SkrivPuff: Utmaning 2011:116 - 28 april

Skriv om avsmak.

Paris. Juni 1832.

Jules Deveraux såg med avsmak på den store polisinspektören.
Belette var inte alls omtyckt av folket. Han trodde han var något bara för att råkade ha lite mer makt än andra.
Han snokade ofta runt bland studenterna som brukade umgås på caféet. Och han skrämde ju slag på lilla Soleil och lille Bastien, hotade med att ta dem till barnhemmet de rymt ifrån.
Dagens heta diskussion om revolution hade avtagit så fort Inspecteur Belette hade stuckit in sitt fula tryne genom dörren till Café Coeur Rouge.
François började sjunga Sur le pont d'Avignon med Soleil och Bastien istället och de fick hela caféet att sjunga med i den oskyldiga lilla sången.
Jules log när lilla Soleil sjöng versen om de modiga soldaterna lite högre än de andra verserna.
"Det går muntert till här idag." sa Inspecteur Belette.
Jules log ett falskt leende.
Det skulle bli ännu mer muntert om somliga kunde sluta förpesta tillvaron för hederligt folk, tänkte han och  återgick till målningen han höll på med.

Gästerna på caféet tittade nyfiket på vad den unge konstnären målade - och de fick sig ett riktigt gott skratt.
På Jules målarduk glirade en vessla i polisuniform mot dem.
"Vackert Jules!" frustade en en man.
Han höjde sin ölsejdel i en vördnadsfull skål.
"Très bon, mon ami!"
Soleil fnissade när hon såg målningen. Hon kikade upp på Inspecteur Belette och såg sedan på målningen av polis-vesslan igen.
"Väldigt bra Jules." berömde hon. "Mycket portättlikt."




Belette = vessla

Sur le pont d'Avignon

SkrivPuff: Utmaning 2010:140 - 20 maj

Skriv om något franskt!
*

Prolog till SkrivPuff: Utmaning 195 - 14 juli (2009)

*

REVOLUTIONENS BARN

Café Coeur Rouge, Paris. Juni 1832

”Non! Absolut inte, Soleil!”
François röst var bestämd. Han kunde inte tillåta barnen att vara med och strida i den planerade revolutionen, de var alldeles för unga.
“Jag vill också slåss för vår frihet och rättigheter!” sa Soleil.
“Det är alldeles för farligt.” sa François.
Soleil tjurade lite och pillade på ett hopvikt tygstycke hon hade i knät.
“Vad är det där?” frågade Bastien, Soleils bäste vän, som hon rymt från barnhemmet tillsammans med.
Soleil vek upp det röda tygstycket och höll upp det framför sig.
“En flagga?” sa Bastien.
Soleil reste sig, höll upp den röda flaggan så högt hon kunde ovanför huvudet.
“Jag har gjort den själv!” sa hon stolt.
Hon log och gav flaggan till François.
“Till mig?”
Soleil nickade ivrigt.
“Bara för revolutionens skull.”
“Du är en sann liten patriot, du, Soleil.” sa François.
Han log mot den lilla flickan som var så söt i sina ljusa, toviga lockar och lite smutsiga ansikte.
Det fanns så mycket glädje i det lilla livet, trots att hon inte ägde någonting och inte hade någon familj som älskade henne.
Soleil log tillbaka mot François, som hon beundrade så. Hon slätade till sin klänning, som hon så omsorgsfullt sytt själv, en enkel liten bomullsklänning i rött, vitt och blått.
“Du ska väl inte vara med på barrikaderna?” frågade Bastien.
Han kände sig rädd och orolig inför de annalkande striderna.
“Jo, det ska jag!” sa Soleil bestämt.
Den lilla flickan ställde sig på sin stol, sköt upp en knuten näve i luften.
“Revolution eller död!” skrek hon.
Som om hon redan står på barrikaden... tänkte François med en liten suck. Jag måste ta ett allvarligt samtal med Jules som lovat henne att få vara med.

Soleil, Bastien och François åt sin frukost under tystnad.
Det var en mager frukost, bestående av ost, bröd och vatten.
“Det är inte bakelser, men det är bättre än inget.” hade Soleil sagt, med en liten glimt i ögat, när frukosten  serverades.
Hon syftade på ryktet som uppstått om en drottning i deras land för över fyrtio år sedan.
Soleil tog en stor tugga av sin brödbit och sköljde ner den med vatten.
“Sa drottningen verkligen så, att folket kunde äta bakelser?” frågade Bastien.
Soleil ryckte på axlarna.
“Je ne sais pas.”
“Isåfall borde hon fått bakelser nerkörda i halsen.” tyckte François.
Soleil nickade instämmande.
Sedan började hon tyst nynna på La Marseillaise.
*