Skriv om att bekymra sig.
Paradise, California. Sommaren 2006
"Vad är det mamma? Varför är du ledsen?"
Cassie Spencer såg lite oroligt på sin mamma.
"Jag är lite bekymrad för Alex, han var så arg på mig igår." sa Nora.
Hon suckade.
"Jag skulle så gärna vilja säga att jag älskar honom och fråga hur han mår..."
"Men ring honom då." sa Cassie.
Nora skakade på huvudet.
"Han kommer inte att vilja prata, han sa igår att han hatar mig."
Cassie kröp upp i sin mammas famn.
"Men mamma... du vet ju hur Alex är... även om han blir arg ibland och säger att han hatar dig, så älskar han dig ändå vet du."
Nora såg på sin lilla flicka. 8 ½ år och så klok.
"Ja du har nog rätt älskling." sa Nora och kramade om Cassie.
Cassie nickade. Hon hoppade ner från Noras knä och sprang fram till telefonen på väggen.
Hon slog ett telefonnummer som stod nerklottrat på en lapp.
"Hej, det här är Cassie Spencer. Är Alex där?"
Efter en stund hörde Cassie sin storebrors röst i andra änden.
"Hej Cassie! Hur mår du?"
"Bra." sa Cassie. "Fast jag saknar dig."
"Och jag dig." sa Alex.
Cassie såg bort mot sin mamma.
"Du Alex... mamma är lite bekymrad för dig..."
"Säg att hon inte behöver vara det." sa Alex lugnt. "Jag mår bra och är inte så arg längre."
Cassie log.
"Vad bra! Ska jag ge mamma en kram från dig?"
"Ja, gör det." sa Alex. "Och bekymra er inte för mig hela tiden, jag har det bra här."
"Okej brorsan. Jag älskar dig. Kom hem snart."
Alex skrattade till.
"Cass... jag har två veckor kvar. Krama mamma från mig nu. Jag måste gå nu."
"Okej. Hej då Alex."
"Hej då Cassie. Och du, jag älskar dig också."
Cassie lade leende på luren och kröp upp i mammas famn igen.
"Här kommer en kram till dig från Alex."
Cassie gav Nora en lång kram.
Nora brast i gråt.
Paradise, California. Sommaren 2006
"Vad är det mamma? Varför är du ledsen?"
Cassie Spencer såg lite oroligt på sin mamma.
"Jag är lite bekymrad för Alex, han var så arg på mig igår." sa Nora.
Hon suckade.
"Jag skulle så gärna vilja säga att jag älskar honom och fråga hur han mår..."
"Men ring honom då." sa Cassie.
Nora skakade på huvudet.
"Han kommer inte att vilja prata, han sa igår att han hatar mig."
Cassie kröp upp i sin mammas famn.
"Men mamma... du vet ju hur Alex är... även om han blir arg ibland och säger att han hatar dig, så älskar han dig ändå vet du."
Nora såg på sin lilla flicka. 8 ½ år och så klok.
"Ja du har nog rätt älskling." sa Nora och kramade om Cassie.
Cassie nickade. Hon hoppade ner från Noras knä och sprang fram till telefonen på väggen.
Hon slog ett telefonnummer som stod nerklottrat på en lapp.
"Hej, det här är Cassie Spencer. Är Alex där?"
Efter en stund hörde Cassie sin storebrors röst i andra änden.
"Hej Cassie! Hur mår du?"
"Bra." sa Cassie. "Fast jag saknar dig."
"Och jag dig." sa Alex.
Cassie såg bort mot sin mamma.
"Du Alex... mamma är lite bekymrad för dig..."
"Säg att hon inte behöver vara det." sa Alex lugnt. "Jag mår bra och är inte så arg längre."
Cassie log.
"Vad bra! Ska jag ge mamma en kram från dig?"
"Ja, gör det." sa Alex. "Och bekymra er inte för mig hela tiden, jag har det bra här."
"Okej brorsan. Jag älskar dig. Kom hem snart."
Alex skrattade till.
"Cass... jag har två veckor kvar. Krama mamma från mig nu. Jag måste gå nu."
"Okej. Hej då Alex."
"Hej då Cassie. Och du, jag älskar dig också."
Cassie lade leende på luren och kröp upp i mammas famn igen.
"Här kommer en kram till dig från Alex."
Cassie gav Nora en lång kram.
Nora brast i gråt.
Soundtrack/Låtlista
2 kommentarer:
Gillar att läsa dina texter om Alex. Hinner dock inte alltid läsa allt :-), tyvärr. Så att du vet.
Tack så mycket! Vad kul att du gillar att läsa om Alex! :)
No worries Ethel, man läser så mycket man vill och hinner! :)
Kram
Skicka en kommentar