare ut om man har bäddat sängen."
Han skyndade sig upp till sitt rum.
Jag log och såg att Joanne också gjorde det.
"Det där lät som ett praktiskt mamma-råd?" sa jag.
Joanne nickade.
"Jag brukade oftast säga så när ungarna var yngre och jag ville lära dem vikten av att hålla fint i deras rum."
"Det har tydligen fastnat." sa jag och nickade menande mot övervåningen.
Joanne skrattade.
"Ja, eller så blev Alex blyg över sin obäddade säng för att du är här."
Jag skrattade glatt, för det var nog precis så det var.

Jag var fortfarande full i skratt när jag kom in i Alex rum.
Han såg roat och lite undrande på mig där han stod och puffade till en av sina kuddar.
"Vad är roligt?"
Jag la armarna om hans midja.
"Du." sa jag. "Det är sött att du känner att du måste bädda sängen för att jag är här."
Nu skrattade Alex också.
"Ja, vaddå...?" sa han oskyldigt. "Man är väl väluppfostrad."
Han satte sig ner på sin nu bäddade säng och jag slog mig ner intill honom.
"Ska du sova här i natt?" frågade han.
"Om du vill?" svarade jag.
Alex log och himlade sig åt mig.
"Annars skulle jag väl inte fråga..." suckade han.
Sedan skrattade han glatt.
Jag kände mig tvungen att brotta ner honom i sängen och överösa honom med lite pussar.
"Du är lite galen, Holly...!" fnissade Alex och försökte slingra sig ur min famn.
"Galen i dig, ja." skrattade jag och kramade honom.

Skrivpuff - 13 April 2015

*
Blind

Sun City, California. Hösten 2000.

Audrey Logan var på besök hos sin dotter Maxines fosterfamilj.
De hade ätit middag och efterrätt tillsammans och snart var det läggdags för barnen. Men före det var det baddags.
7-åriga lilla Maxine satt i badkaret och hennes mamma hjälpte henne att tvätta sig.
"En gång när du tvättade mitt hår fick jag schampo i ögonen och jag skrikade för att jag trodde att jag blev blind... Minns du, mamma?"
Maxine knep ihop ögonen, öppnade munnen stort och gjorde en ljudlös imitation av ett högt skrik.
Hon skrattade åt att hon varit så larvig. Men hon var också noga med att förklara sig:
”Men jag var bara liten då, fem år eller så.” sa hon snusförnuftigt.
Audrey log mot sin lilla trollunge.
”Ja, jag minns den gången. Du var inte ens fem år och du tyckte att det var obehagligt och läskigt med schampo i ögonen.”
Maxine nickade.
"Mmmm... men man måste blunda ju, då kommer inget schampo i ögonen." sa hon med en lätt suck. "Men jag visste nog inte sånt på den tiden."

Audrey skrattade mjukt och fortsatte att massera in schampo-löddret i sin dotters hår.
"Nej du, det är inte lätt att veta allt när man är liten. Så, ska vi skölja håret nu?"
Maxine nickade.
"Jag gör så här."
Flickebarnet slank ner som en säl under vattnet och gjorde sig av med allt lödder.
"Tadaaaa...!" sjöng hon glatt när hon dök upp till ytan igen.
Audrey log och berömde dotterns påhittighet. Men hon tog ändå duschen och sköljde ur Maxines hår.
"För säkerhets skull." förklarade hon. "Så att vi får bort allt schampo."
"Ja, jag vet." nickade Maxine.
Audrey använde sedan en mjuk tvättsvamp och duschcreme och började tvätta flickans späda lilla kropp också.
"Nu blir jag ren och fin." sa Maxine nöjt.
Hon fnissade och skruvade kittligt på sig när hon blev tvättad, men hon trivdes med sin mors närhet och hennes smekande beröring. Sådant var trygghet för Maxine.

När Maxine kommit upp ur badet sprang hon naken in på sitt rum och tog fram något ur en vit byrålåda.
"Vilken pyjamas ska du ha?" frågade Audrey.
Men Maxine drog bara på sig ett par rena underbyxor, ingen pyjamas.
"För varmt med pyjamas." förklarade hon för mamma.
Audrey nickade förstående. Maxine var nämligen ett väldigt "varmblodigt" barn. Ibland var det en strid att få på henne kläder.

***

"Mamma, du ska stanna till jag somnar." sa Maxine när Audrey stoppade om henne. "Och du ska killa mig på ryggen."
Ännu en trygghetsgrej som Maxine älskade.
Audrey tvekade och sneglade på sitt armbandsur. Hon skulle på ett möte med folk i musikbranschen och var rädd att hon inte skulle hinna i tid.
Men samtidigt ville hon ju så gärna natta sin lilla unge... Hon och Maxine sågs ju inte så ofta.
Maxine såg sin mors tvekan. Barnet sög in underläppen mellan tänderna och såg fundersam ut.
"Måste du gå på mötet med musikmänniskorna, mamma?"
Hennes stora blå ögon var alldeles blanka.
"Det gör inget," tillade hon snabbt. "jag blir inte ledsen."
Den lilla ungens tappra försök att inte visa hur besviken hon var kändes som en tagg i Audreys hjärta.
"Åh älskling..." sa hon och tog Maxine i famn. "Jag ringa musikmänniskorna och kolla om jag kan bli lite sen."

Maxine rynkade ögonbrynen.
"Men det är inte bra att vara sen. Det är oartigt faktiskt."
Audrey log ömt och smekte flickans mjuka kind.
"Ingen fara hjärtan, jag ska fråga dom om det är okej att jag kommer senare. Så hinner jag natta dig först."
"Och killa mig på ryggen tills jag somnar...?" undrade Maxine.
Audrey nickade.
"Älskade lilla unge, jag ska krama och pussa dig - och sen ska jag killa dig på ryggen, tills du somnar."
Hon överöste en fnissande liten Maxine med pussar.
Sedan tog hon upp sin mobiltelefon och ringde "musikmänniskorna". Hon berättade att hon skulle göra en väldigt viktig sak och frågade om hon kunde komma till restaurangen och mötet klockan nio istället för åtta.
När hon pratat klart såg hon på Maxine och log stort.
"Musik-mötet får vänta. Nu är det bara du och jag, hjärtat."
"Jaaaaa...!" jublade Maxine och omfamnade sin mor.

Martin och Joanne, Maxines fosterföräldrar, höll på att natta deras andra fosterbarn Alex, en liten 7-årig pojke.
De log när de hörde Maxine jubla.
Flickan kom ivrigt inrusande i sin fosterbrors rum och meddelade lyckligt:
"Mamma Audrey ska stanna hos mig tills jag somnar!"
"Vad härligt, älskling. Då kommer du nog somna gott." log Joanne.
Hon kramade tösen.
"Hoppa i säng nu. Pappa Martin och jag kommer in och tittar till dig sen, som vi brukar."
"Okej!" sa Maxine ivrigt.
Hon kramade och pussade Martin, Joanne och Alex god natt, sedan rusade hon in till sig igen.
"Vad bra att Maxies mamma kunde stanna!" sa Alex.
Det höll Joanne och Martin med om. Och de var så glada över att Audrey valt sin dotter i första hand den här gången.

Skrivpuff - 12 April 2015

*
Overkligt

Sun City, California. Våren 2011.

Alex och Holly tog bussen hem från skolan. De hade egentligen tänkt ta en långpromenad hem till Alex fosterfamilj som bodde vid Silver Beach, men mörka, regnfyllda moln och ett rejält skyfall stoppade deras planer.
När de unga tu satt ombord på bussen tänkte Holly att det nog var lika bra att de inte tagit den där promenaden. Inte bara för regnet, utan mest för att Alex verkade ganska sömnig.
Holly såg leende på honom när han lutade sitt huvud mot hennes axel och såg ut att somna vilken sekund som helst.
"Är du okej, sötis?" frågade hon och smekte hans hår.
Alex rätade snabbt på sig och harklade sig generat.
"Jadå." försäkrade han. "Jag är så overkligt trött bara."
Som för att illustrera detta kvävde han en liten gäspning.
Holly skrattade mjukt och drog Alex intill sig.
"Overkligt trött till och med? Jag har faktiskt märkt det, du höll ju på att somna flera gånger i skolan idag."
Alex låtsades bli väldigt förnärmad.
"Somna i skolan, jag? No way, aldrig i livet!"
Holly fnissade.
"Just du." sa hon och rufsade om i Alex hår. "Men du får luta dig mot mig och sova om du vill."
Alex skakade på huvudet.
"Äh, det behövs inte." flinade han. "Jag ska väl kunna hålla mig vaken tills i kväll."
Men i nästa sekund vände han ansiktet mot fönstret för att Holly inte skulle se att han gäspade igen.
Holly fnissade ännu mer.
"Tyst." muttrade Alex.
Men han log.

******

När de kom hem märkte Alex fostermor Joanne också att Alex verkade ovanligt trött denna sena eftermiddag.
"Lång dag?" frågade hon.
Alex nickade med eftertryck.
"Det kan man verkligen säga. Vi hade simning idag också, kul i och för sig, men det var ett ganska hårt pass. Och dåligt med syre i klassrummen gjorde inte direkt lektionerna bättre..."
Joanne påpekade även att Alex inte hade sovit så bra på natten, eftersom han var orolig för sin sjuka och nyopererade syster Maxine som fortfarande låg inne på sjukhuset.
Ungdomarna tvättade händerna vid diskhon och slog sig sedan ner i soffan.
Holly drog ner Alex så att han nu låg med huvudet i hennes knä.
"Vila lite du." sa hon och strök honom över håret.
Joanne förberedde middagen, men hon passade på att snegla lite på ungarna då och då.
Hon och Holly småskrattade när Alex somnade.
"Han var verkligen helt slut stackarn..." sa Holly.
"Ja. Tack för att du tar hand om honom så fint och ser till att han sköter om sig själv." sa Joanne ömt.
Holly nickade, rörd över de fina orden.
"Det är självklart för mig." sa hon och fortsatte att smeka Alex över håret.

******

Drygt 30 minuter senare kom Alex (foster)syskon Janie och Ricky hem.
Janie lade huvudet på sned och leende studerade hon sin lillebror som snusade gott i sin bästis famn.
"Vad bra att han tar igen lite förlorad sömn."
Just då vaknade Alex till. Han satte sig upp och blinkade sömnigt mot de andra.
"Hej." sa han och log.
"Sovit gott?" frågade Janie.
Alex log ett sött fåraktigt leende.
"Eh... alltså... jag sov inte, jag bara vilade ögonen."
Holly fnissade till.
"Precis som i skolan då?" retades hon.
Ricky såg storögd på henne, sedan på sin storbror.
"Va?!" utbrast 11-åringen. "Somnade du i skolan?! Fick du kvarsittning?"
Alex skrattade lite.
"Nej, jag somnade inte. Bara nästan. Och jag fick ingen kvarsittning."
Han log okynnigt när han tillade:
"Läraren låste in mig i städskrubben bara."
Ricky skrattade gott åt hans knasiga humor.

"Knasboll." skrattade Holly. "Du kan då hitta på tokiga saker."
"Ja, jag har talang för sånt." flinade Alex.
Hon omfamnade honom och pussade honom i nacken.
Alex pep generat till och höll upp en kudde framför sig som sköld.
"Han blir så himla blyg när du pussar honom." skrattade Ricky förtjust.
Holly nickade.
"Ja, visst blir han." sa hon förtjust.
Hon tog kudden från Alex och log åt hans generade leende.
"Du är världens sötaste." sa hon kärleksfullt och så fortsatte hon att överösa sin bästis hals och nacke med små fjärilslätta pussar.
"Lägg av..." pep han.
Men Alex hade egentligen inget emot Hollys busiga beröring. Visst blev han generad, men han kände sig läskedrycks-bubblig av skratt.
Och när han kände sin älskade bästis fingertoppar vandra lätt över hans rygg, innanför hans T-shirt, pirrade det skönt i huden och hela kroppen.
"Är det mysigt, eller läskigt?" frågade Holly.
Hon såg att han njöt, men hon ville testa honom lite.
"Läskigt." mumlade Alex. "Fast lite mysigt också."
Han lutade sig tillbaka, in i Hollys famn.

"Ni två är så söta tillsammans." sa Janie leende.
"Bara när vi är tillsammans?" sa Alex.
Ricky skrattade. Han gillade när hans brorsa var kaxig.
Janie och Holly såg menande på varandra. De log och skakade på huvudet åt att Alex hade en tendens att skämta bort saker när han blev generad.
"Nej, ni är alltid söta." skrattade Janie och rufsade om sin lillebrors hår.
"Särskilt du, Alex." sa Holly bestämt och gav honom en puss kinden.

Skrivpuff - 10 April 2015 - del 3

*
Två dagar efter operationen fick Maxine en stor överraskning.
När familjen besökte henne på sjukhuset verkade de så hemlighetsfulla.
"Vad är det nu då...?" undrade Maxine.
Pappa Martin log.
"Maxie, det är några här som vill träffa dig."
Han flyttade sig från dörröppningen så att Maxine skulle få se de hemliga besökarna.
Maxine stirrade på mannen och kvinnan som stod utanför hennes sjukrum.
Det var två ganska unga personer, ett par som hon inte träffat sedan hon var 13 år - för ganska exakt 4 år och 3 månader sedan...!
"Jason... och mamma!" utbrast hon.
Javisst, det var hennes biologiska mamma Audrey och Audreys pojkvän Jason.
Maxine var minst sagt överraskad. Hon hade inte haft någon vidare bra relation med Audrey de senaste åren.
Och senast de sågs hade allt slutat i skrik och tårar (mest från Maxine) och sedan dess hade mor och dotter knappt pratat med varandra i telefon ens, för Maxine hade känt sig så sviken.
Men nu när flickan såg sin mor stå här hos henne på sjukhuset - för första gången sedan Leukemi-diagnosen - släppte alla de arga känslorna.
Maxine sträckte ut armarna mot Audrey.
"Mamma!" sa hon och så brast hon i gråt.

Audrey rusade nästan fram till sängen och tog försiktigt och ömsint sin dotter i famn.
"Min lilla Maxine...!" grät hon. "Åh, älskade barn... förlåt mig för allt..."
Maxine fick inte fram några ord. Hon bara höll om sin mor och snyftade.
Hon hade aldrig trott att hon skulle vara så förlåtande, och det fanns massor att prata ut om, men just nu var det bara helt underbart att se mamma här.
Och Jason, hennes älskade styvfar! Maxine omfamnade honom också.
"Vad sjutton gör ni här...?" skrattade Maxine genom tårarna.
Nu skrattade Audrey också.
"Hälsar på vår lilla favorit-tjej förstås." sa hon och drog Maxine intill sig igen.
Hon kysste flickan på kinden.
"Åh, fina unge... vad underbart det är att se dig igen!"
Maxine log.
"Detsamma." sa hon.
Och hon kände att hon verkligen menade det av hela sitt hjärta.