*
Flickan gled ner från britsen och slog armarna om Doctor Craven.
"Tack för att du ville vara min läkare idag! Kommer du vara min läkare i fortsättningen också - och ge mig mediciner och behandlingar och sånt?"
Doctor Craven besvarade kramen.
"Tack Maxine. Ja, jag ska vara din läkare i fortsättningen också, och det ska bli en stor ära."
Maxine log brett.
"Vad bra! Då behöver jag inte oroa mig."
Flickan såg på sina fosterföräldrar.
"Kom, nu vill Maxine the Greatest åka hem!"
Maxine vinkade adjö till Doctor Craven och skyndade sig ut i korridoren.
Martin skakade hand med läkaren.
"Tack så mycket för allt du gjorde för Maxine idag! Det märks verkligen att hon uppskattar att hon ska få ha dig som läkare."
Doctor Craven log.
"Hon är en fantastisk unge! Modig och har massor med humor. Hon är ett starkt barn och kommer säkert att klara behandlingarna bra."
Joanne sjönk plötsligt ner på en stol. Hon började gråta.
"Det känns som allt med Maxies sjukdom har blivit verkligt nu...!" snyftade hon.
Martin drog in sin fru i sin famn och höll om henne.
Maxine, som hade kommit tillbaka för att se varför hennes föräldrar aldrig kom, blev nu stående i dörröppningen.
Martin såg på flickan. Hon såg så liten och rädd ut nu.
"Kom hit, lilla tiger."
Martin gick fram till Maxine och svepte upp henne i famnen.
"Allt ska bli bra älskling." viskade han. "Allt ska bli bra."
Joanne höll om både Martin och Maxine.
Maxine klamrade sig fast vid sina fosterföräldrar och tog Joannes hand.
"Gråt inte mamma Jo..." tröstade flickan. "Jag klarar mig. Jag är stark."
Flickan gled ner från britsen och slog armarna om Doctor Craven.
"Tack för att du ville vara min läkare idag! Kommer du vara min läkare i fortsättningen också - och ge mig mediciner och behandlingar och sånt?"
Doctor Craven besvarade kramen.
"Tack Maxine. Ja, jag ska vara din läkare i fortsättningen också, och det ska bli en stor ära."
Maxine log brett.
"Vad bra! Då behöver jag inte oroa mig."
Flickan såg på sina fosterföräldrar.
"Kom, nu vill Maxine the Greatest åka hem!"
Maxine vinkade adjö till Doctor Craven och skyndade sig ut i korridoren.
Martin skakade hand med läkaren.
"Tack så mycket för allt du gjorde för Maxine idag! Det märks verkligen att hon uppskattar att hon ska få ha dig som läkare."
Doctor Craven log.
"Hon är en fantastisk unge! Modig och har massor med humor. Hon är ett starkt barn och kommer säkert att klara behandlingarna bra."
Joanne sjönk plötsligt ner på en stol. Hon började gråta.
"Det känns som allt med Maxies sjukdom har blivit verkligt nu...!" snyftade hon.
Martin drog in sin fru i sin famn och höll om henne.
Maxine, som hade kommit tillbaka för att se varför hennes föräldrar aldrig kom, blev nu stående i dörröppningen.
Martin såg på flickan. Hon såg så liten och rädd ut nu.
"Kom hit, lilla tiger."
Martin gick fram till Maxine och svepte upp henne i famnen.
"Allt ska bli bra älskling." viskade han. "Allt ska bli bra."
Joanne höll om både Martin och Maxine.
Maxine klamrade sig fast vid sina fosterföräldrar och tog Joannes hand.
"Gråt inte mamma Jo..." tröstade flickan. "Jag klarar mig. Jag är stark."
 |
| Ain't No Mountain High Enough - Marvin Gaye and Tammi Terrell |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar