*
Alex tog mod till sig.
"Förlåt, men vad skrattar du åt?"
Kvinnan skrattade ännu mer. Det var ett glatt litet skratt, som om hon tyckte att Alex hade sagt något gulligt.
"Jag förstår att dina vänner har berättat historien om Damen i sjön för dig."
"Dom har inte berättat hela storyn." sa Alex.
Kvinnan nickade.
"Den är otäck."
"Jag är inte rädd." sa Alex kavat.
Kvinnan log.
"Nej, det är du verkligen inte. Du vågade gå upp hit - två gånger till och med - trots att alla säger att det spökar här."
Alex bet sig fundersamt i läppen.
"Gör det det?"
Kvinnan log hemlighetsfullt.
"Mmmm... det gör det. Men det är inte jag som spökar. Jag är livs levande."
"Men..." sa Alex oförstående. "om du inte är spöket, hur kommer det sig att du är så kall?"
Kvinnan skrattade igen.
"Jag badar i sjön varje morgon. Vattnet är iskallt."
"Jaha." sa Alex. "Nu ska jag inte störa dig mer."
Han vände sig om och skyndade sig mot båten.
Kvinnan såg efter honom.
"Vilken liten sötnos." sa hon för sig själv.
När Alex kom ner till båten såg Desi och Mae storögda på honom.
"Pratade du med spöket...?" utbrast Desi.
Alex nickade.
"Mmmm... hon försökte ta mig, men då sprang jag."
"Så det spökar verkligen i huset?" flämtade Mae.
Alex nickade igen.
"Du är så modig!" sa tjejerna och kramade honom.
Alex rodnade. Men han kände sig rätt så nöjd med att få kramar av tjejerna.
Ska nog skrämma upp dom lite oftare... tänkte han och fick svårt att hålla sig för skratt.
Alex tog mod till sig.
"Förlåt, men vad skrattar du åt?"
Kvinnan skrattade ännu mer. Det var ett glatt litet skratt, som om hon tyckte att Alex hade sagt något gulligt.
"Jag förstår att dina vänner har berättat historien om Damen i sjön för dig."
"Dom har inte berättat hela storyn." sa Alex.
Kvinnan nickade.
"Den är otäck."
"Jag är inte rädd." sa Alex kavat.
Kvinnan log.
"Nej, det är du verkligen inte. Du vågade gå upp hit - två gånger till och med - trots att alla säger att det spökar här."
Alex bet sig fundersamt i läppen.
"Gör det det?"
Kvinnan log hemlighetsfullt.
"Mmmm... det gör det. Men det är inte jag som spökar. Jag är livs levande."
"Men..." sa Alex oförstående. "om du inte är spöket, hur kommer det sig att du är så kall?"
Kvinnan skrattade igen.
"Jag badar i sjön varje morgon. Vattnet är iskallt."
"Jaha." sa Alex. "Nu ska jag inte störa dig mer."
Han vände sig om och skyndade sig mot båten.
Kvinnan såg efter honom.
"Vilken liten sötnos." sa hon för sig själv.
När Alex kom ner till båten såg Desi och Mae storögda på honom.
"Pratade du med spöket...?" utbrast Desi.
Alex nickade.
"Mmmm... hon försökte ta mig, men då sprang jag."
"Så det spökar verkligen i huset?" flämtade Mae.
Alex nickade igen.
"Du är så modig!" sa tjejerna och kramade honom.
Alex rodnade. Men han kände sig rätt så nöjd med att få kramar av tjejerna.
Ska nog skrämma upp dom lite oftare... tänkte han och fick svårt att hålla sig för skratt.
Soundtrack/Låtlista
8 kommentarer:
Bra
Känner några kalla kårar utefter ryggen. Kan inte låta bli att misstänka att Alex har träffat döden. Men han klarar sig säkert :-). Alltid intressant att läsa om Alex.
Gullig text som får mig att le. Han är lite busig Alex.
@ Pia: Tack! :)
@ Ethel: Ja, vår lilla modiga Alex klarar sig alltid! :)
Kul att du gillar att läsa om honom! Tack!! :)
@ Anitha: Awww tack!! :D
Ja, han är ett riktigt litet busfrö! ;)
Haha, love it!
Men man blir nyfiken på vem den här kvinnan är..och vem det riktigt spöket är...om hon nu talar sanning ;-)
Skriv mera...fort! :-)
@ The Darkest Night: Thanks! :)
Mmmm.... ska bli spännande att få veta vem den mystiska kvinnan är...
Ska be Alex berätta mer :-)
Sött :)
@ Anne: Tack! :)
Skicka en kommentar