*
New York City
Fredag, 12 December 2008
Det var en väldigt sömnig Eli som vaknade av sin väckarklocka denna kyliga vintermorgon. Han gäspade stort och försökte gnugga sömnen ur ögonen.
Han såg bort mot sitt fönster. Det vackra iskristall-mönstret var kvar.
Eli tyckte om mönstret. Men det gjorde att han inte kunde titta ut, och det gick inte att torka bort iskristallerna, ens med varmt vatten på en trasa, eller fönsterputs (hans syster hade provat det igår), så han var tvungen att öppna fönstret.
Brrr...! Vad kallt det var när decemberköld strömmade in i rummet. Det kändes nästan som fötterna skulle frysa fast i golvet.
"Men jösses, Eli... det känns ju som vinter inomhus...!"
Annie skyndade fram och stängde fönstret.
"Jag vet," log Eli. "men det där gör ju att man inte ser nåt."
Han pekade på iskristall-mönstret.
"Jag fattar inte varför det inte går att torka bort..." funderade Annie och höll om sin lillebror för att värma honom lite. "Det är ju som om det är nåt magiskt med det..."
Eli spratt till. Han stirrade på fönstret och sedan på sin storasyster.
"Det är för att det är magiskt!" utropade han. "Jag har sett nåt liknande förut - på Blue Creek Hill. Det är Dylan som har gjort detta! Dylan har varit här!"
Eli började nästan dansa av glädje.
"Dylan har varit vid mitt fönster!"
Annie skrattade.
"Älskling, du skriker..."
"Ja, ja... men fattar du inte? Min Dylan har jag varit här - vid mitt fönster - vid mitt rum!" jublade Eli.
Annie kramade honom.
"Åh, jag är så glad för din skull, brorsan!"
Elis ansikte strålade av glädje.
"Jag måste hålla mig vaken i natt, ifall hon kommer tillbaka!" sa Eli.
Annie bara log.
"Vi får väl se."
Eli rynkade på näsan.
"Vad menar du? Får jag inte stanna uppe eller? Det är faktiskt fredag!"
"Lugn." sa Annie, vänligt men bestämt. "Jag menar bara att du brukar vara väldigt trött på fredagskvällar, efter långa skoldagar."
Eli ryckte på axlarna.
"Jo, det förstås... Men nu gäller det Dylan. För hennes skull ska jag nog lyckas hålla mig vaken."
Åh, vad han längtade efter Dylan! Hans allra bästa vän och favorit-spökflicka.
New York City
Fredag, 12 December 2008
Det var en väldigt sömnig Eli som vaknade av sin väckarklocka denna kyliga vintermorgon. Han gäspade stort och försökte gnugga sömnen ur ögonen.
Han såg bort mot sitt fönster. Det vackra iskristall-mönstret var kvar.
Eli tyckte om mönstret. Men det gjorde att han inte kunde titta ut, och det gick inte att torka bort iskristallerna, ens med varmt vatten på en trasa, eller fönsterputs (hans syster hade provat det igår), så han var tvungen att öppna fönstret.
Brrr...! Vad kallt det var när decemberköld strömmade in i rummet. Det kändes nästan som fötterna skulle frysa fast i golvet.
"Men jösses, Eli... det känns ju som vinter inomhus...!"
Annie skyndade fram och stängde fönstret.
"Jag vet," log Eli. "men det där gör ju att man inte ser nåt."
Han pekade på iskristall-mönstret.
"Jag fattar inte varför det inte går att torka bort..." funderade Annie och höll om sin lillebror för att värma honom lite. "Det är ju som om det är nåt magiskt med det..."
Eli spratt till. Han stirrade på fönstret och sedan på sin storasyster.
"Det är för att det är magiskt!" utropade han. "Jag har sett nåt liknande förut - på Blue Creek Hill. Det är Dylan som har gjort detta! Dylan har varit här!"
Eli började nästan dansa av glädje.
"Dylan har varit vid mitt fönster!"
Annie skrattade.
"Älskling, du skriker..."
"Ja, ja... men fattar du inte? Min Dylan har jag varit här - vid mitt fönster - vid mitt rum!" jublade Eli.
Annie kramade honom.
"Åh, jag är så glad för din skull, brorsan!"
Elis ansikte strålade av glädje.
"Jag måste hålla mig vaken i natt, ifall hon kommer tillbaka!" sa Eli.
Annie bara log.
"Vi får väl se."
Eli rynkade på näsan.
"Vad menar du? Får jag inte stanna uppe eller? Det är faktiskt fredag!"
"Lugn." sa Annie, vänligt men bestämt. "Jag menar bara att du brukar vara väldigt trött på fredagskvällar, efter långa skoldagar."
Eli ryckte på axlarna.
"Jo, det förstås... Men nu gäller det Dylan. För hennes skull ska jag nog lyckas hålla mig vaken."
Åh, vad han längtade efter Dylan! Hans allra bästa vän och favorit-spökflicka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar