*
Sun City, California.
Måndag, 30 December, 2002.
Det var kvällen före Nyårsafton. Alex och Maxine hade haft en rolig dag med deras älskade barnvakt, 16-åriga Dede, och höll nu på att vinka av henne. De små 9-åringarna stod på trottoaren utanför deras hus och såg Dede gå mot sin bil.
Just som Dede skulle öppna bildörren kom Alex springande mot henne.
"Dede, gå inte!" snyftade han.
"Men lilla älskling..." sa Dede bestört och lyfte upp pojken i sin famn. "Hur är det?"
Hon visste att lille Alex ibland kunde drabbas av plötslig separationsångest. Hon vande sig aldrig, det kändes lika mycket i Dedes hjärta varje gång det hände.
Även om Alex för det mesta var glad och sprallig, var han var en känslig pojke som kunde grubbla ganska mycket över saker. Kanske var han orolig nu när hans barnvakt skulle sätta sig i sin bil och köra hem i mörkret?
Alex lindade armarna om Dedes hals.
"Jag vill inte att du ska åka hem. Du ska vara hos oss."
Barnens fostermamma Joanne och Maxine kom fram till dem.
"Jag tycker också att du ska stanna!" sa Maxine och slog armarna om Dedes midja. "Tills i morgon!"
Alex nickade instämmande.
Dede såg på Joanne och sedan på barnen och log.
"Det skulle jag jättegärna göra, älsklingar, men jag har ju inga grejer med mig... inga kläder till i morgon, inga toalettsaker eller nånting."
Maxine drog sig fundersamt i underläppen en stund. Därefter studsade hon till och sken upp.
"Jag vet! Du kan fira Nyår med oss!"
"Jaaaa!" jublade Alex. "Och då kan du sova över!"
Joanne sa att Dede var välkommen att fira Nyår med dem i morgon, hon visste att tonårsflickans föräldrar var bortresta och att Dede inte hade någon lust att åka till San Francisco och festa med sina vänner.
"Vad kul!" sa Dede. "Då säger vi så!"
Hon ställde ner Alex på marken och så kramade och pussade hon barnen god natt.
"Sov nu, små vildingar. Vi ses i morgon."
"Tidigt! Kom på morgonen, så vi får ha dig heeela dagen!" sa Alex och nu studsade han också av iver.
Dede skrattade.
"Jag kommer nån gång vid lunch. Och när vi har ätit kan vi hitta på nåt. Okej?"
Både Alex och Maxine gjorde tummen upp.
Dede pussade dem igen och klev in i sin gröna bil.
Joanne lade armen om sina små ungar.
"Nu är klockan över åtta, läggdags för er."
De gick tillbaka mot huset.
"Mamma Jo..." sa Maxine kan du läsa nåt för oss?"
Joanne lovade att läsa en kort saga.
"Nej, en lååång saga! Snälla!" bad Maxine.
"Ja, vi kan väl börja läsa Boy: Tales of Childhood som jag fick i julklapp?" sa Alex.
Båda barnen slog ihop händerna som i bön och såg på Joanne med bedjande hundvalpblick.
Joanne kunde inte låta bli att skratta åt sötnosarna. Ungarna såg verkligen fram emot att få höra boken om författarens Roald Dahls barndom.
"Ja, okej då. Vi börjar väl med Boy då. Men jag lovar inte att det blir ett helt kapitel idag. Ni måste faktiskt sova lite också."
Maxine log lurigt och de blå ögonen glittrade av bus.
"Vi får väl se..."
Alex såg precis lika lurig och glitter-ögd ut.
"Mmmm... vi får väl se." instämde han.
Barnen skrattade glatt.
Sun City, California.
Måndag, 30 December, 2002.
Det var kvällen före Nyårsafton. Alex och Maxine hade haft en rolig dag med deras älskade barnvakt, 16-åriga Dede, och höll nu på att vinka av henne. De små 9-åringarna stod på trottoaren utanför deras hus och såg Dede gå mot sin bil.
Just som Dede skulle öppna bildörren kom Alex springande mot henne.
"Dede, gå inte!" snyftade han.
"Men lilla älskling..." sa Dede bestört och lyfte upp pojken i sin famn. "Hur är det?"
Hon visste att lille Alex ibland kunde drabbas av plötslig separationsångest. Hon vande sig aldrig, det kändes lika mycket i Dedes hjärta varje gång det hände.
Även om Alex för det mesta var glad och sprallig, var han var en känslig pojke som kunde grubbla ganska mycket över saker. Kanske var han orolig nu när hans barnvakt skulle sätta sig i sin bil och köra hem i mörkret?
Alex lindade armarna om Dedes hals.
"Jag vill inte att du ska åka hem. Du ska vara hos oss."
Barnens fostermamma Joanne och Maxine kom fram till dem.
"Jag tycker också att du ska stanna!" sa Maxine och slog armarna om Dedes midja. "Tills i morgon!"
Alex nickade instämmande.
Dede såg på Joanne och sedan på barnen och log.
"Det skulle jag jättegärna göra, älsklingar, men jag har ju inga grejer med mig... inga kläder till i morgon, inga toalettsaker eller nånting."
Maxine drog sig fundersamt i underläppen en stund. Därefter studsade hon till och sken upp.
"Jag vet! Du kan fira Nyår med oss!"
"Jaaaa!" jublade Alex. "Och då kan du sova över!"
Joanne sa att Dede var välkommen att fira Nyår med dem i morgon, hon visste att tonårsflickans föräldrar var bortresta och att Dede inte hade någon lust att åka till San Francisco och festa med sina vänner.
"Vad kul!" sa Dede. "Då säger vi så!"
Hon ställde ner Alex på marken och så kramade och pussade hon barnen god natt.
"Sov nu, små vildingar. Vi ses i morgon."
"Tidigt! Kom på morgonen, så vi får ha dig heeela dagen!" sa Alex och nu studsade han också av iver.
Dede skrattade.
"Jag kommer nån gång vid lunch. Och när vi har ätit kan vi hitta på nåt. Okej?"
Både Alex och Maxine gjorde tummen upp.
Dede pussade dem igen och klev in i sin gröna bil.
Joanne lade armen om sina små ungar.
"Nu är klockan över åtta, läggdags för er."
De gick tillbaka mot huset.
"Mamma Jo..." sa Maxine kan du läsa nåt för oss?"
Joanne lovade att läsa en kort saga.
"Nej, en lååång saga! Snälla!" bad Maxine.
"Ja, vi kan väl börja läsa Boy: Tales of Childhood som jag fick i julklapp?" sa Alex.
Båda barnen slog ihop händerna som i bön och såg på Joanne med bedjande hundvalpblick.
Joanne kunde inte låta bli att skratta åt sötnosarna. Ungarna såg verkligen fram emot att få höra boken om författarens Roald Dahls barndom.
"Ja, okej då. Vi börjar väl med Boy då. Men jag lovar inte att det blir ett helt kapitel idag. Ni måste faktiskt sova lite också."
Maxine log lurigt och de blå ögonen glittrade av bus.
"Vi får väl se..."
Alex såg precis lika lurig och glitter-ögd ut.
"Mmmm... vi får väl se." instämde han.
Barnen skrattade glatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar