*
Det enda som fanns kvar av deras älskade lärare var hans ytterrock och bruna, slitna portfölj.
Marcin tog portföljen, bar den som den vore något mycket värdefullt och ömtåligt.
”Varför tar du med den?” undrade Magda.
Marcin såg sorgsen ut.
”Jag tänkte ta hand om den tills professor Kaminski kommer tillbaka.” sa han. ”Han kommer att vilja ha sin portfölj då.”
Magda nickade. Och så tog hon ner rocken från galgen och vek varsamt ihop den.
”Då är det bäst att vi tar hand om denna också.”
Flickan snyftade till.
"Marcin, jag förstår inte varför de tog honom... Han hade ju inte gjort något ont."
Pojken skakade på huvudet.
"Jag förstår inte heller. En gång hörde jag honom säga att många hatar 'såna som han'. Det kan jag inte heller förstå... professor Kaminski är ju världens snällaste människa."
Magda kramade rocken, som vore den ett älskat gosedjur.
"Tror du att de där männen i uniform som var här och tog professor Kaminski gör honom illa?"
Marcin torkade varsamt bort en tår från Magdas kind.
"Jag är rädd för det." sa han tyst.
László Kaminski såg ut genom järnstängerna i tågvagnens lilla fönsterlucka.
Sakta sträckte han ut armen och fyllde plåtmuggen med regnvatten, detta underverk från Gud.
Han såg noga till att inte spilla när han satte sig ner på huk och gav muggen till de två små barnen som stod intill honom.
Dörren till boskapsvagnen öppnades och i ljuset där ute syntes två uniformsklädda män med hårda ansikten.
De slet ut László från vagnen och började slå honom med sina vapen.
Efter flera slag, sparkar och osägbara tillmälen kastade de in honom i vagnen igen.
Den lilla flickan som fått plåtmuggen med vatten grät.
Hur kan de vara så hemska mot någon som är så snäll...?
Hon satte sig ner intill den gamle mannen och gav honom det sista av vattnet.
Angivaren stegade fram till mannen i uniform och höga blanka stövlar.
"Han är borta nu, kommendant. De skickade iväg honom med tåget igår."
Angivaren var mycket nöjd med sig själv och han väntade på en fet belöning.
Uniformsmannen med de blanka stövlarna log kallt. Om angivaren hade uppfattat den kyliga ondskan i det leendet hade han nog blivit rädd, men nu märkte han ingenting av ondo.
Det enda som rörde sig i hans huvud var belöningen.
Det var fattiga tider nu, pengar behövdes alltid.
"Du har varit till stor hjälp för oss." sa kommendanten. "Gå in där så ska du få det du förtjänar."
Han pekade mot en liten innergård.
Angivaren gick in där och började prata med en annan man i någon minut.
Snart hördes den hårda knallen av ett pistolskott.
Kommendantens ondske-leende växte sig bredare. Han gick in på innergården för att titta.
"Ingen gillar en angivare. Även om man har en viss nytta av sådana." sa han.
Och så sparkade han till på angivarens livlösa kropp som låg på kullerstenarna.
Det enda som fanns kvar av deras älskade lärare var hans ytterrock och bruna, slitna portfölj.
Marcin tog portföljen, bar den som den vore något mycket värdefullt och ömtåligt.
”Varför tar du med den?” undrade Magda.
Marcin såg sorgsen ut.
”Jag tänkte ta hand om den tills professor Kaminski kommer tillbaka.” sa han. ”Han kommer att vilja ha sin portfölj då.”
Magda nickade. Och så tog hon ner rocken från galgen och vek varsamt ihop den.
”Då är det bäst att vi tar hand om denna också.”
Flickan snyftade till.
"Marcin, jag förstår inte varför de tog honom... Han hade ju inte gjort något ont."
Pojken skakade på huvudet.
"Jag förstår inte heller. En gång hörde jag honom säga att många hatar 'såna som han'. Det kan jag inte heller förstå... professor Kaminski är ju världens snällaste människa."
Magda kramade rocken, som vore den ett älskat gosedjur.
"Tror du att de där männen i uniform som var här och tog professor Kaminski gör honom illa?"
Marcin torkade varsamt bort en tår från Magdas kind.
"Jag är rädd för det." sa han tyst.
••••••••••••••••••••••••
László Kaminski såg ut genom järnstängerna i tågvagnens lilla fönsterlucka.
Sakta sträckte han ut armen och fyllde plåtmuggen med regnvatten, detta underverk från Gud.
Han såg noga till att inte spilla när han satte sig ner på huk och gav muggen till de två små barnen som stod intill honom.
Dörren till boskapsvagnen öppnades och i ljuset där ute syntes två uniformsklädda män med hårda ansikten.
De slet ut László från vagnen och började slå honom med sina vapen.
Efter flera slag, sparkar och osägbara tillmälen kastade de in honom i vagnen igen.
Den lilla flickan som fått plåtmuggen med vatten grät.
Hur kan de vara så hemska mot någon som är så snäll...?
Hon satte sig ner intill den gamle mannen och gav honom det sista av vattnet.
••••••••••••••••••••••••
Angivaren stegade fram till mannen i uniform och höga blanka stövlar.
"Han är borta nu, kommendant. De skickade iväg honom med tåget igår."
Angivaren var mycket nöjd med sig själv och han väntade på en fet belöning.
Uniformsmannen med de blanka stövlarna log kallt. Om angivaren hade uppfattat den kyliga ondskan i det leendet hade han nog blivit rädd, men nu märkte han ingenting av ondo.
Det enda som rörde sig i hans huvud var belöningen.
Det var fattiga tider nu, pengar behövdes alltid.
"Du har varit till stor hjälp för oss." sa kommendanten. "Gå in där så ska du få det du förtjänar."
Han pekade mot en liten innergård.
Angivaren gick in där och började prata med en annan man i någon minut.
Snart hördes den hårda knallen av ett pistolskott.
Kommendantens ondske-leende växte sig bredare. Han gick in på innergården för att titta.
"Ingen gillar en angivare. Även om man har en viss nytta av sådana." sa han.
Och så sparkade han till på angivarens livlösa kropp som låg på kullerstenarna.
