*
New York
Onsdag, 13 December 2000
Egentligen skulle tvillingarna Danelli gå till skolan den här onsdagsmorgonen, precis som alla andra tråkiga vardagar. Men när de närmade sig skolbyggnaden vände Dani och gick i riktning mot busshållplatsen istället.
Blue följde efter sin syster.
"D, vart ska vi?"
"Manhattan, baby!" sa Dani och log brett.
Blue tycktes fundera.
"Men skolan då...?"
Dani himlade sig.
"Vill du gå till skolan?"
Blue skakade på huvudet.
"Helst inte..."
Nu log Dani brett igen.
"Näää, då så. Då åker vi in till stan istället."
Efter Nyår skulle Blue läggas in på en psykiatrisk institution, där han skulle få hjälp med sina svåra mardrömmar och demoner som så ofta hemsökte honom, och Dani ville därför få så mycket tid som möjligt med sin bror innan dess.
Så att skolka lite och dra in till stan med sin tvillingbor - på deras 13-årsdag - var inte för mycket begärt, tyckte Dani.
Detta sa hon också till Blue när han började fundera på vad pappa skulle säga när skolan ringde och meddelade att de inte varit i skolan idag.
"Men Blue, kom igen... du tror väl inte på allvar att pappa blir arg?" tillade Dani och log lugnande. "Han förstår. Han vet ju hur vi har det i skolan."
"Ja, du har rätt. Pappa förstår." sa Blue och kände sig genast lite lugnare.
Dani nickade.
"Så klart jag har."
Blue skrattade åt sin systers kaxighet och lade armen om hennes axlar.
Dani var hans trygghet och styrka. Hon var den som gjorde hans liv bra och roligt.
Utan henne skulle han varken våga eller vilja skolka. Då skulle han nog bara stannat kvar i skolan och känt sig miserabel.
"Jag klarar mig inte utan dig heller, brorsan." sa Dani ömt.
Blue ryckte till. Men egentligen borde han inte bli förvånad, det var inte första gången Dani läste hans tankar.
Det var en av deras tvilling-krafter, som Dani brukade säga.
Blue och Dani hade alltid stått varandra nära och ibland behövde de bara titta på varandra för att veta vad den ena tänkte eller tyckte.
Och om Blue mådde dåligt kunde Dani känna det på sig och vice versa - även om de befann sig flera mil från varandra.
"Vi har väl blivit bitna av nån radioaktiv spindel och fått superkrafter..." skojade Blue en gång när de pratade om hur det var möjligt att de besatt dessa krafter.
Och så satte han sig vid sitt skrivbord och gjorde sin egen serietidning om tvillingar med superkrafter.
När bussen stannade i New York började det snöa, stora snöflingor som landade mjukt på den redan vintervita marken.
Dani sträckte upp armarna i skyn, som om hon ville omfamna vintern. Blue gjorde samma sak.
De tyckte om att det snöade så här mycket. Det blev fint ute och snön dämpade ljuden på något speciellt, nästan magiskt sätt.
"Grattis på födelsedagen, syrran." sa Blue.
"Tack detsamma, brorsan!" sa Dani.
New York
Onsdag, 13 December 2000
Egentligen skulle tvillingarna Danelli gå till skolan den här onsdagsmorgonen, precis som alla andra tråkiga vardagar. Men när de närmade sig skolbyggnaden vände Dani och gick i riktning mot busshållplatsen istället.
Blue följde efter sin syster.
"D, vart ska vi?"
"Manhattan, baby!" sa Dani och log brett.
Blue tycktes fundera.
"Men skolan då...?"
Dani himlade sig.
"Vill du gå till skolan?"
Blue skakade på huvudet.
"Helst inte..."
Nu log Dani brett igen.
"Näää, då så. Då åker vi in till stan istället."
Efter Nyår skulle Blue läggas in på en psykiatrisk institution, där han skulle få hjälp med sina svåra mardrömmar och demoner som så ofta hemsökte honom, och Dani ville därför få så mycket tid som möjligt med sin bror innan dess.
Så att skolka lite och dra in till stan med sin tvillingbor - på deras 13-årsdag - var inte för mycket begärt, tyckte Dani.
Detta sa hon också till Blue när han började fundera på vad pappa skulle säga när skolan ringde och meddelade att de inte varit i skolan idag.
"Men Blue, kom igen... du tror väl inte på allvar att pappa blir arg?" tillade Dani och log lugnande. "Han förstår. Han vet ju hur vi har det i skolan."
"Ja, du har rätt. Pappa förstår." sa Blue och kände sig genast lite lugnare.
Dani nickade.
"Så klart jag har."
Blue skrattade åt sin systers kaxighet och lade armen om hennes axlar.
Dani var hans trygghet och styrka. Hon var den som gjorde hans liv bra och roligt.
Utan henne skulle han varken våga eller vilja skolka. Då skulle han nog bara stannat kvar i skolan och känt sig miserabel.
"Jag klarar mig inte utan dig heller, brorsan." sa Dani ömt.
Blue ryckte till. Men egentligen borde han inte bli förvånad, det var inte första gången Dani läste hans tankar.
Det var en av deras tvilling-krafter, som Dani brukade säga.
Blue och Dani hade alltid stått varandra nära och ibland behövde de bara titta på varandra för att veta vad den ena tänkte eller tyckte.
Och om Blue mådde dåligt kunde Dani känna det på sig och vice versa - även om de befann sig flera mil från varandra.
"Vi har väl blivit bitna av nån radioaktiv spindel och fått superkrafter..." skojade Blue en gång när de pratade om hur det var möjligt att de besatt dessa krafter.
Och så satte han sig vid sitt skrivbord och gjorde sin egen serietidning om tvillingar med superkrafter.
När bussen stannade i New York började det snöa, stora snöflingor som landade mjukt på den redan vintervita marken.
Dani sträckte upp armarna i skyn, som om hon ville omfamna vintern. Blue gjorde samma sak.
De tyckte om att det snöade så här mycket. Det blev fint ute och snön dämpade ljuden på något speciellt, nästan magiskt sätt.
"Grattis på födelsedagen, syrran." sa Blue.
"Tack detsamma, brorsan!" sa Dani.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar