Huset som Gud glömde - 79

Coral

Har min migrän gjort mig knäpp, eller har pappa käkat snäll-piller idag…?
Nej, så är det ju förstås inte… det är ju bara så att han spelar teater inför Don, så att han inte ska fatta hur pappa egentligen är.
Det är faktiskt läskigt hur pappas humör kan växla och hur han lyckas lura folk.
Nu kom han till och med fram till Kyle och mig och kramade oss…!
”Har ni haft det bra hos farmor och farfar?” frågade han.
Kyle och jag nickade.

Nancy kom också fram och kramade oss.
Kyle slank ur hennes famn.
”Ursäkta," sa han stelt. "men jag är trött… ska nog gå och lägga mig nu.”
”Klockan är ju bara nio... Du måste vara verkligen jättetrött lilla gubben?” sa Nancy och strök honom över ryggen.
Kyle flyttade sig en bit ifrån Nancy.
*

Huset som Gud glömde - 76

Kyle

Uncle Don är super-cool, äventyrlig, snäll, rolig - världens bästa farbror!
Och han gillar foto och historia, precis som Coral och jag - jättekul.
Don reser runt väldigt mycket, både i USA och utomlands, skriver reseskildringar plus lite om länders historia och han fotograferar.
Steven och Elaine får ofta följa med honom. Lyckliga dom.
Uncle Don har lovat att Coral och jag också ska få följa med på någon resa - det ser vi verkligen fram emot!

Steven är vår äldste kusin. Han fyllde 17 år i februari, och han ser mig som en liten småunge.
Han och jag kommer aldrig överens och bråkar rätt mycket. Eh, jag menar hela tiden. Vi hittar alltid något att bli oense om. (Ibland slåss vi till och med.)
Men jag gillar Elaine väldigt mycket. Hon fyllde 16 år i januari, så hon är nästan ett helt år äldre än Coral, fast dom är födda samma år.
Elaine är alltid snäll och glad. Coral och jag kommer jättebra överens med henne. Och Elaine blir jättearg på Steven om han bråkar med mig.

Jag hoppas att Uncle Don och kusinerna stannar länge!
Förutom Stevens och mina dumma bråk, är det alltid lika kul när de är hos oss.
Och det är så skönt när vi har dem på besök, för då behöver Coral och jag inte vara rädda för pappa - och Nancy är normal.
*

Huset som Gud glömde - 75

Kyle

Vi lämnade av Darla hemma hos henne först, sedan Ashlee.
När vi kom fram till vårt hus såg vi en bil på uppfarten som Coral och jag aldrig sett förr. Hmm... hade pappa (eller Nancy) köpt ny bil, eller hade vi besök?
Det troligaste var att vi hade besök. Men vem…?
Vi hoppades att det inte var Lenny, pappas super-jobbiga kompis (som pratar jämt och skrattar åt sina egna skämt).
Visserligen var det inte Lennys bil, men man vet ju aldrig - han kunde ha köpt en ny och han dyker upp hemma hos oss lite som gubben i lådan när han tycker att han vill. (Det vill han ganska ofta.)

När vi kom in hörde vi inte Lenny. Konstigt tyckte vi... för tro mig, den mannen hörs…!
Men det var inte Lenny. När Coral och jag kom in i köket fick vi en stor överraskning:
Vår farbror Don (pappas bror) och våra kusiner, Steven och Elaine, hade kommit på besök!
En av de bästa överraskningarna på länge!
Coral och jag kände oss alldeles överlyckliga!
*

Huset som Gud glömde - 74

Kyle

Mina tankar avbröts när chauffören kom in och meddelade att bilen var framkörd.
Vi gick ut.
Jag kände mig allt annat än glad. Nu var frihets-tiden över, nu skulle vi hem…
Hem till Honom (och Nancy) igen. :-(
Jag kände mig orolig när jag tänkte på vilken humör vår pappa kan vara på. Vi vet aldrig.
Vissa perioder är han arg hela tiden, ibland på helt okej humör och ibland
är han på sitt vidriga, ”kladdiga” humör.
Jekyll & Hyde...
Jag började må lite illa.

Coral lade armen om mig och Darla strök mig över håret.
”Du ser också blek ut, sötis. Mår du dåligt?”
Jag skakade på huvudet och lyckades le.
”Jag är bara lite trött.” sa jag.
”Du sov lite oroligt i natt, Kyle...” sa Ashlee. ”Drömde du otäckt?”
”Jooo, jag tror det…” sa jag lite osäkert. ”Men jag minns inte vad.”
Ashlee tog min hand i sin och kramade den.
”Jag ska ge alla dina monster på plytet.” sa hon med en blandning av skoj och bestämdhet i rösten.
”Ja, gör det.” sa jag.
Jag kramade hennes hand tillbaka.
*

Huset som Gud glömde - 57

Coral

Vi kom tillbaka till huset ungefär en halvtimme innan lunch.
Farmor och farfar mötte oss på trappan.
”Hej ungar! Har ni haft trevligt?” frågade farfar.
”Jättekul!” sa Kyle.
”Vad bra raring.” sa farmor. ”Lunchen är klar klockan ett, det blir bara något enkelt: kyckling med currysås och ris.”
Currykyckling brukar vara jättegott, men nu var jag inte hungrig alls… jag bara väntade på att snart få se pappas bil på uppfarten.
Farmor tycktes märka att jag spana efter den, för hon sa:
”Er pappa och Nancy kommer inte. Robert var tvungen att jobba.”
Farmor såg riktigt besviken ut, men hela min kropp och själ jublade av glädje!
Vi skulle få vara fria i några dagar till!
För att min enorma glädje inte skulle slippa ur kroppen på mig lade jag på en mask som fick farmor att tro att jag också var lite besviken.
”Dom kanske kan komma en annan gång.” sa Kyle, som också hade lagt på sig en mask av fejkad besvikelse.
Han lät så himla änglalik ut att jag nästan brast i skratt.
Det var nästan som när han var fyra år och mamma ertappade honom med händerna fulla med kakor innan middagen. Då såg han också så där oskyldig ut och hävdade att det inte alls var han som tagit kakorna.
Mamma hade gapskrattat och sagt; ”Var det nån annan som gav dig kakorna?”
Kyle hade nickat och sett fullkomligt allvarlig ut.
”Jaaaa! Morfar.” sa han.
Nice try, Kyle. Haha!

”Är ni mycket besvikna för att er pappa inte kommer?” frågade farmor.
Kyle ryckte på axlarna.
”Nej, inte så värst.” sa han.
Farfar log.
”Det är nog skönt för ungar att slippa sina föräldrar ibland.”

Farfar vet inte hur rätt han har.
*

Huset som Gud glömde - 53

Coral

Farmor vinkade till sig en betjänt.
”Vill du vara snäll och ge Coral en ny sked?”
Betjänten log och nickade.
”Ska bli, Mrs. Collins.”
”Eh… tack, men det behövs inte.” sa jag.
”Är det säkert?” frågade betjänten. ”Att hämta en ny sked är inga problem.”
”Det är säkert.” sa jag. ”Tack ändå.”

”Du kan ta min sked.” sa Kyle och sträckte fram sin sked mot mig.
”Vad ska du äta med då?” frågade jag.
Kyle flinade.
”Händerna?”
Jag log mot Kyle, tacksam och imponerad över att han kunde skämta trots att måste vara minst lika orolig som jag över att pappa och Nancy kanske skulle komma.
Ashlee fnissade.
”Har du tappat ditt bordsskick, Kyle?”
Kyle klappade på sina fickor, som om han letade efter något.
”Yep.” flinade han och slog ut med händerna. ”Det är helt borta.”
Jag rufsade om Kyles hår och log mot honom för att visa hur tacksam jag var för att han lättade upp stämningen.
Visst är han fantastisk, min lillebror? ヅ
*

Huset som Gud glömde - 51

Coral

Vid frukosten sa farmor något som totalt slet Kyle och mig ur vår lilla tillfälliga värld av frihet och trygghet.
”Robert och Nancy kanske kommer till lunch imorgon.”
Jag tappade min sked i golvet.
”Ursäkta.” mumlade jag.
”Jag hoppas de kommer, det var så längesen de var här.” fortsatte farmor.
Kyle suckade.
”Ja, jag vet att det kan vara skönt att slippa sina föräldrar ibland," sa farmor till Kyle. "men det vore roligt om er pappa och Nancy stannar på festen också.”

Mmmm… jättekul...
Jag vet att de inte skulle göra något med oss här, men bara tanken på att pappa och Nancy skulle komma hit satte knutar i magen på mig.
Kyle dolde sin nervositet och ångest genom att plötsligt bli väldigt upptagen av sitt rostade bröd.
*

Huset som Gud glömde - 1

Prolog
*
Kyle

”Ni ska få vara hos farmor och farfar på vårlovet.”
Min syster och jag såg förvånade på vår pappa.
Coral och jag brukar aldrig träffa farmor och farfar, som bor i ett stort gammalt hus på ett ställe som heter Violet Hill.
Det har bara hänt ett par gånger, att vi har träffat dem menar jag. Senaste gången var nog när Coral och jag var 9 och 10 år.
Farmor och farfar Collins verkar inte vara så intresserade av sina barnbarn.
Men det är inget Coral och jag är särskilt ledsna för.
Ärligt talat hade vi varit ganska rädda för farmor de gånger vi träffade henne.
Farfar är okej, minns jag - en snäll gammal man som mest håller sig för sig själv.

”Er pappa och jag ska resa bort. Bara han och jag.” förklarade Nancy. ”Romantisk semester.”
Blä! Jag gjorde ofrivilligt en grimas.
Jag vill verkligen inte veta mer om deras ”romantiska semester”.

”Farmor och farfar?” sa Coral försiktigt. ”Men… vi känner dom ju knappt…”
”Ni får väl lära känna dom nu då.” sa pappa stramt.
”Det blir väl kul att träffa farmor och farfar?” gullade Nancy och kramade mig.
Jag slingrade mig ur hennes omfamning och suckade.

Hejsan excentriska släktingar.
Farväl till ett roligt vårlov tillsammans med Ashlee och Darla.
Suck.
*

Mina innersta tankar: Kyle - 1

*
Beröring. Tänk att ett och samma ord kan ha så många olika betydelser. När tillexempel Darla eller Ashlee - eller min syster - rör mig eller kramar mig känns det bara tryggt och bra.
Visst jag kan känna mig ganska generad om Darla eller Ashlee typ kittlar mig eller kramar mig... men inte så att det känns dåligt.
Men varje gång Nancy rör vid mig kryper det konstigt och obehagligt
i hela kroppen och skinnet på mig. Och jag känner mig så äcklad.
Ibland är jag rädd att det ska synas på mig vad hon gör med mig...
Jag skulle dö av skam om någon fick veta!
Om någon fick veta skulle de bara tycka att jag är äcklig.
Jag kommer aldrig kunna berätta vad som händer mig.
Jag berättar inte ens för Coral.
Fast jag tror hon vet.

Vänta... det kommer någon...!

Det var bara Coral :)
Måste sluta nu. Ska försöka sova lite - vi ska upp tidigt i morgon.

Jag kanske skriver en annan dag.

// Kyle

Blue Creek. Maj 2010
*

Hets #10

*
En halvtimme senare tystnade ljudet i faderns sovrum.
Kyle och Coral stängde av sina MP3-spelare och lyssnade efter ljud.
De hörde hur fadern gick in i badrummet och de trodde först att Nancy hade somnat.
Det hade hon inte.
Hon kom in till dem.
"Jag trodde att ni sov?" sa hon förvånat.
"Vi försöker..." mumlade Coral mellan sammanbitna tänder.
Nancy satte sig på Kyles säng.
"Allt väl med er?" frågade hon.
Hon började stryka Kyle över håret och sedan ner över ryggen.
Kyle skruvade på sig, drog sig undan Nancys beröring och lade sig närmare väggen. Han drog täcket över huvudet.
Nancy tycktes inte se Corals förintande blick. Hon bara log och vinkade.
"God natt sötnosar." kvittrade hon.
Sedan gick hon äntligen.
"Jag hatar henne." morrade Coral.
Kyle sade ingenting. Han låg kvar under täcket och kände sig äcklad och skamsen.

Coral tassade över till honom och satte sig försiktigt på hans säng.
Kyle drog bort täcket från ansiktet och satte sig upp.
"God natt brorsan." viskade Coral och rufsade om hans hår.
"God natt syrran." viskade Kyle tillbaka och kramade sin älskade syster.
De var tysta en liten stund, sedan sa Kyle:
"Jag har verkligen tur som har dig som syster."
*

Hets #9

*
"Sover ungarna?" frågade fadern när han kom hem vid elvatiden den kvällen.
"Jag tror det." sa Nancy. "De såg rätt så trötta ut. Hur var det på puben då? Blev det många öl?"
Nancy fnissade.
"Två öl bara. Jag stötte på Anderson förresten, den lilla jävla råttan har lyckats sno åt sin två av mina lastbilsresor...!"
"Åh nej...!" sa Nancy. "Vilka då?"
"Texas och New York. Fan också! Jag som hade tänkt ta med mig dig och ungarna på New York-resan i september...!"
"Sa du något till Anderson?" frågade Nancy.
Robert Collins nickade stolt.
"Jag sa några väl valda ord, sedan slog jag honom på käften."
Nancy drog efter andan.
"Nej... säg att du inte gjorde det...!"
"Det gjorde jag. Men han förtjänade det stumpan. Men du... nu ger vi blanka fan i råttan Anderson och så går vi in till sovrummet..."

Coral och Kyle låg i sina sängar och hörde hur Nancy och fadern kastade sig i faderns säng.
Kyle lade kudden över huvudet i ett försök att dämpa ljuden där inifrån. Det hjälpte inget vidare.
Både Kyle och Coral suckade och tog fram sina MP3-spelare.
Musik skulle iallafall överrösta de värsta ljuden.

Innan Kyle och Coral somnade skänkte de Paul Anderson en tanke.
Tack vare honom skulle de slippa följa med fadern och Nancy på en lastbilsresa till hösten.
Paul Anderson var dessutom en trevlig och schysst man som förtjänade varenda dollar man kunde få.
Han hade det inte så gott ställt och hankade sig fram med smålöner som lastbilschaufför och deltidsarbetare på biblioteket.
Coral och Kyle hoppades att fadern inte slagit honom mycket. Han förtjänade verkligen inte att få stryk bara för att han tog ett välbehövligt jobb!
*

Hets #6

*
Kyle kämpade fortfarande med sin mattebok. Han tittade upp när Coral slog sig ned vid bordet.
"Känner du dig bättre?" frågade han.
Coral nickade.
"Hur går det för dig då?"
"Tre tal kvar..." suckade Kyle. "Jag kommer få sitta hela natten med det här...!"
"Ska jag hjälpa dig?" frågade Nancy och gick fram mot Kyle.
Coral reste sig och ställde sig beskyddande mellan sin bror och Nancy.
"Nej, jag hjälper honom."
"Okej." sa Nancy. "Du är en fin syster som hjälper din bror."
Hon log mot Coral och Kyle och gick och satte sig i TV-soffan.

"Kyle, jag gör klart dina tal." viskade Coral. "Gå och vila eller ta ett bad, det har varit en lång dag och du är trött."
"Jo..." sa Kyle dröjande. "Men om Han..."
"Han kommer säkert hem sent." sa Coral lugnt. "Han går nog till puben med Lenny när han har lämnat tillbaka lastbilen, det brukar han ju göra."
Kyle funderade en stund.
"Men Cor, du ska inte behöva göra mina läxor."
"Jo, det ska jag." Coral log mot sin bror. "Lås in dig i badrummet en stund nu, så du får vara ifred..."
Coral nickade menande mot Nancy som satt och såg på TV.
Kyle log tacksamt.
"Du är bäst Coral, vet du det?"
Han gav sin syster en stor kram.
*

Hets #5

*
Efter en stund började Coral bli en aning rastlös. Oro, för Kyles skull, gnagde i henne och det blev svårt att njuta av något så härligt som ett hett bad i lugn och ro.
Hoppas att Nancy låter honom vara ifred nu... tänkte Coral.
Hon visste hur mycket hennes lillebror avskydde Nancys beröring.
Nancy hade varit väldigt klängig mot honom den senaste tiden och det äcklade både Kyle och Coral.

Coral bestämde sig för att kliva upp ur badet. Hon hade ändå legat där i nästan en halvtimme.
Hon tvättade snabbt sitt långa, lockiga hår och duschade av sig schampo och duschtvål.
Sedan klev hon upp, tappade ut vattnet och sköljde noga ur badkaret.

När hon städat upp efter sig, lindade hon en handduk om håret och tog på sig mjukis-kläder.
Sedan gick hon ut i köket för att se hur det gick för Kyle.
*

Hets #3

*
Efter middagen satte sig Kyle ner med sin matteläxa igen.
"Hur mycket har du kvar då?" frågade fadern och tittade ner i matteboken.
Kyle visade.
"Ja, ja, men det är ju bara ett par tal, det kan väl inte vara så svårt?"
"Har man Dyskalkyli så är det svårt." flög det ur Coral.
Faderns ögon brann när han såg på henne.
Varför kan jag inte lära mig att hålla tyst...? tänkte Coral.
I nästa sekund kände hon faderns ena hand om sin hals.
"Har jag bett dig yttra dig?!"
"Nej..." kved Coral. "Förlåt Sir. Jag ville bara..."
"Du ska ingenting! Om du vill göra någon nytta så kan du hjälpa din bror med läxorna eller så går du härifrån!"
Kyle kramade sin systers hand.
"Det okej, Cor, du behöver inte stanna. Jag ska försöka klara det här."
Han log ett tappert litet leende.
"Jag kan hjälpa dig med matten, Kyle." sa Nancy. "Jag hade ganska bra betyg i matte när jag gick i skolan."
"Vad bra Kyle, då hjälper Nancy dig." sa fadern. "Jag åker i väg och lämnar lastbilen."

När fadern hade gått och Nancy var utom hörhåll såg Kyle med orolig blick på sin systers hals.
"Hur gick det?" frågade han.
"Det är okej." sa Coral.
Men det ömmade i skinnet efter faderns hårda grepp och hon började få huvudvärk. Hon längtade efter ett hett bad.
Det verkade som om Kyle kände det på sig, för han reste sig och gav sin syster en kram.
"Ta en värktablett och gå och vila lite, Coral. Jag klarar mig här."
"Säkert...?" frågade Coral.
"Säkert." försäkrade Kyle.
Coral kramade honom.
"Jag tar ett bad innan Han kommer hem."
Kyle nickade.
"Och jag fortsätter att kämpa med det här eländet."
Han daskade till matteboken.
Coral log.
"Du klarar det brorsan."
*

Hets #2

*
"Du har glömt att bädda sängen idag, Kyle." sa fadern strängt när Kyle och Coral stod vid diskbänken och hjälpte Nancy att förbereda maten.
"Förlåt Sir." sa Kyle. "Men vi fick så bråttom till skolan imorse."
Han sneglade oroligt på sin far.
"Du får gå upp en halvtimme tidigare imorgon." sa fadern. "Och då ska du bädda sängen riktigt ordentligt."
"Ja Sir, det ska jag." sa Kyle, lättad över att ha kommit undan med endast en tillsägelse.
"Robert, varför är det så viktigt att han bäddar sängen?" frågade Nancy.
"För att min son inte ska vara nån jävla slarver, så klart!" svarade Robert.
Hans ton talade tydligt om att han inte ville ha fler "dumma frågor".

Nancy, Coral och Kyle fortsatte med maten. Coral rullade köttbullar, Kyle skalade potatis som skulle bli potatismos och Nancy förberedde en deg till bröd.
"Bry er inte om den där sura gubben." sa Nancy i skojfrisk ton. "Han är bara på dåligt humör."
Hon ryckte på axlarna.
"Han får tjura hur mycket han vill, vi tre ska iallafall ha en trevlig middag! Eller hur?"
Nancy kramade om Kyle och smekte hans rygg.
Pojken slingrade sig besvärat ur hennes grepp. Trots den tjocka tröjan han hade på sig, kändes det som om han hade Nancy ända in på huden. Känslan äcklade honom.
Coral gav Nancy en blick som var full med is.
Men Nancy verkade inte märka det, för hon återgick till sitt bröd, glatt sjungande.

"Kyle, efter middagen fortsätter du med matteläxan," sa fadern som satt vid köksbordet och läste en tidning. "är det förstått?"
"Men Sir..." sa Kyle. "det är svårt, jag behöver hjälp."
Fadern gav honom en mörk blick.
"Du ska göra klart läxan om du så måste sitta uppe hela natten! Din syster får väl hjälpa dig."
Kyle suckade uppgivet.
"Sa du nåt?" dundrade fadern.
"Nej Sir." mumlade Kyle.
Han sneglade på sin syster och såg att Coral knöt händerna så hårt att knogarna vitnade.
*

Hets #1

Måndag.
*
Kyle och Coral var glada över att de haft en härlig helg med Ashlee och Darla. För så fort fadern kom hem från sin lastbilsresa var harmonin slut.
Fadern var på vresigt och dåligt humör. Coral och Kyle förstod att något hade hänt på resan, men de vågade inte fråga.

Efter skolan på måndagseftermiddagen satt Kyle och Coral vid köksbordet och gjorde sina läxor.
Coral jobbade med Engelska och Historia och Kyle kämpade med sin matte.
"Det går inte...!" sa han uppgivet.
"Lämna matten då," sa Coral. "och be Mrs. Rice om hjälp imorgon."
"Ja, jag får väl göra det." suckade Kyle.
Han stängde matteboken och lade ner den i sin ryggsäck som stod lutad mot stolsbenet.
Fadern ställde sig vid bordet och såg ner på sin son.
"Vad hörde jag? Tänker du strunta i dina läxor?"
"Nej, Sir." sa Kyle. Han såg på sin far med oro i de stora, blå ögonen. "Men det är så svårt... Och Mrs. Rice har sagt om jag tycker det är svårt är det okej om jag hoppar över dom talen och ber henne om hjälp."
Fadern fnös.
"Vad är det för jävla lärare som inte lär sina elever att kämpa lite?"
"Det... det... gör hon." sa Kyle.
"Ja, ja, ja." sa fadern. "Gå och tvätta dig och hjälp Nancy med middagen istället."
Tacksam över att få komma ifrån läxorna, skyndade Kyle bort mot badrummet.
"Och sluta stamma!" ropade fadern efter honom.
"Men det kan han ju inte rå för." sa Nancy bortifrån diskbänken.
"Han låter som en liten idiot." sa fadern.
"Det gör han inte." sa Nancy. "Vad glad att du har en så fin och söt son, Robert."
Robert fnös igen. Sedan såg han på Coral.
"Har du gjort klart dina läxor?"
"Ja Sir." sa Coral.
"Vad väntar du på då?" sa fadern. "Gå och tvätta dig och hjälp till med middagen du med!"
Coral packade ner sina läxböcker, sedan skyndade hon också bort till badrummet.
*

En harmonisk helg (Del 6)

*
Kyle och Coral kom hem strax efter klockan åtta på söndagskvällen.
De suckade tungt när de ställde ner sina väskor på golvet och hängde upp sina ytterkläder på krokar i hallen.
Kyle såg olyckligt på sin syster.
”Ja... då var den här harmoniska helgen över...” sa han bedrövat.
Coral nickade, lika bedrövad hon.
Det kändes extra jobbigt för dem att komma hem när när de spenderat ett par dagar med underbara familjer som Ashlees och Darlas. Och de visste aldrig hur fadern skulle bete sig. Hans humör kunde växla väldigt mycket.

”Det är väldigt tyst.” sa Kyle. ”De kanske inte har kommit hem än.”
Vi får hoppas det, tänkte Coral.
Fadern och Nancy hade inte kommit hem än.
En lapp på köksbordet talade om att de skulle vara hemma tidigast klockan elva.
Kyle log lite.
”Vi är fria ett par timmar till.”
Coral log också.

Precis när Coral och Kyle var på väg in i sitt rum för att gå och lägga sig senare på kvällen, stannade Kyle till.
”Vad är det?” frågade Coral.
”Han har tagit bort låset...!” flämtade Kyle.
Nyckelhålsplattan under dörrhandtaget var mycket riktigt bortskruvat.
”Nej... det är inte sant...!” stönade Coral. Hon gav dörren en liten förargad spark. ”Han vill verkligen ta bort all vår frihet!”
”Varför gör han så här mot oss...?” sa Kyle.
Han sjönk ner på golvet.
”Jag vet inte.” suckade Coral.
”Varför kan vi inte vara en normal familj...?” frågade Kyle uppgivet.
Coral kramade om sin bror.
”Vi är normala Kyle, det är Han som inte är som man ska vara...”
Kyle drog en darrig suck.
”Jag saknar Lizzie.” nästan viskade han.
”Jag med, Kyle.” sa Coral och kramade sin lillebror hårdare. ”Jag med.”
*

En harmonisk helg (Del 1)

*
Coral och Kyle njöt av att slippa gå hem på fredagskvällen.
Eftersom fadern var på av sina lastbilsresor med Nancy under helgen skulle Coral och Kyle få en rolig och harmonisk helg med sina kompisar.
Coral skulle sova hos Darla på fredagen och Kyle hos Ashlee.
På lördagen skulle de samlas hos Ashlee, äta middag och sova över där.

Coral, Darla och Darlas äldre syster Amanda bakade kakor och pizza.
Sedan åt de framför TV:n såg romantiska komedier på DVD.

Under middagen ringde telefonen. Darla svarade.
”God afton.” hördes en tillgjord röst. ”Jag har en stilla undran: har ni möjligtvis Prins Albert på burk...?”
Skratt hördes i luren.
”Max och Chris.” viskade Darla till Coral och Amanda. I luren sa hon: ”Nej Max, vi har inte nån Prins Albert på burk.”
Max blev alldeles tyst när han inte fick chansen att dra poängen i skämtet.
”Är ni säker? Har ni verkligen inte Prins Albert på burk...?” frågade han, i en manande ton.
Coral tog luren.
”Nej, Max, vi har inte Prins Albert på burk. Vi har redan släppt ut honom.”
Darla och Amanda gapskrattade.
”Men...” sa Max tillplattat.
”Hej då Max.” sa Coral leende.
”Hur visste ni att det var jag förresten?” frågade Max.
”Hört talas om nummerpresentatör...?” flinade Coral.
”Åh...” mumlade Max snopet.
"Och vi känner igen din röst." tillade Coral.
"Åh..." sa Max, ännu mer snopet.
”Ha en trevlig kväll, Max.” sa Coral. ”Hälsa Chris.”
Hon lade på luren.

Tjejerna återgick till sin pizza och filmerna.
De pratade om allt mellan himmel och jord, skrattade och fnittrade åt det mesta och hade en helmysig tjejkväll.
Coral tänkte inte på fadern och allt jobbigt som pågick där hemma en enda sekund, istället njöt hon av sin frihet och trygghet.




En harmonisk helg är fortsättningen på "Champion!"
Champion! Del 1 | Champion! Del 2 | Champion! Del 3

*

Blue Creek Memories #3 (Del 5)

*
Kyle och Coral vägrade att äta. De satt och grät ner stora tårar i sina tallrikar långt efter Lenny och Nancy hade gått.
Faderns irritation växte sig större och större.
”Ät upp nu. Ni får inte lämna bordet förrän era tallrikar är tomma.”
Han tog Corals gaffel, lassade på lite mat och pressande in den kalla sörjan i sin dotters mun.
Coral spottade ut maten.
”Reta inte upp mig Coral.” varnade fadern. ”Ät upp maten nu – det du spottade ut också!”
Coral petade runt bland köttbitar och potatis med gaffeln, men hon åt inte en enda tugga.
”Vad ska jag ta mig till med dig?” suckade fadern.
Coral snyftade.
Hon hade ont i magen, av flera anledningar; hunger, rädsla och äckelkänslor.
Fadern gick fram till Kyle och förde en gaffel med mat mot hans mun.
”Du vill väl smaka på pappas mat, lilla gubben?”
Kyle knep ihop munnen och skakade på huvudet.
”Nu äter du!” vrålade fadern.
Båda barnen hoppade till.
Fadern tryckte in mat i Kyles mun, tvingade honom att svälja och upprepade sedan proceduren.
”Snälla pappa, sluta!” grät Coral.
”Tig nu, unge!” röt fadern.
*

Blue Creek Memories #3 (Del 4)

*
”Vem är Bunny?” frågade Nancy.
”Gör vi det? Äter vi Bunny?” frågade Coral. Även hennes kristallblå var tårfyllda.
”Vaddå...? äter vi nån vi känner?” frågade Lenny.
Han tyckte tydligen att det var roligt sagt, för han skrockade förnöjt åt sig själv.
Nu snyftade Kyle och Coral högt.
”Du har dödat vår kanin!” grät Coral.
”Jag vill... inte... äta mer...!” snyftade Kyle.
”Ni behöver väl inte sitta och böla över en kanin?” sa fadern, i en ton som tydligt visade hur löjliga han tyckte att hans barn var just nu. ”Ät upp maten nu, ungar.”
Kyle skakade på huvudet.
”Vill inte äta Bunny...!” grät han.

Middagen förflöt och de vuxna åt med god aptit. Coral och Kyle satt bara och grät.
”Ät upp nu,” sa fadern. ”så får ni efterrätt sedan.”
*