*
Stockholm.
Onsdag, 5 December 2008
Joel började bli ganska svettig. Den turkosblå overallen med svarta förstärkningslappar på knäna var varm och tät - ett perfekt plagg att bära i vinterkyla, men inte så värst perfekt inne på en ICA-butik.
Joel drog undan kragen från halsen, för att lufta sig lite. Men det hjälpte inte tillräckligt mycket, så han började dra ner dragkedjan.
Men han koncentrerade sig lite för mycket på dragkedjan, den var nämligen inte helt lätt att pyssla med, att han inte riktigt tänkte på hur han gick.
Klonk. Han hade lyckats gå rakt på någons kundvagn.
"Men, Joel...!"
Det var mamma som röt. Nu såg hon så där irriterad och arg ut som hon brukade göra när hon tyckte att Joel gjorde något fel eller var i vägen.
"Se dig för - du kan ju inte gå in folk så där!"
Nu kände sig Joel alldeles gråtig.
"Det var inte meningen..." fick han fram trots gråtklumpen i halsen.
Kvinnan som körde kundvagnen kom fram till honom.
"Gick det bra, lilla gubben? Gjorde du dig illa?"
Joel skakade på huvudet.
"Förlåt att jag gick på dig vagn. Jag sågde mig inte för."
"Åh, det gör ingen. Jag förstår att det inte var med flit. Det är inte alltid så lätt att gå och handla när det är mycket folk, eller hur?"
Hon log mjukt och vänligt mot honom.
Joel log tillbaka. Han gillade den här kvinnan, hon var snäll.
Mamma drog i hans arm. Det var dags att skynda vidare.
Joel vinkade till den snälla kvinnan och snubblade efter mamma.
"Mamma," flämtade han. "får jag ta av mig overallen...? Jag svettas ihjäl lite..."
Men nej, han fick inte ta av det varma plagget, sa mamma bestämt.
Varför förstod han inte... det var ju inget svårt eller jobbigt. Och han kunde ju själv. Han var fem år nu faktiskt.
Kanske ville mamma bestämma lite bara. Sådana kunde ju vuxna vara ibland, förklarade inte varför man inte fick göra vissa saker, utan svarade bara "för att jag säger det!".
Men så skulle Joel aldrig få svara. Då skulle mammas ögonbryn se så där arga ut och hennes röst skulle vara irriterad.
Jättemånga minuter senare stod Joel och mamma i kön. De skulle betala sina varor. Det var många som ville betala, så kön var lång som en tusenfoting.
Detta gjorde mamma ännu mer irriterad. Men hon sa inget argt till människorna framför. Hon var bara stressigt ilsken mot Joel.
När han kikade ner i deras röda kundkorg tillexempel, för att se om där fanns något kul till honom, då drog mamma i hans overall så att han åkte bakåt och skällde på honom igen.
"Rör ingenting nu!"
"Men jag ville bara titta..." sa Joel oskyldigt och pekade förklarande på kundkorgen.
"Skärp dig nu!" sa mamma. "Annars kommer inte tomten!"
Joel såg med stora blanka ögon på mamma och hennes nu arga ögonbryn.
Först kändes det som han skulle börja gråta. Men så blev han arg istället.
"Johooo då. Tomten kommer visst!" nästan skrek han. "Inte till dig bara - för du bara är dum och skriker...!"
Malena Ekdahl, kvinnan med kundvagnen som Joel dunsat in i, stod bakom den stressade mamman med sin lilla rara pojke. Nu log hon stort.
Det var inte mer än rätt att pojken sa ifrån.
"Du har så rätt, självklart kommer tomten till dig på julafton." sa Malena.
Den lilla pojkens varmröda ansikte sprack upp i ett brett, lyckligt leende och hans ögon glittrade.
Ur sin overall-ficka tog han upp en röd papperslapp, i vykort-storlek, och räckte den till Malena.
"God jul!" sa han med kärlek i rösten.
Malena tog mot papperslappen och såg leende på den. Pojken hade ritat några tecken, som nog skulle föreställa ord, och han hade även klistrat fast glitter och några juliga paljetter.
Malena blev alldeles varm om hjärtat.
"Tack så mycket, raring! God jul!"
Joel såg på sin mamma och log soligt.
"Fröken på dagis hade rätt - människor blir glada av julkort! Och nu har jag gjort nån glad!"
Pojken fick ingen respons från mamma. Hon stod nu och betalade.
Men Joel log ändå. Han hade gjort den där snälla kvinnan glad.
Han gav Malena en kram.
"Du är snäll." sa han ömt.
I en stund som denna fick man vara ganska hjärtlös för att inte röras till tårar. Malena gjorde det åtminstone. Och de som stod närmast dem i de två långa köerna såg inte heller helt oberörda ut.
Två tonårstjejer såg länge på Joel och log.
"Gulligaste ungen ju!" utbrast den ena.
"Ja, verkligen!" instämde hennes väninna.
Joel såg blygt på dem och log mjukt. Sedan tog han upp två mindre julkort ur overall-fickan och gav dem till tonårstjejerna.
"Till er." sa han. "God jul."
Stockholm.
Onsdag, 5 December 2008
Joel började bli ganska svettig. Den turkosblå overallen med svarta förstärkningslappar på knäna var varm och tät - ett perfekt plagg att bära i vinterkyla, men inte så värst perfekt inne på en ICA-butik.
Joel drog undan kragen från halsen, för att lufta sig lite. Men det hjälpte inte tillräckligt mycket, så han började dra ner dragkedjan.
Men han koncentrerade sig lite för mycket på dragkedjan, den var nämligen inte helt lätt att pyssla med, att han inte riktigt tänkte på hur han gick.
Klonk. Han hade lyckats gå rakt på någons kundvagn.
"Men, Joel...!"
Det var mamma som röt. Nu såg hon så där irriterad och arg ut som hon brukade göra när hon tyckte att Joel gjorde något fel eller var i vägen.
"Se dig för - du kan ju inte gå in folk så där!"
Nu kände sig Joel alldeles gråtig.
"Det var inte meningen..." fick han fram trots gråtklumpen i halsen.
Kvinnan som körde kundvagnen kom fram till honom.
"Gick det bra, lilla gubben? Gjorde du dig illa?"
Joel skakade på huvudet.
"Förlåt att jag gick på dig vagn. Jag sågde mig inte för."
"Åh, det gör ingen. Jag förstår att det inte var med flit. Det är inte alltid så lätt att gå och handla när det är mycket folk, eller hur?"
Hon log mjukt och vänligt mot honom.
Joel log tillbaka. Han gillade den här kvinnan, hon var snäll.
Mamma drog i hans arm. Det var dags att skynda vidare.
Joel vinkade till den snälla kvinnan och snubblade efter mamma.
"Mamma," flämtade han. "får jag ta av mig overallen...? Jag svettas ihjäl lite..."
Men nej, han fick inte ta av det varma plagget, sa mamma bestämt.
Varför förstod han inte... det var ju inget svårt eller jobbigt. Och han kunde ju själv. Han var fem år nu faktiskt.
Kanske ville mamma bestämma lite bara. Sådana kunde ju vuxna vara ibland, förklarade inte varför man inte fick göra vissa saker, utan svarade bara "för att jag säger det!".
Men så skulle Joel aldrig få svara. Då skulle mammas ögonbryn se så där arga ut och hennes röst skulle vara irriterad.
Jättemånga minuter senare stod Joel och mamma i kön. De skulle betala sina varor. Det var många som ville betala, så kön var lång som en tusenfoting.
Detta gjorde mamma ännu mer irriterad. Men hon sa inget argt till människorna framför. Hon var bara stressigt ilsken mot Joel.
När han kikade ner i deras röda kundkorg tillexempel, för att se om där fanns något kul till honom, då drog mamma i hans overall så att han åkte bakåt och skällde på honom igen.
"Rör ingenting nu!"
"Men jag ville bara titta..." sa Joel oskyldigt och pekade förklarande på kundkorgen.
"Skärp dig nu!" sa mamma. "Annars kommer inte tomten!"
Joel såg med stora blanka ögon på mamma och hennes nu arga ögonbryn.
Först kändes det som han skulle börja gråta. Men så blev han arg istället.
"Johooo då. Tomten kommer visst!" nästan skrek han. "Inte till dig bara - för du bara är dum och skriker...!"
Malena Ekdahl, kvinnan med kundvagnen som Joel dunsat in i, stod bakom den stressade mamman med sin lilla rara pojke. Nu log hon stort.
Det var inte mer än rätt att pojken sa ifrån.
"Du har så rätt, självklart kommer tomten till dig på julafton." sa Malena.
Den lilla pojkens varmröda ansikte sprack upp i ett brett, lyckligt leende och hans ögon glittrade.
Ur sin overall-ficka tog han upp en röd papperslapp, i vykort-storlek, och räckte den till Malena.
"God jul!" sa han med kärlek i rösten.
Malena tog mot papperslappen och såg leende på den. Pojken hade ritat några tecken, som nog skulle föreställa ord, och han hade även klistrat fast glitter och några juliga paljetter.
Malena blev alldeles varm om hjärtat.
"Tack så mycket, raring! God jul!"
Joel såg på sin mamma och log soligt.
"Fröken på dagis hade rätt - människor blir glada av julkort! Och nu har jag gjort nån glad!"
Pojken fick ingen respons från mamma. Hon stod nu och betalade.
Men Joel log ändå. Han hade gjort den där snälla kvinnan glad.
Han gav Malena en kram.
"Du är snäll." sa han ömt.
I en stund som denna fick man vara ganska hjärtlös för att inte röras till tårar. Malena gjorde det åtminstone. Och de som stod närmast dem i de två långa köerna såg inte heller helt oberörda ut.
Två tonårstjejer såg länge på Joel och log.
"Gulligaste ungen ju!" utbrast den ena.
"Ja, verkligen!" instämde hennes väninna.
Joel såg blygt på dem och log mjukt. Sedan tog han upp två mindre julkort ur overall-fickan och gav dem till tonårstjejerna.
"Till er." sa han. "God jul."