Skrivpuff - 31 Augusti 2016

*
Skriv 5 ord på bokstaven V.
Väntan • Vila • Viljestark • Vårvärme • Väldigt

Sun City, California. Våren 2011.

17-åriga Maxine satt på sin sjukhussäng och väntade otåligt på besked om hon skulle få åka hem eller inte.
"Nu vill inte jag vänta längre..." suckade flickan. "Jag måste få veta nuuu!"
Hennes fosterpappa Martin log och strök henne över håret.
"Dr. Craven kommer nog in när som helst." sa han tålmodigt.
Maxine sneglade förhoppningsfullt mot dörren. Och där kom hennes favoritläkare.
"Nå...?" frågade hon ivrigt, innan Dr. Craven ens hade hunnit hälsa på mamma Audrey.

Dr. Craven hälsade på Audrey och bytte några ord med henne.
Han hade bara hade träffat Maxines biologiska mamma ett par gånger och ville kolla om hon hade några frågor om dotterns sjukdom och vård.
"Jag har inga frågor just nu." sa Audrey och log. "Maxie har berättat det mesta för mig. Hon verkar ha stenkoll."
Dr. Craven nickade.
"Det har hon. Vad bra att du har pratat mycket med din mamma, Maxie."
Maxine log brett.
"Ja, sånt är ju vikigt. Men Dr. C, säg nu - får jag åka hem eller inte?"

Dr. Craven skrattade mjukt.
"Jadå raring, du får åka hem."
Maxine jublade.
"Men..." tillade hennes läkare. "du måste lova att du vilar ordentligt. Du  är ju faktiskt nyopererad."
Maxine nickade.
"Jag ska vila och ta det lugnt. Men nu vill jag bara ut i vårvärmen och krama min familj!"
Nu skrattade Audrey också.
"Hon är en viljestark ung dam, min lilla Maxie."
Dr. Craven log och rufsade om Maxines lockiga hår.
"Ja, det är hon. Och det är bra att hon har så mycket viljestyrka, det hjälper nog till att klara av hennes sjukdom."
Audreys ögon tårades.
"Min lilla unge... du är så stark och modig."
Maxine kramade Audrey.
"Tack mamma."

Några minuter senare sa Maxine hej då till sin onkolog.
"Nu ska vi hem och äta middag på stranden." sa flickan lyckligt. "Och det blir en väldigt speciell fredag, detta - för alla är ju samlade."
Hon syftade på sina fostersyskon, fosterföräldrarna och Audrey.
"Och Alex kommer att bli sååå överraskad!" tillade hon glatt. "Han var ju så orolig för att jag kanske skulle bli kvar här på sjukhuset över helgen."
Alex var Maxines jämnåriga fosterbror. De två tonåringarna stod varandra väldigt nära. De kallades alltid tvillingsjälar.
"Ja, det blir en fin överraskning för honom." log pappa Martin. "Han har ju haft sån ångest för din operation, stackarn."
"Mmmm... lilla brorsan..." sa Maxine. "Jag tror han har varit oroligast av oss alla..."
Hon såg lite sorgsen ut en stund. Men så sedan sken hon upp.
"Nu ska jag äntligen åka hem - jag ska och ge Alex en jättestor kram!"
Flickan tjöt till av glädje medan hon virvlade ut ur rummet.

Skrivpuff - 17 Augusti 2016

*
Hänt

Sun City Hospital.
Sun City, California. Våren 2011.

8-åriga Brianna tittade in i Maxines rum.
"Hej, Maxie! Får jag komma in?"
17-åriga Maxine log mot den yngre flickan och vinkade in henne.
"Hej Bri, vad har hänt?"
Brianna satte sig på sängen.
"Jag tänkte bara säga adjö. Jag ska åka hem nu - och imorgon flyttar vi till San Francisco."
Maxine frågade lilltjejen om hon såg fram emot flytten.
Brianna nickade.
"Jodå, det gör jag. Fast jag kommer att sakna dig." sa hon och såg lite sorgsen ut.
"Äsch, så långt är det ju inte till San Francisco." sa Maxine uppmuntrande. "Jag kan hälsa på dig när som helst."

Brianna sken upp.
"Ja, det kan du ju! Men då får du hälsa på mig hemma." sa hon och räckte sin vän ett kort som hon hade ritat själv och skrivit ner sin nya adress på.
Nu log 8-åringen stort och hennes ögon glittrade lyckligt.
Maxine funderade en stund, sedan log hon också.
"Menar du att du inte ska vara på sjukhus mer...?"
Brianna skakade ivrigt på huvudet.
"Nope! Jag är i remission nu, baby!"
Maxine gav till ett glädjetjut och kramade om sin lilla sjukhus-kompis.
"Åh, Bri! Jag är såååå glad för din skull!"

"Tack Maxie!" sa Brianna och kramde Maxine hårt. "Och jag hoppas att det blir så för dig också snart."
Maxine suckade.
"Jag med. Fast det ser inte ut som det blir snart..."
"Men jag är hoppfull." sa Brianna. "Förr eller senare kommer vi vara friska båda två."
Nu log Maxine stort.
"Och då, Bri, ska vi ha en stor fest och fira att vi besegrade Evil C!"
"Yeah!" jublade Brianna triumferande.

Dr. Craven kom in i rummet. Han bar på en bricka med plastskålar.
"Är det nån som vill ha glass?" log han.
Både Maxine och Brianna räckte ivrigt upp handen.
Läkaren och hans två yngsta Leukemi-patienter åt glass och pratade en stund.
Sedan var det dags för Brianna att åka hem.
Det blev många kramar och lyckotårar för flickorna och Dr. Craven fick också kämpa med gråten.
När Brianna gick ut ur rummet vände hon sig om.
"Maxie, kick Cancer's ass!" sa hon bestämt.
"Det ska jag!" svarade Maxine och knöt näven.
"Ta hand om dig nu, sötnos." sa Dr. Craven.
Brianna nickade glatt. Och så vinkade hon och sprang iväg.
"Det här blev en jäklarns lycklig, men rätt så vemodig dag." sa Maxine.
Dr. Craven höll med flickan om det.

Skrivpuff - 10 April 2015 - del 3

*
Två dagar efter operationen fick Maxine en stor överraskning.
När familjen besökte henne på sjukhuset verkade de så hemlighetsfulla.
"Vad är det nu då...?" undrade Maxine.
Pappa Martin log.
"Maxie, det är några här som vill träffa dig."
Han flyttade sig från dörröppningen så att Maxine skulle få se de hemliga besökarna.
Maxine stirrade på mannen och kvinnan som stod utanför hennes sjukrum.
Det var två ganska unga personer, ett par som hon inte träffat sedan hon var 13 år - för ganska exakt 4 år och 3 månader sedan...!
"Jason... och mamma!" utbrast hon.
Javisst, det var hennes biologiska mamma Audrey och Audreys pojkvän Jason.
Maxine var minst sagt överraskad. Hon hade inte haft någon vidare bra relation med Audrey de senaste åren.
Och senast de sågs hade allt slutat i skrik och tårar (mest från Maxine) och sedan dess hade mor och dotter knappt pratat med varandra i telefon ens, för Maxine hade känt sig så sviken.
Men nu när flickan såg sin mor stå här hos henne på sjukhuset - för första gången sedan Leukemi-diagnosen - släppte alla de arga känslorna.
Maxine sträckte ut armarna mot Audrey.
"Mamma!" sa hon och så brast hon i gråt.

Audrey rusade nästan fram till sängen och tog försiktigt och ömsint sin dotter i famn.
"Min lilla Maxine...!" grät hon. "Åh, älskade barn... förlåt mig för allt..."
Maxine fick inte fram några ord. Hon bara höll om sin mor och snyftade.
Hon hade aldrig trott att hon skulle vara så förlåtande, och det fanns massor att prata ut om, men just nu var det bara helt underbart att se mamma här.
Och Jason, hennes älskade styvfar! Maxine omfamnade honom också.
"Vad sjutton gör ni här...?" skrattade Maxine genom tårarna.
Nu skrattade Audrey också.
"Hälsar på vår lilla favorit-tjej förstås." sa hon och drog Maxine intill sig igen.
Hon kysste flickan på kinden.
"Åh, fina unge... vad underbart det är att se dig igen!"
Maxine log.
"Detsamma." sa hon.
Och hon kände att hon verkligen menade det av hela sitt hjärta.

Skrivpuff - 10 April 2015 - del 2

*
Maxine blev inlagd på sjukhuset och fick tid för operation. Nästa dag skulle mjälten tas bort.
Hon fick inte äta eller dricka något innan operationen.
Det kändes inte så kul att fasta, men det var ju för hennes eget bästa.
Och det värsta var nog ändå narkosen. Maxine var alltid nervös när hon skulle sövas med den lite creepy masken.
"Om jag inte vaknar igen måste ni veta att jag älskar er allihop - hela familjen." sa hon till Joanne och Martin när de väntade på narkosläkaren nästa morgon.
"Och vi älskar dig, lilla Tiger." sa Martin. "Men du vaknar igen."

Maxine blev sövd och hela mjälten opererades bort.
Det uppstod en orolig liten stund bland kirurgerna under den timslånga operationen när flickan blödde ganska mycket.
Men de hade snart allt under kontroll igen och de kunde gratulera varandra till en lyckad operation.
Ännu en orolig stund uppstod när Maxine inte vaknade upp ur narkosen förrän nästan en timme.
När hon äntligen vaknade var hon väldigt groggy och illamående.
Hennes känslobägare rann över fullständigt när Dr. Craven berättade att hon måste stanna på sjukhuset i ett par dagar.
Den vänliga läkaren höll om den snyftande flickan och tröstade henne.

"Ta inte illa upp, Dr. C, men detta här är ingen särskilt kul plats att vara på..." sa Maxine när hon lugnat sig en stund senare.
Dr. Craven skrattade.
"Jag förstår att du tycker så, raring. Du har fått tillbringa alltför mycket tid på sjukhus, lilla stackare... Men i morgon kommer din familj och hälsar på, då kanske det känns lite bättre?"
Maxine nickade och log.
"Ja, då känns det bättre. Och mamma Jo stannar här med mig i natt."
Hon torkade sina tårar.
Sedan bad hon Joanne om att få sin iPhone så att hon kunde lyssna lite på musik.
Flickan sjönk ner bland kuddarna i sjuksängen och stoppade hörsnäckorna i öronen. Det kändes så skönt att koppla av och drömma sig bort med bra musik.

Skrivpuff - 10 April 2015 - del 1

*
Sällsynt

Sun City, California. Våren 2011

Det var middagsdags hemma hos familjen Clarke. Farmor hade lagat sin goda kycklingpaj och alla slog sig hungrigt ner vid bordet.
"Janie missar världens mumsigaste paj." sa 11-åriga Ricky.
Farmor log.
"Tack raring. Men din syster äter säkert god middag ute med sina vänner, tror du inte det?"
Ricky nickade.
Joanne såg bort mot soffan där hennes 17-åriga (foster)dotter Maxine satt.
"Orkar du äta lite paj med oss, Maxie?"
Maxine skakade på huvudet.
"Jag är inte så hungrig."
Den magra lilla flickan såg blek ut.
Det var i och för sig inte ovanligt att hon var blek och hade dålig aptit, eftersom hon led av Leukemi, men nu höll hon händerna för magen och grimaserade av smärta.
Joanne satte sig intill tösen i soffan och lade armen om henne.
"Ingen fara mamma..." sa Maxine. "Det gör bara lite ont i mag..."
Men smärtan hindrade henne från att säga klart meningen.
"Vi får åka in till sjukhuset." sa pappa Martin.
Han reste sig och gick för att ringa Maxines läkare och ambulans.
Maxine stönade åt tanken på ett sjukhusbesök. Men hon visste att protester inte skulle hjälpa, den här gången heller.

Alex hade börjat bita på en tumnagel och han såg ängsligt på sin syster.
Det var inte ovanligt att pojken blev sjuk av oro för sin älskade syster. Maxine kallade det för "sympati-ont". Så hade det varit ända sedan Maxine fick sin Cancer-diagnos vid 13 års ålder.
Syskonen hade alltid stått varandra otroligt nära och folk brukade ofta säga att Maxine och Alex var mer som tvillingar än fostersyskon och det stämde.
De var dessutom lika gamla, det skiljde endast nio dagar mellan dem.
"Lilla brorsan..." sa Maxine med svag och trött röst. "se inte så orolig ut, jag tänker inte dö. Jag har så jäklarns ont i magen bara..."
Alex gick bort till soffan och satte sig försiktigt på kanten. Han kramade sin systers hand.
Maxine bet sig hårt i underläppen för att inte börja gråta.
Det var inte ofta hon erkände hur dåligt hon mådde, så nu förstod familjen att hon verkligen inte mådde bra.
Lillebror Ricky gick också fram till soffan. Han strök sin syster över pannan.

"Stackars lilla Maxie..." sa han ömt. "du har sällsynt mycket otur."

"Ja," instämde Alex. "alldeles för mycket otur. Det är orättvist!"

Maxine log blekt genom all smärta. Hennes bröder var för gulliga.

***

Farmor stannade hemma med pojkarna medan Martin och Joanne följde med Maxine i ambulansen.

På sjukhuset blev flickan undersökt av sin favoritläkare, Mark Craven.

"Mmmm... det är som jag misstänkte:" sa Dr. Craven efter en stund. "mjälten är förstorad. Jag kan känna den när jag trycker här."
Maxine gjorde en liten äcklad grimas.
"Ewww...!"
Dr. Craven log och strök henne över pannan.
"Ja, det låter lite läskigt, va?"
Sedan suckade läkaren lite.
"Du raring, du kommer inte gilla vad jag har att säga nu... men du måste opereras."
"Nej!" utbrast Maxine.
Dr. Craven nickade beklagande.
"Jo, vi måste ta bort hela mjälten."
Maxine blundade och suckade tungt.
"Det räcker tydligen inte med Leukemi..." muttrade hon.
Martin och Joanne kramade varandras händer.
"Stackars vår lilla unge..." suckade Martin.

Skrivpuff - 7 Februari 2015

*
Frihet

Sun City, California. November 2006.

Joanne

"Melanie är här nu!"
Maxine stod utanför huset och studsade av iver när hennes älskade resurs-lärare och nanny parkerade sin bil.
Flera dagars orkeslöst innesittande hade gjort vårt lilla yrväder rastlös, men stackaren hade varit alltför sjuk för att kunna gå ut.
"Det är så jäklarns orättvist att medicin gör en sjuk och svag..." sa Maxine dagen innan, när kemoterapin fick henne att må fruktansvärt illa. "man ska ju bli frisk av det!"
Hennes läkare hade förklarat att behandlingarna hjälper om man mår dåligt av det.
"Jaha, det låter ju logiskt..." svarade Maxine sarkastiskt då och himlade med ögonen.
Dr. Craven kunde inte annat än att hålla med henne.

Men idag var Maxine alltså piggare och hon var överlycklig för att hon skulle få en heldag med Melanie.
Martins och mina andra barn hade åkt till skolan tidigare på morgonen, de skulle inte vara hemma förrän på eftermiddagen.
Martin och jag skulle äta brunch på en liten restaurang i stan och sedan skulle vi åka och storhandla på stormarknaden.

Melanie var nu framme vid huset. Hon ställde ner den stora kartongen hon bar på och så lyfte hon upp lilla Maxine i famnen och kramade om henne.
Melanie är en underbar tjej, alltid så glad och omtänksam. Ungarna älskar henne.
Hon är som en storasyster för alla våra barn, även om det mest är Maxine hon har hand om.
"Hej, mitt lilla charmtroll!"  sa Melanie kärleksfullt. "Är du redo för en pysseldag?"
Det var Maxine verkligen. Hon strålade av lycka och iver.
Idag skulle tjejerna inte jobba med skolarbete, de skulle bara ha roligt; pynta huset inför Thanksgiving och göra julklappar.
"Nej, ingen skola idag. Lite frihet måste man ju få ha." förklarade Maxine.
Tösens stora blå ögon glittrade spjuveraktigt.
"Freeeedom...!" sjöng hon.

Skrivpuff 17/1 2015 - Operationssalen 2 - Maxine

* 
Utmaning:
Ta en bok. 
Slå upp sid 47. 
Skriv en text baserad på tredje meningen.

De stora metalldörrarna in till operationssalen öppnades och stängdes och narkosläkaren dök upp.

Maxine, som satt trygg i sin fosterpappa Martins famn, såg storögt, men lugnt på all sjukhuspersonal som nu befann sig i salen.
En narkosläkare, en sjuksköterska, och så hennes egen Dr. C förstås.
"Oj... alla dom här, bara för mig...!" utbrast hon.
Flickans onkolog, Mark Craven, strök henne över det lockiga håret.
”Hur känns det, lilla Tiger? Är du redo.”
Maxine log lite mot honom och gjorde tummen upp.
”Yep, jag är redo för min CVK.”
CVK stod för Central venkateter. Det var en tunn kateter som läkare opererade in i en central ven.
I Maxines fall skulle den sitta strax under ena nyckelbenet.
CVK:n skulle användas till injektioner, infusioner, transfusioner och blodprovstagningar.

Dr. Craven log mjukt mot flickan, sin yngsta leukemi-patient.
Hon hade nyligen fyllt 13 år, men hon såg ut att vara yngre. Där hon nu satt såg hon nästan bräcklig ut.
"Hon har varit redo hela helgen." sa Joanne, flickans fostermor. "Hon har förklarat för syskonen där hemma vad som ska hända."
Joanne log.
"Och hon har talat om för oss alla i familjen, plus sina vänner, att vi inte ska vara oroliga." tillade hon.
Wow... vilken unge...! tänkte Dr. Craven.
Han beundrade den här charmiga tösens mod och styrka.

Lilla söta Maxine Clarke hade varit med om mycket i sitt unga liv, men hon lät ingen eller inget förstöra hennes stora livsglädje.

Maxine nickade bekräftande åt de mamma Jo hade berättat..
"Mmmm... och Ricky är bara sex år, men han förstod allt jättebra." sa hon stolt.
Sedan bet hon sig oroligt i läppen.
"Fast Alex hade ont i magen i morse, så han fick vara hemma från skolan."
Alex var 13 år, precis som Maxine. De två barnen hade varit oskiljaktiga sedan de båda kom till familjen Clarke som fosterbarn.
Joanne strök flickan över ryggen.
"Barnens farmor är hemma med honom idag. Lilla stackaren... han är så orolig för Maxines skull."

Maxine nickade och såg ganska olycklig ut.
"Vet ni, jag tycker mer synd om brorsan än om mig själv." sa Maxine. "Han är så ledsen, för att jag är sjuk... Fast han vill inte visa det."
Dr. Craven rufsade om i Maxines hår och log.
"Det allt bra tur att Alex och dina andra syskon har en så fin syster som du."
Maxine log, både lite generat och stolt.
"Tack." sa hon. "Och jag har tur som har dom."

En av narkosläkarna kom fram till dem.
"Maxine, jag sätter den här masken över din näsa och mun nu, så får du andas in lite 'sömn-gas'."
Flickungen sträckte ut armen och kramade mamma Joannes hand, hårt.
"Okej." sa hon sedan till narkosläkaren. "Jag är redo att sövas nu."
Maxine såg så tapper ut, men Martin kände att den magra lilla kroppen darrade som en fågelunge i hans famn.
Narkosläkaren strök henne mjuk över kinden och satte masken över hennes ansikte.
"Duktig tjej. Du är jättemodig. När vi har opererat in din CVK väcker vi dig, okej."
Maxine nickade trött.
"Jag får hoppas det." sa hon med lite skämtsam röst, och mycket slumrig, röst.
Läkarna och mamma och pappa skrattade.

När Maxine föll in i sin djupa narkos-slummer föll hennes huvud lealöst åt sidan. Det såg otäckt ut.
Martin kramade om barnet och Joanne försökte hålla gråten borta.
Dr. Craven lyfte försiktigt upp den lilla flickan och bar henne till operationsbordet.
"Jag vet, det ser hemskt ut. Men jag garanterar er: Maxie är i goda händer nu." sa han lugnande till Joanne och Martin.
Läkaren log sitt varma trygga leende.
"Gå till i kafeterian och ät lite lunch ni. Jag kommer ner och hämtar er så fort Maxine har vaknat. 45 minuter ungefär. Högst en timme."
"Tack." sa Martin.

Joanne och Martin höll om varandra när de lämnade operationssalen.
Nu kunde ingen av dem hålla gråten tillbaka.
Oron för deras lilla sjuka unge var alltför överväldigande och hennes stora tapperhet var rörande.
Martin tänkte på orden hans mor hade yttrat när de sa adjö till henne i morse:
"Det är så fruktansvärt och orättvist att vår lilla Maxie har fått den där djävulska sjukdomen... Barn borde inte få bli sjuka."
Jag håller fullständigt med dig, mamma, tänkte Martin.

---

Skrivpuff - 4-5 mars 2012 - del 3

*
"Synd att vi inte kan använda trådtelefonen när vi är på var sitt håll," sa Alex. "det skulle vara coolt när du är här och jag är hemma."
Maxine fnissade glatt och nickade.
"Ja, det skulle vara awesome!"
Ricky rynkade förbryllat pannan.
"Men det finns ju mobiltelefoner..." sa han.
Alex och Maxine bara skrattade.

Barnen provade sin trådtelefon. Den funkade bra.
De äldre syskonens glädje smittade av sig på Ricky och han blev nyfiken.
Alex visade lillebror hur man pratade och lyssnade i en trådtelefon.
Och det dröjde inte länge förrän Ricky också förstod glädjen med denna skojiga uppfinning.

"Denna här trådtelefonen ska jag ha här på sjukan." sa Maxine finurligt.
Hon såg med glittrande blå ögon på de andra.
"Man kanske kan beställa glass med den."
Dr. Craven skrattade.
"Ja, det går nog alldeles utmärkt." sa han och rufsade om Maxines skruvlockiga bruna hår.

Läkaren såg på Joanne och Martin.
"Den här fantastiska ungen är full av glädje och livslust. Jag blir lika imponerad varje gång jag ser dig kämpa, Maxie."
Maxine log, ett soligt och stolt leende.

Skrivpuff - 4-5 mars 2012 - del 2

*
"Jag ska få en CVK." berättade Maxine en stund senare. "Nästa gång jag kommer hit."
Maxines bror Alex såg oförstående ut.
"Vad är en CVK...?"
"Central venkateter." sa Maxine. "Det är en grunka som ska sitta vid mitt nyckelben och den kommer att ge mig mediciner. Visst är det så?"
Flickan såg på Dr. Craven för bekräftelse.
"Det var en mycket bra förklaring raring." sa läkaren och log. "Och genom en CVK kan vi ta prover också, så vi slipper sticka dig med nålar hela tiden."
Maxine nickade.
"Låter bra tycker jag."

Alex stod en bit ifrån sjuksängen. Han tyckte att allt detta med sjukhus och nålar var läskigt.
Det kunde till och med hända att pojken lämnade rummet om systerns sjukhusbesök kom på tal där hemma.
Maxine klappade på en tom plats i sängen, en uppmaning till Alex att komma dit och sätta sig.
Alex gick sakta fram till sängen och krånglade sig upp.
"Vi ska göra en trådtelefon." sa Maxine.
Hon höll upp två tomma plastmuggar och ett snöre.
Alex log. Han älskade sin systers uppfinningsrikedom och stora glädje för allt.

Skrivpuff - 4-5 mars 2012 - del 1

Skriv om en suck + om att svara.

Sun City Hospital, California. 
Hösten 2006

13-åriga Maxine sken upp som en sol, så glad blev hon när hela hennes familj kom in i hennes sjukhusrum.
Hela dagen hade hon sett fram emot att träffa sina fosterföräldrar och sina syskon.
Hon ville skutta ur sängen och krama sin familj, men droppnålen i armvecket och slangar hindrade henne från att röra sig fritt.
Flickan suckade.
"Kan vi inte ta bort det här snart...?" frågade hon sin läkare. "Det börjar bli lite långtråkigt."
Dr. Craven log varmt mot flickungen.
"En timme kvar, håll ut Maxie."
"En timme?" sa Maxine. "Och sedan får jag åka hem?"
Dr. Craven nickade.
"Yes!" sa Maxine glatt.

Joanne och Martin kramade om sin älskade fosterdotter.
"Ska bli skönt att ha dig hemma igen." sa Joanne. "Det är så tomt utan dig."
Maxine log.
"Det ska bli skönt att komma hem." sa hon lättat. "Kan vi gå till stranden då?"
Martin nickade.
"Ja, det kan vi göra. Det är jätteskönt väder, så vi kanske kan äta middag där i kväll."
Barnen jublade.

6-årige Ricky klättrade upp i sjukhussängen. Han gav Maxine en teddybjörn.
"En ny kompis till dig Maxie."
"Du skulle ha fått den av honom i julkapp," sa storasyster Janie. "men Ricky insisterade på att ge dig den redan nu."
"Tack så mycket Ricky!" sa Maxine.
"Du ta med honom varje gång du ska hit till sjukhuset. Man behöver nåt mjukt att krama när man blir ensam och lite rädd."
Maxine log och kramade om sin lillebror.

Upplopp, nålar och tårar... - del 4

*
Flickan gled ner från britsen och slog armarna om Doctor Craven.
"Tack för att du ville vara min läkare idag! Kommer du vara min läkare i fortsättningen också - och ge mig mediciner och behandlingar och sånt?"
Doctor Craven besvarade kramen.
"Tack Maxine. Ja, jag ska vara din läkare i fortsättningen också, och det ska bli en stor ära."
Maxine log brett.
"Vad bra! Då behöver jag inte oroa mig."
Flickan såg på sina fosterföräldrar.
"Kom, nu vill Maxine the Greatest åka hem!"
Maxine vinkade adjö till Doctor Craven och skyndade sig ut i korridoren.

Martin skakade hand med läkaren.
"Tack så mycket för allt du gjorde för Maxine idag! Det märks verkligen att hon uppskattar att hon ska få ha dig som läkare."
Doctor Craven log.
"Hon är en fantastisk unge! Modig och har massor med humor. Hon är ett starkt barn och kommer säkert att klara behandlingarna bra."
Joanne sjönk plötsligt ner på en stol. Hon började gråta.
"Det känns som allt med Maxies sjukdom har blivit verkligt nu...!" snyftade hon.
Martin drog in sin fru i sin famn och höll om henne.

Maxine, som hade kommit tillbaka för att se varför hennes föräldrar aldrig kom, blev nu stående i dörröppningen.
Martin såg på flickan. Hon såg så liten och rädd ut nu.
"Kom hit, lilla tiger."
Martin gick fram till Maxine och svepte upp henne i famnen.
"Allt ska bli bra älskling." viskade han. "Allt ska bli bra."
Joanne höll om både Martin och Maxine.
Maxine klamrade sig fast vid sina fosterföräldrar och tog Joannes hand.
"Gråt inte mamma Jo..." tröstade flickan. "Jag klarar mig. Jag är stark."

Ain't No Mountain High Enough - Marvin Gaye and Tammi Terrell

Upplopp, nålar och tårar... - del 3

*
Joanne strök sin fosterdotter över håret och viskade ömt hur duktig och modig hon var.
"Du får skrika om det gör ont sötnos." sa Dr. Craven.
"Nej..." snyftade Maxine. "jag har redan skrikit tillräckligt idag."
Dr. Craven klappade henne på kinden.
"Du är modig du lilla Maxine."

När benmärgsprovet var avklarat fick Maxine ligga stilla i ungefär tio minuter.
"Snart får du åka hem raring." lovade Dr. Craven.
"Får jag fråga en sak?" sa Maxine. "Har du nåt förnamn?"
Flickan log lite.
"För du heter väl inte Doctor i förnamn?"
Dr. Craven skrattade.
"Nej jag heter inte Doctor. Mark heter jag. Och du Maxine, vet du vad ditt namn betyder?"
"Nej..." sa Maxine.
Doctor Craven satte Maxine upp.
"Va? Du har ett jättevackert namn och så vet du inte vad det betyder? Maxine betyder faktiskt Greatest."

Joanne och Martin såg på varandra och log.
"Greatest." sa Martin. "Det passar ju verkligen."
Maxine såg storögd på sin läkare.
"Greatest? Så jag är typ... bäst?"
Hon fnissade åt detta.
Joanne kramade sin fosterdotter och pussade henne på pannan.
"Ja, älskade lilla Maxie, du är bäst!"
För första gången på hela dagen log Maxine riktigt stort.

Ain't No Mountain High Enough - Marvin Gaye and Tammi Terrell

Upplopp, nålar och tårar... - del 2

*
Dr. Craven sneglade på flickans föräldrar.
Joanne och Martin nickade.
"Maxie vill att du säger som det är - även om det är läskigt." sa Martin och log.
Dr. Craven höll Maxines hand i sin.
"Maxine, benmärgsprov kan kännas lite obehagligt och det kan göra ont. Men om det är en tröst så går det fort att ta provet."
Han log mot flickan.
Maxine lade huvudet på sned och studerade läkarens vänliga ansikte.
"Får jag åka hem idag?"
Dr. Craven nickade.
"Kan du ta provet?" undrade flickan.
"Om du vill det så gör jag det." sa Dr. Craven.
Maxine nickade.
"Det vill jag. Måste dom hålla fast mig?"
Flickan pekade på sköterskorna.
Dr. Craven log och skakade på huvudet.
"Nej, det tycker jag inte att dom ska. Det här klarar vi ändå, inte sant Maxine?"
Maxine nickade igen.

En sköterska tog fram nya nålar och bedövning.
"Vad händer nu?" frågade Maxine. "Jag menar, hur går det till?"
"Först ger jag dig en spruta med bedövning, den kan svida lite, sedan tar vi ut lite benmärg från din höftkam med en annan nål."
Maxine nickade.
"Måste jag ta av mig byxorna...?"
Dr. Craven skakade på huvudet.
"Nej, bara dra ner dom en bit, så att höften syns."
"Bra." sa Maxine. "Tack för att du sa sanningen."
Dr. Craven log.
"Det var så lite raring. Är du redo nu?"
"Tror det..." sa Maxine skakigt.
Hon fick dra ner byxorna en aning och fick sedan lägga sig på mage på britsen.

När doktorn satte in sprutan med bedövning blev flickungens kinder våta av tårar.
När han stack in den långa nålen och tog ut benmärg kramade flickans händer pappret på britsen så hårt att pappret skrynklades och gick sönder.
Maxine bet ihop och försökte tappert låta bli att visa att hon var rädd eller att hon hade ont.

Ain't No Mountain High Enough - Marvin Gaye and Tammi Terrell

Upplopp, nålar och tårar... - del 1

Direktfortsättning från Skrivpuff - 13 juli 2011

Sun City Hospital, California. September 2006

"RÖR MIG INTE!"
Det hysteriska och ilskna barnskriket och skramlet från en stålbricka full med instrument när de föll mot golvet fick Doktor Mark Craven att rusa in i undersökningsrummet.
En liten tanig flicka med brunt, lockigt hår verkade slåss för sitt liv mot sköterskorna. Hon slog omkring sig och sparkade.
"Oj, här inne var det upplopp." sa Dr. Craven med sin lugna, mjuka röst.
Flickan, som hölls fast av två sköterskor, tittade upp på honom.
Hon hade vackra blå ögon som ramades in av långa mörka ögonfransar.
"Dom får inte gräva i min benmärg med den där äckliga korkskruvsgrejen!" sa flickungen.
Hon pekade på ett blått plastföremål på golvet.
Det påminde faktiskt lite om en slags korkskruv, tyckte Dr. Craven.

Han plockade upp flickans journal, som också fallit ner på golvet, och kastade ett snabbt öga på hennes uppgifter.
"Maxine, vilket fint namn. Jag heter Doctor Craven."
Läkaren befriade Maxine ur sköterskornas grepp och såg in i hennes allvarliga lilla ansikte.
"Dom ljuger för mig." sa Maxine. "Dom säger att det inte kommer att göra ont... och dom sa att dom inte skulle hålla fast mig. Jag hatar när folk ljuger!"
"Vi vill inte göra dig rädd lilla vän." sa en av sköterskorna.
Maxine ignorerade henne och såg med bestämd blick på Dr. Craven.
"Säg sanningen. Benmärgsprov gör ont, eller hur?"

Ain't No Mountain High Enough - Marvin Gaye and Tammi Terrell

Skrivpuff - 25 september 2011

Skriv om att trängas

Silver Beach, Sun City, California. December 2006

Det var trångt på bussen som var på väg in till stan. 13-åriga Maxine och hennes bästis Holly skulle gallerian i Sun City för att köpa lite julklappar.
Maxine var lite trött efter sin senaste behandling, men hon hade vägrat att bara sitta hemma den här fina dagen.
"Jag kan inte gå till stranden och bada, på grund av den jäklarns infektionrisken..." hade hon sagt till sina fosterföräldar när de frågat om hon inte skulle vara hemma och ta det lugnt. "så då måste jag väl åtminstone få åka in till stan och shoppa!"
Martin hade strukit sin fosterdotter över kinden och sagt att självklart skulle hon få åka till stan och ha kul.
"Ring om ni vill ha skjuts hem." sa han när Holly och Maxine lämnade huset.
"Tack! Det vill vi nog." sa en lycklig Maxine.

Maxine och Holly fick stå upp på bussen. Holly var lite orolig för att det skulle trötta ut Maxine, men Maxine försäkrade att hon mådde bra.
När de skulle kliva av trängde sig en kvinna in framför dem och råkade knuffa till Maxine.
Maxine grimaserade av smärta och lade handen över sitt högra nyckelben.
"Du! Akta ungarna för fan!" ropade en tonårskille som satt nära dörrarna. "Du kan ju inte bara tränga dig fram så där!"
"Näää exakt." sa Maxine och spände blicken i kvinnan. "Hur bråttom kan man ha egentligen...?"

Kvinnan blängde på tösen.
"Nu ska inte lilla fröken vara uppkäftig." sa hon spydigt.
"Det är faktiskt inte jag som är uppkäftig..." sa Maxine kavat. "utan är denna här."
Hon petade fram två tunna slangar som ledde från hennes CVK*.
Kvinnan stirrade på venkatetern och rodnaden under flickans nyckelben och bleknade.
Men Maxine log brett.
"Nu kanske du är låter bli att trängas och knuffas i fortsättningen," sa hon.
Hon imiterade kvinnans spydiga ton och lade till:
"'Lilla fröken'"

När Maxine och Holly klev ur bussen hörde de stormande applåder från deras medpassagerare.
En av de som applåderade var Mark Craven, Maxines läkare.
Han log brett.
Den där lilla ungen är helt fantastisk!

* CVK - Central venkateter är en tunn kateter som läggs in i en central ven.

Den används till injektioner, infusioner, transfusioner och blodprovstagning.

The Wild One (7'' Single Version) - Suzi Quatro

Skrivpuff - 20 augusti 2011

Skriv om ett välkommet förslag.

Sun City Hospital, våren 2011

Maxine såg på glasen med allsköns drycker på sitt sjukhussäng-bord;
vatten, juice, lemonad, Kool-Aid, chokladmjölk.
Flickan hade tagit en liten klunk av varje, men ingen av dryckerna smakade särskilt bra.
"Dom här jäklarns medicinerna förstör allting!" sa Maxine och suckade uppgivet. "Inget smakar som det ska."
"Jag vet raring," sa Doktor Craven. "men du måste dricka nånting."
Maxine sköt undan bordet. Hon ville inte se dryckerna mer - de verkade bara håna henne.

"Hej Maxie."
Maxine tittade upp när hon hörde sin fosterbrors röst borta vid dörröppningen. För första gången på hela dagen sken hon upp.
"Hej Alex! Ska inte du vara i skolan?"
Alex log ett snett litet leende och kom fram och satte sig intill Maxine på sängen.
"Jo, egentligen ska jag det, men jag... tog lite ledigt..."
Maxine log.
"Naughty little boy."
Alex ryckte lätt på axlarna.
"Jag är hellre här hos dig."
"Ja, du är knäpp..." sa Maxine och log. "Vad skulle ni ha för lektion nu?"
"Sex ed*." mumlade Alex.
*Sex ed - förkortning för sexual education = sexualupplysning.

"Oh..." sa Maxine och nickade förstående.
Sexualupplysning måste vara extra känsligt för Alex just nu, med allt han varit med om... tänkte hon.
Klasskamraterna brukade vanligtvis inte ta sexualupplysning på allvar, de brukade istället flamsa och komma med grova skämt.
Sådana skämt skulle nu inte göra saken bättre för Alex, så Maxine förstod mycket väl att han hade valt att skolka.
Alex sneglade på bordet med alla drycker.
"Oj... samlar du på saker att dricka eller?" flinade han.
Maxine skrattade och kramade sin bror. Hans humor fick henne alltid att må bra.
"Det är som att dricka medicin..."
"Hmmm..." sa Alex fundersamt.
Han drog upp en burk Dr Pepper ur en brun papperspåse.
"Det här kanske smakar lite bättre."
Maxine tog emot den mörkröda läskburken, öppnade den och tog en liten klunk.
Hon log och nickade.
"Mmmm... detta smakar lite bättre faktiskt."
"Vad bra." sa Alex och log.
Han tog burken.
"Drick inte." sa Maxine. "Det smakar nog medicin..."
Hon lade fingret på sina läppar.
Alex log igen.
"Burken ja, inte läsken. Förresten har vi delat på läskburkar när vi har varit riktigt förkylda, minns du det?"
Syskonen skrattade åt minnet.
De hade varit 7 år och de brukade dela på allt; isglass, läsk och godis och den julen hade både Alex och Maxine blivit vrålförkylda av diverse delade baciller.
"Men den här gången kan jag iallafall inte smitta dig..." sa Maxine.
Hon tog Dr Pepper-burken och drack njutningsfullt av den välkomna drycken.
"Ibland önskar jag att jag kunde ta över din sjukdom..." sa Alex. "Så att du fick vara frisk."

Maxine boxade till honom på armen.
"Aj...!" sa Alex. "Vad slåss du för?!"
"För att du pratar korkat." sa Maxine.
Sedan log hon och kramade om sin bror.
"Sött - men korkat. Tror du jag skulle må bra om du var sjuk - även om jag var frisk menar jag...?"
Alex skakade på huvudet.
"Nääää..." sa han tyst.
"Näää, just det. Sluta prata dumheter då, sötnos." sa Maxine och kramade Alex hårdare.

Skrivpuff - 19 augusti 2011

Skriv 5 favoritord på M och en berättelse där minst två av dem är med.

Makaber, Magisk, Magasin (tidning), Miserabel, Myteri

Fortsättning på puffarna från 17/8 och 18/8

Sun City Hospital, våren 2011

Maxine satt i sjukhussängen och bläddrade i ett glossigt magasin när Joanne och Alex kom in i rummet. Hon hade känt sig miserabel och krasslig hela dagen, men nu när hon såg sin fostermamma och bror sken hon upp.
Joanne satte sig på Maxines säng och kramade henne.
"Hej min fina flicka."
"Hej mamma." sa Maxine glatt. "Hur hade ni det uppe vid Crystal Lake?"
"Bra." sa Alex. Han satte sig också på sängen.
Maxine log.
"Bra...? Du vill inte utveckla det lite...?"
Alex flinade.
"Okej, väldigt bra."
Maxine suckade, men det var en suck full av fniss.
"Visst, var kaxig du bara." sa hon och lade armen om Alex midja. "Berätta nu, innan jag tvingar dig."

Alex skruvade på sig när Maxine kittlade honom lite.
"Lägg av," fnissade han. "jag ska berätta. Vi hade det jättebra och vi såg flera coola djur. Kolla här."
Alex drog upp ett foto ur sin ryggsäck och visade Maxine en tvättbjörn som stod på bakbenen och såg nyfiket in i kameran.
"Awwww! Vilken söt!" sa Maxine förtjust. "Du tar jättefina bilder brorsan!"
"Jag antar det..." sa Alex lite blygt.
"Får jag ha bilden här?" frågade Maxine. "Jag vill ha nåt fint att titta på när jag ligger här."
Alex suckade.
"Hur länge ska du ligga här?"
"Jag får komma hem på torsdag, tror jag..." sa Maxine.
Hon sneglade frågande på Doktor Craven.
Doktor Craven log och nickade.
"Ja, på torsdag."
Maxine flinade brett.
"Om jag inte gör myteri och rymmer redan ikväll..."
"Gör det!" skrattade Alex.
Joanne log. Det var så härligt att se ungarna glada.
Hon beundrade alltid deras förmåga att finna små korn av glädje även när de hade det jobbigt.

Rätt som det var såg Maxine allvarligt och forskande på Alex.
"Vad har hänt?"
Alex rynkade ögonbrynen.
Va...? Vad menar du?"
"Det är nåt du inte berättar..." sa Maxine.
Alex och Joanne utväxlade en blick.
"Det är inget." sa Alex lågt.
Maxine höll om honom.
"Du vet var jag bor. Om du vill prata."
Hon pussade sin bror på kinden.

Joanne vände sig bort för att barnen inte skulle se att hon var nära att börja gråta.
Men Maxine, som hade haft lätt för att uppfatta folks känslor ända sedan hon var mycket liten, drog ur sin droppslang och klev ur sängen. Sedan gick hon fram till sin fostermamma och kramade om henne.
Alex kom fram till dem och lät sig dras in i kramen.
Doktor Craven visste att han borde ta Maxine till sängen och sätta i droppslangen igen. Men han tänkte att Maxine behövde få lite närhet med sin familj, så han väntade en stund.

Maxine verkade uppfatta sin läkares tankar, för hon såg upp på honom och flinade.
"Jag dör nog inte av att vara utan dropp i en minut va?"
Alex suckade.
"Var inte så makaber Maxie." sa han, sorgsen och lite arg.
Han kramade sin syster hårt och länge.
"Jag vill inte släppa dig." mumlade han.
"Gör inte det då." log Maxine. Hon höll om honom och strök honom över håret. "Men om du inte vill släppa mig får du stanna här inatt."
Alex skakade på huvudet.
"Nääää, du får följa med hem."
Maxine fnissade.
"Funkar bra för mig."
Hon rufsade om Alex hår.