Julkalendern 2022 - Del 4

Ocean Beach, Delphi, California,
4 December 1968

 
Sunshine ”Sunny” Robinson stod nere på stranden och såg ut över havet.
Flickan hade bott här i Ocean Beach i ett halvår nu, men ändå kunde hon inte sluta att fascineras av det mäktiga havet.
Kanske för att jag är så van vid Magnolias dammiga landsvägar och asfalt…
gissade hon.
Ja, den lilla staden i Alabama, där hon var uppvuxen, var verkligen olik den här lilla staden vid havet i California.
Sunny grävde ner tårna i den mjuka sanden och fortsatte att dagdrömma.

”Sunny! Vi ska äta tårta!”
Leende vände sig Sunny om mot personen som så ivrigt ropade på henne;
Ryan McKenzie, en av hennes bästa vänner, som också bodde här nere vid havet.
Intill den blonda lilla pojken gick en mörkhårig tjej. Det var Maureen Watson, Sunnys andra bästa vän, och granne, även hon.
”Vi ska äta tårta.” upprepade Ryan ivrigt. ”Och öppna presenter.” 
Den lille killen fnissade till.
”Ja, inte vi då - men du ska öppna presenter.” 
Idag var det Sunnys födelsedag - 13 år fyllde hon.

Ryan tog hennes hand och drog henne med sig.
”Kom nu, vi vill se vad du får.” 
Sunny fnissade.
”Äh... du vill bara ha tårta - erkänn.” sa hon glatt och kittlade Ryan.
Pojken skruvade fnissande på sig.
”Nej, vi är nyfikna på dina presenter, faktiskt.” insisterade han.
Maureen skrattade och nickade instämmande.
”Det är vi, Sunny. Och vet du, du har fått ett stort paket från Alabama!”
Sunny stannade upp och såg storögd på sina vänner.
”Paket från morbror Roy och moster Ruth...? Neato*!” utbrast hon.
Och så började hon att springa hemåt.

Hemma på köksbordet hade familjen ställt upp vackert inslagna paket och den stora kartongen som kommit med flygplan ända från Alabama.
”Oh, wow...!” flämtade flickan. ”Är allt detta till mig...?”
Familjen och deras vänner skrattade ömt åt den lilla raringen.
Sunny var nu så ivrig att hon inte visste vilken present hon skulle öppna först.
Hennes storebror James kramade henne.
”Öppna det från morbror Roy och moster Ruth först, du.” log han och räckte sin lillasyster en sax som hon kunde klippa upp den bruna tejpen med.

Sunny fick ivrigt upp det stora paketet och gav ifrån sig ett lyckligt litet skrik när hon tittade ner i den bruna kartongen.
”Det är flera paket häri...! Åh... morbror Roy, moster Ruth och Tina kan verkligen vara snälla!”
Flickan suckade, nästan drömskt.
”Tänk att dom älskar mig ändå...” 
Sunny hade ofta känt sig missförstådd när hon bodde hos sina släktingar, men innerst inne anade hon att hennes morbror, hans fru och kusinen Tina trots allt älskade henne.

Maggie, Maureens mamma, fick tårar i ögonen och gav det lilla födelsebarnet en stor kram.
”Självklart älskar dom dig, min lilla gullunge. Men alla kan inte visa det så bra alltid.”
Sunny besvarade kramen. Sedan återgick hon till sina presenter.
Släktingarna i Alabama gav henne; ett fint födelsedagskort (där moster Ruth hade skrivit hur mycket de älskade henne och önskade henne en underbar födelsedag), en dagbok, pennor, brevpapper, godis, böcker, pärlhalsband (som Tina gjort åt henne), ett gosedjur i form av en West Indian Manatee* - vilket var staten Alabamas symbol-djur.

Sunny hade lyckotårar i ögonen, så lycklig var hon över de fina, kärleksfullt utvalda gåvorna.
Och hon blev inte mindre rörd när hon öppnade presenterna från sina föräldrar, James, Ryan, Maureen och Maggie.
”Ni är alldeles för generösa...!” flämtade Sunny och snyftade till.
”Inte då.” sa James och log.
Ryan instämde:
”Du är värd alla fina presenter som finns, Sunny!”

__
* Neato ≈ Awesome/fantastiskt
* West Indian Manatee ≈ Sjöko

West Indian Manatee / Sjöko

 

Skrivpuff - 9 April 2017

*
Verkar
*
Abraham Lincoln High School
Delphi, California. 1971.
*
”Idag får ni välja varsin bok, en klassiker, som ni ska skriva ett bokreferat om.” sa Miss Coleman och log mot sina elever.
Clark räckte snabbt upp handen.
”Fröken, får vi läsa Illustrerade Klassiker?” frågade han förhoppningsfullt.
En större del av han bokhylla därhemma bestod nämligen av just sådana, plus diverse seriemagasin.
Miss Coleman skakade beklagande på huvudet.
”Jag är ledsen, Clark. Ni får bara välja vanliga böcker. Skolledningens regler, personligen har jag inget emot Illustrerade Klassiker.”
Clark såg besviken ut.
”Men vanliga böcker är så tråkiga…” stönade han. ”Bara en massa ful text.”

Kompisen Ryan, en riktig liten bokmal, knackade honom på axeln.
”Det finns säkert nån spännande bok som passar dig. Kolla bokvagnen.”
Pojkarna gick fram till bokvagnen och började botanisera bland alla klassiker som deras lärare plockat fram åt dem.
”Du har väl läst alla böcker här redan, Ry?” sa Sheila, en hans vänner.
Ryan log, nästan lite urskuldande, och nickade.
”Ja… det verkar så…”
”Då får du föreslå böcker till oss.” sa Sheila, på sitt befallande, men ändå vänskapliga manér.
”Okej, har du sagt det så!” sa Ryan glatt och började ge personliga bokförslag till sina klasskamrater.

Snart var alla i klassen försedda med ett klassiskt verk och de såg fram emot att läsa.
”Ryan… jag är imponerad…!” sa Miss Coleman. ”Hur i allsin dar gjorde du för att få alla intresserade?”
Pojken log brett.
”Tja… säg det… Jag är väl magisk.”

---

📎 https://en.wikipedia.org/wiki/Classics_Illustrated#Classic_Comics

Skrivpuff - 14 Maj 2015

*
Rättighet

Ocean Beach, Delphi, California. Sommaren 1968

Ryan McKenzie 11 ½ år cyklade omkring på stranden nedanför huset där han bodde.
Nyfiken som han var, styrde den taniga lille killen sakta ut cykeln på bryggan - bara för att testa något spännande och lite förbjudet.
Pappa David, som stod uppe på terassen, fick syn på sin son ute på bryggan.
"Ry, inte cykla där!" ropade han förmanande.
Han skyndade ner till bryggan för att hämta hem pojken.
"Kom nu gubben, vi ska gå hem och äta middag."
”Men pappa, har jag inte rättigheter att cykla varhelst jag vill?” undrade pojken.
Frågan var inte alls ställd på ett näsvis manér, utan mjukt och nyfiket.

David log och skakade på huvudet.
”Nja… jag tycker nog snarare att din mamma och har rätt att få hem vår unge välbehållen.”
Ryan funderade på detta och log strålande.
”Okej då pappa.” sa han och klev av cykeln. ”Jag ska inte cykla på bryggan mer.”
”Duktig pojke.” sa David. ”För du vet Ryan, det är skillnad på att vara modig och äventyrlig och dumdristig.”
Ryan nickade förståndigt.
”Ja ja, pappa… jag ska inte vara dumdristig.” lovade han.
Sedan såg han på sin far med finurlig blick.
"Pappa... gjorde du aldrig några dumdristiga saker när du var i min ålder...?"
David låtsades tänka, sedan log han oskyldigt.
"Inte jag inte."
Ryan fnyste till.
"Skulle jag tro på det där...? Jag ska minsann fråga farmor och farfar om dig."
"Gör det du." skrattade David. "Men jag var inte hälften så busig som du."

Nu skrattade Ryan också.
"Ha! Vad du ljuger, pappa...!"
David lyfte händerna i en kapitulerande gest.
"Okej grabben, du har genomskådat mig. Rackartygs-generna har du fått från mig."
Ryan såg nästan stolt ut.
"Jag tycker om att vara en unge med rackartyg."
David log ömt mot sin lille busunge.
"Du är en helt underbar unge, Ry. Även om dina små äventyr gör oss oroliga ibland..."
Han lade armen om sin sons axlar och så gick de mot trappan som ledde upp till deras terass.
"Jag klarar mig alltid." sa Ryan kavat. "Det har jag gjort sen jag föddes."

Skrivpuff - 8 Maj 2015

*
Flytta

Delphi, California. Augusti 1958.

Ryan, 21 månader, besökte marknaden inne i stan tillsammans med pappa David och storasyster Rebecca, 6 ½ år.
Solen sken och alla var på gott humör.
Ryan klättrade ur sin barnvagn.
"Stanna här hos oss nu." förmanade David och strök sin son över de ljusa lockarna.
"Mmmm..." sa Ryan lydigt.
Men i nästa sekund pinnande den lilla pojken snabbt iväg för att upptäcka den spännande platsen.
Små ben kunde förflytta sig mycket snabbt, det hade David fått uppleva många gånger med sin son.
"Då var det dags igen..." suckade David.
Han och Rebecca sprang efter det lilla busfröt.
Ryan skrattade glatt när han upptäckte att pappa och syster kom efter honom. För honom var det ju som en lek.
"Stanna, Ryan!" ropade Rebecca.

När David kom ifatt Ryan satte han sig på huk vid och tänkte lyfta upp sin son.
Men då protesterade Ryan.
”Flytta.” sa pojken för försökte putta bort sin far.
Han ville ju gå på upptäcktsfärd, inte skulle pappa komma här och hindra honom då.
"Nej Ry." förmanade storasyster Rebecca. "Var en snäll pojke."
Ryan lade huvudet på sned och såg på David.
"Ry är snäll pojke." försäkrade han.
David log.
"Ja, när du inte springer iväg från oss." svarade han och lyfte upp pojken.
Ryan nickade och lindade armarna runt pappas hals.
"Stygg pojke." sa han och flinade.
David log igen.
"Nej, älskling. Du är inte en stygg pojke."
"Du är en busunge!" skrattade Rebecca.
Ryan nickade glatt, som om det var något särskilt bra att vara.
"Busunge!" sa han stolt.

Ryan blev buren av pappa David ett tag och sedan fick han sitta i sin vagn.
Nu satt han stilla och tittade på alla saker på marknaden och han hälsade på alla människor de mötte.
Rebecca kände sig stolt när alla log vänligt mot hennes söta lillebror som var så charmig.
"Nu ska vi köpa blommor till mamma." berättade David.
"Mamma-blommor!" sa Ryan ivrigt. "Ry vill köpa mamma-blommor."
Rebecca böjde sig ner och smekte lillemans kind.
"Ja, lilla gubben, du får köpa blommor till mormor."

Nöjd med svaret såg Ryan på havet av färgglada blommor en bit bort.
Han tog nappen ur munnen och klättrade ur sin vagn igen.
"Blommor! Ryan ska köpa blommor."
Med bestämda steg gick han bort mot blomsterförsäljerskan.
Rebecca såg upp på David och slog ut med armarna.
"Pappa, vi får nog ha sele på den där ungen..." suckade hon.
David skrattade åt sin lilla dotters lillgamla, men söta, sätt.
"Ja, det är nog säkrast med den busungen." sa han.
Sedan skyndade de iväg mot blommorna, där en liten pojke med gula hängselbyxor nu stod och pratade med blomsterförsäljerskan.

Den äldre damen log varmt.
"Den här lilla herrn säger att han ska köpa blommor till sin mamma."
David log.
"Ja, vi ska köpa blommor till Kate och fira att hon har kommit in på en fotoutbildning."
Blomsterförsäljerskan såg helt förtjust ut.
"Åh vad underbart! Hälsa Kate och gratulera!"
David lovade att han skulle göra det.
Lilla Ryan ryckte bestämt sin pappa i handen
"Många blommor." påminde han. "Fina mamma-blommor."

29/11 - Happy Birthday Ryan!

Skrivpuff - 4 augusti 2014

*
Röja
*
Ocean Beach, Delphi, California
1971


"Se vad jag hittade när jag rensade på vinden, Ryan, dina skor."
Kate McKenzie såg nostalgisk ut när hon kom ut på terassen och höll fram ett par små rutiga gymnastikskor.
"Ja, visserligen är jag liten och har små fötter för min ålder, men dom där är väl lite väl små - till och med för mig...?" flinade 14-årige Ryan.
Kate log.
"Du hade dom när du var fyra-fem år, din lilla skojare."
Rebecca tittade upp från boken hon höll på att läsa.
"Har lillbrorsan nånsin haft skor på sig...?" sa hon med låtsad förvåning och fnissade.
Kate skrattade mjukt.
"Vid väldigt sällsynta tillfällen. Eller hur Ry?" sa hon och rufsade om i Ryans hår.
Pojken nickade.
"Jaaa... fast inte ofta."
Rebecca klappade en av sin lillebrors nakna fötter.
"Nej, man får ju antingen tvinga dig eller muta dig för att du ska bära skor."

Ryan funderade.
"Jag har aldrig fått nån av dom där mutorna. Jag menar, i form av pengar eller så..."
Rebecca log och kramade lillebror.
"Knasiga gullunge! Är det så jobbigt med skor?"
Ryan nickade igen, ivrigt.
"Man är mycket friare utan skor och det är skönare att gå på gräs och i sand barfota."
"Det har du rätt i." instämde Rebecca. "Men du får tvätta fötterna ofta, så lortig som du blir när du röjer omkring."
Ryan tog tag i en av sina fötter i kikade lite på den.
"Inte så lortigt..." mumlade han truligt.
"Inte nu nej." skrattade Rebecca och klappade hans fot igen.
Lillebror gjorde en grimas mot henne och så lade sig han raklång ner på de solvarma terassbrädorna. Han satte händerna bakom huvudet, som en provisorisk kudde och blundade mot solskenet.
Han log förnöjt.
"Men det är skönt att känna naturen under fötterna. Det kan ni inte förneka."
Nej, det kunde inte mamma och storasyster förneka.

Familjens vän och granne Maggie kom upp på verandan. Hon log mot den bedårande pojken som låg där i solskenet. Han såg så lugn och harmonisk ut och tycktes njuta av livet.
Maggie kunde inte låta bli att kittla honom lite.
Ryan satte sig fnissande upp och såg upp på sin mammas väninna.
"Hej, Aunt Maggie."
"Hej, raring. Får man ingen kram idag?"
Ryan skakade på huvudet.
"Glöm det." flinade han och reste sig upp. "Jag ska gå och kolla om Maureen och Sunny är hemma."
Pojken dundrade nerför verandatrappan och ut på stranden.

"Ry, ta på dig skor!" ropade Kate efter sin son.
"Glöm det också!" ropade Ryan tillbaka. "Förresten ska vi bara vara här, på stranden. Då behövs inga skor."
Kate skrattade och skakade på huvudet åt sin envisa lilla son.
"Ja, spring iväg då, busunge!"
Och Ryan rusade iväg så fort att sanden sprutade omkring hans fötter.
Han hade bråttom till sina bästa vänner.

Ryan's uttråkade dag - del 3

*
"Jag badade i havet igår." försökte han när mamma tappade upp badvatten åt honom.
Kate log.
"Badkarsvatten och lite tvål är inte så läskigt som unge herrn tycks tro."
Hon räckte Ryan en badborste.
"Skrubba dig så ordentligt du kan - och glöm inte fötterna."
Ryan stirrade storögd på badborsten.
"Inte den där, tack…! Det är ju rena rama kitteltortyr-instrumentet…!"
Kate pussade sin son på håret och gick skrattande ut ur badrummet.

Ryan stod kvar och såg på vattnet som forsade ner i badkaret.
Han tänkte inte erkänna det för någon, men det såg rätt skönt ut.
Han klädde av sig och kröp ner i det varma vattnet.
Det var skönt.
"Men den här tänker jag inte använda…" muttrade han för sig själv och slängde iväg badborsten.

~ • ~ • ~

Ryan låg i badet så länge att David till slut kom upp till i badrummet och frågade om han hade förvandlats till sjöjungfru än.
"Äh pappa… sjöjungfruar är ju tjejer." fnyste pojken.
"Havspojke då, låter det bättre?" undrade David skrattande.
Ryan log och stänkte vatten på sin pappa.
"Passa dig du, busunge," skrattade David och plockade upp badborsten från golvet. "annars använder jag det här kitteltortyr-instrumentet på dig."
Han blinkade åt Ryan.
Pojken skrattade och dök snabbt ner under vattnet.

Ryan's uttråkade dag - del 2

*
"Mamma, säg nåt kul jag kan göra."
Kate log och strök sin lilla pojke över ryggen.
"Är du uttråkad?"
Ryan nickade.
"Ja, jag är så uttråkad så jag dör snart…" muttrade han.
Mamma skrattade lite.
"Det tycker jag inte att du ska göra, lilla gubben. Däremot kan du gå upp till badrummet och hoppa ner i badkaret, så du blir ren och fin till middagen."
Kate ställde ner honom på terassens solvarma brädor.
Ryan stirrade på henne.
"Bada…? Mitt på dagen? Du är inte klok."
Både Maggie och Kate skrattade.

"Nej, det är möjligt att jag inte klok." log Kate.
Hon rufsade om pojkens ljusbruna, halvlånga hår, som blivit en aning solblekt.
"Men det börjar bli kväll och du behöver verkligen bada. Jag ska tappa upp ett bad åt dig."
"Jag kan bada själv." utbrast Ryan, nästan förskräckt.
Han var ju 11 år (11 ½ till och med), inte kunde mamma få bada honom då… Det var ju pinsamt.
Kate verkade förstå vad han tänkte, för hon gav honom en liten kram och sa:
"Det vet jag väl. Jag ska bara hälla upp vatten i badkaret åt dig. Upp med dig nu, busunge."

Just då kom David hem från jobbet.
"Hej pappa!" sa Ryan lyckligt.
David gav Kate en kram och en kyss. Maggie fick också en kram.
Ryan, som hade sovit när pappa gick till jobbet tidigt på morgonen, fick mest uppmärksamhet nu. Han sveptes upp i Davids famn och pojken kiknade av skratt när pappa busade; vände honom upp och ner och kittlade honom.

"Hur har er dag varit då?" frågade David och ställde ner Ryan.
Ryan ryckte på axlarna.
"Blasé." svarade han med en liten suck.
Kate förklarade hur uttråkad deras son hade känt sig idag.
"Och vet du pappa… mamma är inte riktigt klok," meddelade Ryan. "hon tycker att jag ska ta en bad - nu…"
Han himlade med ögonen.
David skrattade gott.
"Men vet du Ry, hur tokigt det än låter så behöver du nog ta ett bad. Du har sprungit omkring barfota i två dagar nu, både i sanden och på asfalt - utan att tvätta fötterna, så nu är det på tiden att du blir lite ren."
Ryan gick motvilligt upp på övervåningen, muttrandes om hur besvärliga föräldrar kunde vara.

Ryan's uttråkade dag - del 1

*
☀ Ocean Beach, Delphi, California. Sommaren 1968 ☀

Ryan var vanligtvis en mycket påhittig och sprallig liten pojke. Men just den här dagen var han förskräckligt uttråkad. Varenda fiber i hans magra lilla kropp hade tråkigt...
Nog för att det var skönt med sommarlov, men sjutton också vad svårt det var att hitta på något skojigt den här eftermiddagen…!
Pappa var fortfarande på jobbet och storasyster Rebecca var i San Francisco tillsammans med en kompis. Bästisen Maureen var inte heller hemma, hon skulle inte komma hem förrän i morgon.
Mamma var visserligen hemma, men hon och Maggie satt där inne och ordnade med fotografier.
Så dom har man ingen nytta av… tänkte Ryan och suckade.

Han satt uppflugen på terassens räcke och tittade ner på stranden och havet.
Egentligen fick inte Ryan sitta på räcket, det hade mamma och pappa förmanat honom om så många gånger. Men just nu struntade han i det.
Någon som inte struntade i det var mamma Kate. Hon och Maggie kom just ut på terassen.
Kate fick alltid hjärtat i halsgropen var gång hon hittade Ryan uppflugen på det där räcket.
Visst var pojken vig och smidig som en liten apa, men han var också en riktig liten olycksfågel. Innan man visste ordet av kunde olyckan vara framme.
"Min älskade lilla unge…" suckade Kate. "hur många gånger måste jag säga att du inte får klättra på terassräcket?"
Ryan flinade lite fåraktigt.
"Men du mamma..." sa han finurligt. "jag klättrar inte, jag sitter ju."

Det var ju i och för sig sant, men det hjälpte inte. Mamma gick fram och lyfte resolut ner honom.
"Kom här, lilleman, jag vill inte att du trillar ner. En dag på akuten gör inte dagen roligare."
Ryan ryste och han fick ont i magen bara han tänkte på sjukhuset.
Han hade tillbringat alltför många stunder på sjukhus, ända sedan han var mycket liten - och han ville aldrig i livet göra det igen.
"Jag ska inte trilla ner nånstans." sa han bestämt.
Pojken lindade armarna om sin mors hals. Han kände sig fortfarande en aning illa till mods efter pratet om sjukhus, så nu kändes det faktiskt rätt så bra att vara i mammas famn.

Happy Hanukkah!

(Klicka på bilden för att se en större version)

Happy Birthday Ryan!

*
Happy Birthday Ryan!

Love 
Mom, Dad & Rebecca. 
Maggie, Maureen & Sunny. 
Grandma & Grandpa McKenzie. 
Grandma & Grandpa Goldman. 
Aunt Sue 
Aunt Viv & Uncle Harry

*

Skrivpuff - 24 maj 2012

Skriv om att få napp.

Ocean Beach, California. December 1960

4-årige Ryan höll hårt i sin gula napp. Idag var dagen då han skulle ge upp den.
Egentligen skulle han ha slutat med napp tidigare, men i år hade han varit
svårt sjuk och nappen gav honom bra tröst och trygghet under sjukhusvistelserna, så Kate och David hade låtit sin lille son behålla den.
"Ska du ge nappen till Tomten?" frågade Ryans farmor.
Ryan skakade på huvudet.
"Nääää... Tomten är en gammal farbror, han behöver ingen napp."

Pojken funderade en stund, och så log han stort.
"Men kanske renarna skulle gilla en napp, om dom blir lessna eller vill leka
med nåt!"
Ryan placerade nappen på porslinsfatet där hans storasyster Rebecca hade
lagt kakor och morötter till Tomten och hans renar.

En lång stund stod den lille lockhårige pojken och såg på sin napp.
Just när Kate och David trodde att han skulle ta tillbaka den plirade Ryan upp på sin familj och log, ett stolt leende.
"Jag är stor pojke nu. Behöver ingen napp mer."
Sedan såg han på kakfatet.
"Men jag behöver en kaka!"
Han snappade åt sig en av de mumsiga kakorna och sprang lyckligt skrattade därifrån.

Are you afraid of heights?

Ryan: Yes...

Ställ frågor till karaktärerna :)

Skrivpuff - 6 december 2011 - del 2

*
"Vilken snygg bravad Ryan!" jublade Clark så fort Mrs. Mortimer försvunnit ner för backkrönet.
Ryan blängde lite på sin vän.
"Clark, du får hemskt gärna ta hand om din katt nu."
"Jag ska hjälpa dig Ryan." fnissade Maureen.
Hon lyfte ut kattungen och klappade Ryan på kinden. Lite retsamt sa hon:
"Hur mycket kittlades det där då?"
Ryan låtsades se sur ut.
"Mycket roligt Maureen." muttrade han. "Och du Clark, nästa gång får du faktiskt gömma katter under din egen tröja!"
Clark bara flinade.

"Awww... lilla Ryan då...!" skrattade Maureen och kramade om honom. "Men du, jag tror att Soda trivdes bra hos dig."
Hon såg på kattungen, som precis i rätt ögonblick gav ifrån sig ett förnöjt litet mjau.
"Där ser du!" sa Maureen glatt till Ryan. "Hon älskar dig!"
Ryan skakade på huvudet som han tyckte att Maureen var knasig.

"Clark, tror du verkligen på allvar att du kan ha en kattunge hemma utan att din mamma märker nåt?" frågade Sheila. "Mrs. Mortimer kan ju fasen höra när dammtussar rör sig...!"
Clark skrattade.
"Mmmm... morsan är lite pedant ibland... Men tror ni inte jag kan gömma en katt ens för henne?"
Maureen skrattade och skakade på huvudet.
"Nej Clark, det tror vi verkligen inte!"

"Men du kan ju ta med dig Ryan hem." sa Sheila. "Han är bra på att gömma katter. Eller hur Ryan?"
Sheila föll gapskrattande ner i gräset.
Ryan slog sig ner bredvid henne.
"Jag tycker om dig också." flinade han.
"Kom hit gullunge!" sa Shelia.
Hon drog in Ryan i famnen och överöste honom med pussar.
"Nej sluta!" fnissade Ryan blygt. "Är alla galna idag...?"

Skrivpuff - 6 december 2011 - del 1

Skriv om en bravad.

Delphi, California 1971

Clark kom rusande mot sina vänner.
"Ni måste hjälpa mig att gömma Soda! Morsan är på väg hitåt och hon får inte se att jag har skaffat katt!"
Han höll fram en söt liten kattunge.
"Vilken söt!" utbrast Sheila. "Tänk att din mamma inte låter dig ha henne...!"
"Jag vet... helt galet." sa Clark och nickade instämmande. "Men hörni... vi måste gömma henne nu!"
Clark såg sig desperat om efter ett bra gömställe för en kattunge.
"Här Ryan, håll Soda!" sa han snabbt och så stoppade han i kattungen innanför Ryans T-shirt.

"Det här var ju ett bra ställe..." muttrade Ryan.
Maureen, Sheila och Sunshine höll på att explodera av skratt.
Clark log brett, som om han verkligen tyckte att han hittat det bästa gömstället för kattungen.
"Mycket bra plats för en liten kisse!" fnissade Sheila. Hon rusade om Ryans hår. "Och du som är så kittlig, lilla sötnos...!"
Tjejerna fnissade ännu mer. Ryan räckte ut tungan åt dem.

Clarks mamma kom fram till ungdomarna och hälsade glatt på dem.
Hon gav sin son en lite sträng blick.
"Clark, jag ska gå hem och laga middag nu. Och jag hoppas att jag inte kommer att hitta en massa husdjur när jag kommer hem."
Clark skakade på huvudet.
"Nej då mamma." sa han lydigt.
"Ni kommer inte att hitta några husdjur där hemma, Mrs. Mortimer." sa Ryan.

"Det får vi verkligen hoppas, för jag vill inte ha några djur - det vet du Clark."
Clark nickade.
"Ingen fara morsan."
Maureen, Sheila och Sunshine höll än en gång på att explodera av skratt.
Clarks mamma log vänligt mot ungdomarna. Hon tycktes inte märka flickornas undertryckta fnissningar, eller att Ryan log finurligt tillbaka och skruvade lite obekvämt på sig.
"Adjö med er ungar." sa Mrs. Mortimer vinkade till barnen.
Ungdomarna vinkade glatt tillbaka.

Happy Birthday Ryan! 29/11 1971

Happy Birthday Ryan!

Love,
Mom, Dad & Rebecca
Maggie & Maureen
Sunny
Grandma Adina & Grandpa Asher
Grandma Esther & Grandpa George

*

Skrivpuff - 19 november 2011

Skriv om en besvikelse.

Ocean Beach, California. Sommaren 1961

"Hej då! Nu ska jag rymma hemifrån!"
Ryan vinkade till mamma och pappa och klättrade upp på sin röda Radio Flyer-trehjuling.
Kate och David McKenzie log mot sin lille pojke. Trots att Ryan skulle fylla 5 år om några månader verkade trehjulingen stor för honom.
"Varför ska du rymma hemifrån?" frågade Kate.
Ryan såg på sin mor med trulig uppsyn.
"För att ingen vill leka med mig idag." sa han besviket.
"Ville Rebecca och hennes kompisar vara ifred?" frågade David.
Ryan såg ännu mer trulig ut och nickade.
David kunde inte låta bli att le åt sonens buttra min. Ryans 9-åriga syster ville inte alltid att lillebror skulle vara med och leka, så nu hade hon förmodligen kört ut honom från sitt rum.
Sådant brukade göra Ryan på riktigt dåligt humör.

Pojken började cykla iväg.
David såg på Kate och log. Sedan stoppade han Ryan.
"Vänta lilla gubben! Ry... du kan väl låta bli att rymma? Vi skulle sakna dig jättemycket."
Ryan funderade.
"Skulle ni verkligen sakna mig jättemycket?"
Kate lyfte upp sin lille pojke.
"Ja, det skulle vi verkligen! Vi skulle gråta varenda kväll om du rymde från oss."
Ryan slog armarna om halsen på sin mor.
"Gråt inte mamma, jag rymmer väl inte då."

"Vad bra min älskling." sa Kate och log.
Pojken gav Kate en puss på kinden. Sedan log han och sa:
"Mamma, vet du? Min mage vill ha kakor, för den är lite hungrig."
Kate skrattade.
"Din mage ska få lite lunch först, sedan kan du få kakor."
Ryan jublade.
"Det var nog bra att jag inte rymde." sa han när Kate bar honom uppför trappan till deras terrass. "För om man är på rymmen får man inga mumsiga kakor. Och jag gillar ju kakor."

Skrivpuff - 4 + 5 november 2011 - del 2

*
Maureen satte sig intill Ryan och gav honom en puss på kinden.
"Lilla stackare... Jag är så glad att du är tillbaka. Mår du mycket dåligt?"
Ryan skakade på huvudet. Sedan log han.
"Men jag behöver nog en puss till."
De andra skrattade.
"Du är för söt Ryan!" skrattade Maureen. "Självklart ska du få en puss till."
Hon gav honom en stor puss på kinden.
"Känns det bättre nu Ry?"
"Ja, nu känns det bättre." sa Ryan.
Han log och rodnade lite.

Maureen strök en hårslinga ur ansiktet på Ryan.
"Ry, lovar du att vara försiktig med maneter hädanefter?"
Ryan nickade. Han kände försiktigt på sin arm.
"Mmmmm... för bränn-manter och feber kan jag klara mig utan...!"
David drog in sin son i famnen och kramade honom länge.
Kate såg att hennes man var riktigt skakad. Och utan att David behövde säga något förstod hon att deras älskade unge hade varit riktigt illa däran ett tag.

"Vet ni att man faktiskt kan dö av en sån brännmanet som jag träffade på?" sa Ryan plötsligt.
"Mmmm... vi vet det lilla gubben..." sa David.
Det var nära att vi fick uppleva det idag..." tänkte han.
Tanken gjorde honom darrig och illamående.
"Vad tänker du på pappa?" undrade Ryan.
"Jag tänker på vilken tur vi har som har en så fin grabb som du." sa David.
Ryan log sömnigt.
"Nu blir farsan sentimental..."
David log och kramade sin lille son ännu hårdare.

Soundtrack/Låtlista

Ryan & The Jellyfish

*

Skrivpuff - 4 + 5 november 2011 - del 1

Skriv om att komma tillbaka + om det man klarar sig utan.

Direkt-fortsättning på kapitlen från 3/11: Del 1 & Del 2

Ocean Beach, Delphi, California 1971

Maureen och Sunshine satt på terassen med Ryans mamma Kate och Maureens mamma Maggie när David och Ryan kom hem från sjukhuset.
Ryan såg väldigt medfaren ut.
"Jag spydde i väntrummet..." sa han skamset. "Det var riktigt pinsamt."
Kate gick fram och kramade sin son.
"Det ska du inte vara skamsen för älskling, du kunde ju inte hjälpa det."
"Och jag svimmade nästan på sjukhuset... mumlade han.
"Svimmade...?" suckade David. "Du tappade nästan medvetandet och höll nästan på att sluta andas."

Maggie såg oroligt på Ryan och Kate flämtade förskräckt till.
"Mamma och Maggie..." sa Ryan. "Oroa er inte så mycket. Jag mår faktiskt okej."
"Kom så går vi in och bäddar ner dig på soffan." sa Kate.
De andra gick med Kate och Ryan in i huset.
David ställde en burk med Tylenol (smärtstillande och febernedsättande tabletter) på soffbordet. Sedan hämtade han ett glas vatten.
"Har du feber älskling?" frågade Maggie.
Hon strök Ryan över pannan.
Ryan nickade och sjönk trött ner på soffan.

David plockade upp en Tylenol ur burken och räckte den till sin son.
"Usch vad jag hatar medicin och tabletter..." sa Ryan och gjorde en liten grimas.
"Jag vet, men du behöver ta den, så att febern går ner." sa Kate och strök Ryan över ryggen.
Pojken tog motvilligt emot tabletten och sköljde ner den med vatten.

Soundtrack/Låtlista

Ryan & The Jellyfish

*

Skrivpuff - 3 november 2011 - del 2

*
"Gör det ont...?" frågade Sunshine.
Ryan skakade på huvudet.
Men flickorna såg på honom att han ljög.
"Jag hämtar din pappa!" sa Maureen och rusade iväg.
Hon tänkte att det var tur att de bara bodde ett par steg från havet.
"Ni behöver inte göra en sån stor affär av det här..." suckade Ryan. "Jag mår fint."
Sunshine lade armen om Ryan.
"Man kan faktiskt bli jätte-dålig av en brännmanet Ryan... Jag tror till och med att man kan bli medvetslös..."
"Men jag mår bra...!" sa Ryan.
Fast han började se blek och medtagen ut.

Maureen och Ryans pappa David kom rusande.
"Lilla gubben..." suckade David och undersökte sin sons arm. "Vad har du nu råkat ut för...?"
"En elak brännmanet..." sa Ryan.
Pojken försökte att le tappert, trots att han nu såg svimfärdig ut.
"Vi måste åka till sjukhuset." sa David.
"Nej...!" gnydde Ryan. Han avskydde sjukhus. "Jag behöver nog bara vila lite."
Pappa David skakade på huvudet.
"Du håller på att bli riktigt dålig Ryan... och du har nog redan fått feber."
"Åh... stackars Ryan..." sa Sunshine. Hon såg gråtfärdig ut.
David kramade om henne.
"Oroa dig inte raring." sa han lugnande. "Ryan kommer att bli bra. Vi ses om en stund okej?"
Sunshine nickade.

David ledde sin son till garaget.
"Hallå...! Jag tänker inte åka till sjukhuset i badbyxor...!" mumlade Ryan truligt.
Maureen log. Inte ens när Ryan var sjuk förlorade han sin söta humor.
"Här Ry."
Hon räckte honom hans shorts och T-shirt som hon burit med sig från stranden.
Ryan log tacksamt och klädde på sig.
Han fick en kram av Sunshine och Maureen innan han och David satte sig i bilen och åkte till sjukhuset.

"Vår lilla Ryan är verkligen en olycksfågel..." suckade Maureen sorgset.
"Mmmm..." sa Sunshine. "Jag hoppas allt går bra på sjukhuset..."
Maureen nickade.
"Vet du vad Sunny? Jag hatar maneter nu...!" muttrade hon.

Soundtrack/Låtlista

Ryan & The Jellyfish

*