A - Adina & Asher (Grandma & Grandpa)
B - Beach
C - Clark (one of my best friends)
D - David (My Dad + my middlename)
E - Esther (Grandma McKenzie)
F - Friday Shows (at school)
G - George (Grandpa)
H - Happiness
I - Ice cream
J - Joe (one of my best friends)
K - Kate (my Mom)
L - Laughing
M - Maureen & Maggie
N - Novels
O - Ocean Beach
P - Popcorn
Q - Quizzes
R - Rebecca
S - Sunny
T- Tigers
U - Unbelievable
V - (Aunt) Vivienne (Dad's older sis)
W - Whales
X - Xylophone
Y - Yellow Submarine
Z - Zebra
*
Folk som också sett det hemska märket samlades kring bilen.
"Jag skulle vilja ha tag på den jäveln som har gjort det här!" morrade en av Davids arbetskamrater och knöt nävarna.
David hade nästan slutat att andas och hans ben darrade. Han satte ner matkassarna på marken och halvsatte sig på motorhuven för att få stöd.
"Jag kan inte visa Kate det här..." mumlade han, knappt hörbart. "Hon kommer att bli helt förstörd..."
Davids far lade en hand på Davids axel.
"Jag kör hem bilen till mig och försöker tvätta bort det där. Så kommer Esther och jag över till er senare."
David nickade.
"Tack pappa."
"Inga problem grabben."
George McKenzie satte sig i sin sons bil och körde hemåt.
"Ska jag skjutsa er hem, David?" frågade Davids arbetskamrat.
"Nej, det behöver du inte, vi går nog hem." svarade David. "Men tack ändå."
David vände sig till Ryan.
"Eller vad säger du, Ry? Känner du för att promenera hem?"
Ryan nickade.
David och Ryan gick hem mot Ocean Beach.
Ryan sade inte mycket under den 30 minuter långa promenaden och han var ganska blek.
"Pappa," sa han till sist. "ska det här aldrig ta slut...?"
David ställde ner matkassarna och kramade sin pojke.
De sa inget mer, men David tänkte samma sak som Ryan frågat: Ska den här mardrömmen aldrig ta slut...?
Små barfota fötter dunsade mot träplankorna när pojken sprang ner mot båten som precis lade till vid bryggan.
Ryan var ivrig att få se vad farfar och pappa hade med sig från den här fisketuren.
Hans blå ögon blev extra stora när farfar George visade upp fångsten.
”Vad är det...? Monster...?”
Ryan lät inte rädd, bara väldigt förbryllad. En sådan här fisk hade han aldrig sett förut.
”Den har armar!” utbrast han.
”Det är en bläckfisk.” förklarade farfar. ”Din mamma ska använda bläcket att skriva och måla med.”
5-åringen såg klentroget på havsdjuret.
”Har han bläck i sig...? Näää... farfar, du skojar!”
”Nej Ryan, det finns faktiskt bläck i det här djuret.” skrattade farfar. ”Du ska få se.”
Ryan petade lite försiktigt på bläckfisken.
”Kan man äta honom?”
”Ja,” sa pappa David. ”Vi ska tillaga den sedan. Vill du smaka då?”
Ryan rynkade på sin lilla näsa och skakade på sitt lockiga huvud.
”Neeeej tack...!” sa han med stort eftertryck. ”Vill inte äta fula monster. Jag tycker nog bara om att äta fisk som inte har bläck och armar.” *
*
Rebecca och Kate behövde inte laga gummistövel till middag; David och George hade fått flera stora fiskar.
"Nu får vi äta fisk i flera veckor." log David.
Rebecca spärrade upp ögonen.
"Inte varje dag väl...?"
"Jo," log David. "varje dag. Till frukost också."
Rebecca fnissade.
"Pappaaa... du bara skojar hela tiden."
David lyfte upp henne i famnen.
"Fy pappa, du luktar fisk!"
Rebecca gled ur hans famn.
David skrattade.
"Det gör nog din bror också, han ville prompt krama varenda fisk vi tog upp i båten."
"Kramade du fiskarna Ryan?" frågade Rebecca fnissande.
Ryan nickade.
"Mmm, Ryan krama fisk."
Rebecca satte sig på huk framför sin lillbror och sniffade i luften.
"Ja, du luktar som en fisk. Fy! Ryan, nu måste du bada."
Ryan sken upp som en liten sol.
"Ja! Bada! Ryan fisk!"
"Kommer han prata om fiskar varje dag nu...?" sa Rebecca med en liten suck.
Kate log.
"Nej, det tror jag inte. Imorgon hittar han säkert någonting han blir tokig i."
"Bra," sa Rebecca. "för fisk är inte särskilt kul, tycker jag."
"På tal om fisk..." sa David och flinade mot Rebecca. "Jag tänkte göra en fisksoppa till middag."
Rebecca gav Kate en finurlig blick.
"Nä, mamma och jag ska laga gammal gummistövel, visst mamma?"
Kate skrattade.
"Ja, det ska vi."
David såg roat och lite oförstående på sin fru och dotter.
"Gammal gummistövel...?"
"Jaaaa," sa Rebecca. "har du aldrig hört talas om den rätten?"
David såg på Ryan.
"Grabben, har du hört talas om maträtten gammal gummistövel?"
Ryan log med hela ansiktet och nickade, precis som om han förstod vad hans pappa pratade för tokigheter.
"Jaaa!" sa han glatt. *
*
Kate och Rebecca följde med David och Ryan ner till bryggan för att vinka av dem när farfar George kom med båten.
David tog på Ryan en flytväst. Ryan tittade intresserat på.
"Ryan, nu måste du sitta still i båten och inte busa." förmanade Kate.
"Jag är snäll pojke." sa Ryan.
"Ja, det är du." sa Kate. Hon log mot sin lille pojke. "Får mamma en puss?"
Ryan skakade på huvudet.
"Nä, Ryan ska fiska nu. Hej då."
Kate, David och Rebecca skrattade.
"Han har visst bråttom att komma ut på havet." skrattade George och lyfte ner sin sonson i båten. "Ska du inte följa med Rebecca?"
Rebecca skakade på huvudet.
"Nej, jag tycker inte om att fiska. Jag ska hjälpa mamma att framkalla fotografier."
"Vad trevligt." sa farfar George.
Rebecca nickade glatt.
"Åka båååt!" ropade Ryan otåligt. "Kom pappa!"
"Oj, bäst att vi åker." skrattade David. Han pussade Kate och Rebecca, sedan klev han ner i båten.
Kate och Rebecca såg efter dem när de åkte iväg.
"Tänk om dom inte får nån fisk...!" fnissade Rebecca.
"Vem vet, dom kanske bara får en gammal gummistövel." skojade Kate.
Rebecca skrattade.
"Då får vi laga gummistövel till middag!" *
”Jag hittade Ryans gamla brev till tomten.”
Rebecca höll upp en bit papper med några rader skrivna med röd penna.
Mr. Santa, Vi är hos farmor Esther och farfar George. Vet du var de bor? (Om du inte vet kan du titta på kartan.
Jag har ringat in deras gata.) Om du kommer dit kan du få äta med oss.
Renarna får också komma in, det finns mycket plats! Vänliga hälsningar & God Jul Ryan McKenzie 6 år
”Åh det där gulliga brevet!” utbrast Kate.
Rebecca slog sin ner intill sin mamma i soffan. Hon såg på sin lillebror och log.
”Ry, ska vi bjuda in tomten och renarna i år också, tycker du?”
”Jättekul…” mumlade Ryan.
”De blir nog jätteglada över att få en inbjudan.” retades Rebecca.
”Ursäkta ett ögonblick, mamma.” sa Ryan.
Han tog en kudde, lutade sig över Kate som satt mellan sina barn, sedan slog han Rebecca i huvudet med kudden.
”Du ska vara snäll mot din syster.” sa Kate. Men hon log mot sina barn som smågnabbades.
”Jag är snäll.” sa Ryan.
”Snälla pojkar slår inte sina systrar i huvudet med kuddar.” sa Rebecca.
”Inte kuddar, kudde. En kudde bara.” rättade Ryan.
”Mamma, håll fast honom.”
Rebecca satte sig på huk på golvet framför Ryan.
”Nej!” sa Ryan, som visste vad Rebecca tänkte göra nu. ”Jag skojade bara! Jag ska inte bråka mer.”
”Jodå,” log Rebecca. ”du är ju vår lilla busunge.”
Hon rufsade om sin lillebrors hår.
Ryan räckte ut tungan åt henne och reste sig ur soffan.
”Det börjar ju bli farligt att vara här.” mumlade han.
”Ska du gå och skriva till tomten?” fnissade Rebecca.
Ryan satte sig nära Rebecca på golvet och började kittla henne.
Men Rebecca rörde inte en min.
”Lilla Ryan, jag är inte kittlig, det vet du väl.”
”Joho,” protesterade Ryan besviket. ”alla tjejer är kittliga!”
”Det är de inte alls!” skrattade Rebecca.
"Joho!" envisades Ryan.
”Nej du," sa Rebecca. "men jag vet en liten kille som är det.”
”Gör du? Vem då?” sa Ryan låtsades vara helt ovetande.
Rebecca skrattade ett häx-likt skratt och tog tag om Ryans midja.
”Man får inga julklappar om man kittlar sina småbrorsor!” pep Ryan. *
***
”Jag tycker att tvättmedel i fontänen var en rolig idé.” sa Ryan när de gick hemåt.
David lade armen om sin son.
”Få nu inga idéer, grabben.”
”Jag vet en grabb som gjorde så här för flera år sedan.” sa Ryans farfar George.
Ryan såg på David.
”Hällde du tvättmedel i fontänen, pappa?”
”Vet jag inget om...” sa David oskyldigt.
Ryan, Sunshine och Maureen skrattade.
”Mamma, du är gift med en vandal!” sa Ryan.
”Då ska jag bara tala om att din mor inte heller är så oskyldig.” sa David. Han log.
”Vad gjorde hon?” ville Ryan veta.
”Hon och några andra tjejer satte tomteluva på Poseidon en jul.”
”Skyldig.” skrattade Kate.
”Ja, det där glömmer jag aldrig.” sa Maggie.
Ryan såg på Maggie.
”Var du också med?”
Maggie log.
”Jajamensan. Om det hittades på bus, var jag med.”
”Sätta tomteluva på Poseidon låter kul.” sa Maureen.
”Ja, det kanske vi ska göra till jul!” sa Ryan.
”Poseidon blir nog fin i tomteluva.” trodde Sunshine.
”Vad gör ni om nån kommer på er då?” frågade David med ett leende.
”Då skyller vi på att våra föräldrar är dåliga föredömen!” sa Ryan i självklar ton.
De vuxna skrattade.
”Jag visste väl att de förr eller senare skulle använda vårt förflutna emot oss” sa David.
”Självklart!” sa Ryan. ”Har ni gjort nåt mer kul bus?”
”Inget som vi berättar för er.” log Maggie.
”Nu blir vi ju bara ännu mer nyfikna fattar du väl...!” sa Ryan.
Maggie skrattade och rufsade om hans hår.
"Jag kan tänka mig det."
”Någonting mer kan ni väl berätta?” bad Maureen.
”Om ni berättar vad ni hittar på för bus.” sa Maggie.
”Vi, hitta på bus?” sa Ryan. ”Inte vi inte, vi är oskyldiga som små lamm.”
”Och det vill du att vi ska tro på?” skrattade Kate.
Ryan nickade och log. Ögonen glittrade.
”Mmm, det vill jag. Lite i alla fall.” ***
***
”Jag är helt slut!” sa Maureen när poliserna och George hade åkt. ”Nu vill jag bara sova.”
”Låter som en bra idé.” sa Sheila.
De gick upp till Maureens rum och bäddade.
Men trots att de var trötta kunde de inte sova.
Det hade hänt för mycket idag.
”Är det säkert att du inte har har ont, Ryan?” frågade Maureen oroligt.
”Ja!” sa Ryan. ”Jag lovar och svär; det är okej!”
Sedan log han och kastade sin kudde på Maureen.
”Om du vill ha tillbaka kudden får du komma hit och ge mig en puss.” flinade Maureen.
”Aldrig i livet!” fnissade Ryan. ”Jag kan sova utan kudde.”
”Men tänk om inte Maureen kan sova utan puss.” sa Sheila.
”Just det!” sa Maureen. ”Kom och ge mig en puss nu Ryan.”
”Nej!” fnissade Ryan.
”Då får väl jag ge dig en puss!”
Maureen satte sig på Ryans madrass.
Plötsligt såg hon allvarlig ut.
”Du skrämde oss idag, Ryan. Vi trodde nästan att du dog där ute på ön.”
”Men jag klarade mig.” sa Ryan.
Han lade armarna om Maureens hals.
Maureen höll om honom länge.
Sunshine och Sheila kramade också om Ryan.
”Du får aldrig skrämmas så där igen.” sa Sheila.
”Ska försöka.” sa Ryan.
”Vi tycker så mycket om dig!” sa Maureen.
”Äh lägg av.” sa Ryan blygt.
Han slingrade sig ur kramen.
Han satte sig på Maureens säng och tog sin kudde.
”Nej du!” skrattade Maureen. ”Ingen puss - ingen kudde. Kom igen nu sötnos.”
”Nej.” sa Ryan trotsigt. ”Jag ska sova här, i din säng.”
Han lade sig ner i Maureens säng och låtsades sova.
Tjejerna skrattade. ***
***
Maggie och George skyndade ner till bryggan när de såg polisbåten lägga till.
”Vad har ni nu ställt till med?” skrattade George när ungdomarna hoppade i land.
”Vi har fångat en skurk bara.” sa Ryan.
Maggie fick syn på såret i Ryans panna.
”Men herregud! Älskling, vad har hänt?!”
”Skurken slog honom med sin pistol.” sa Maureen.
”Men vad är det du säger!” utbrast Maggie förfärat. ”Vi går in, så får ni berätta allt som hänt. Och jag vill titta ordentligt på det där såret.”
”Han behöver nog sys.” sa en av poliserna.
”Nej, jag är okej.” stönade Ryan.
”Det kanske räcker med ett ordentligt plåster.” sa Maggie lugnande och höll om Ryan.
”Ja, det gör det!” sa Ryan ivrigt.
Maggie skrattade.
”Kom nu älsklingar, så går vi in.”
Poliserna stannade en stund och berättade om skurken Manny och hans kumpan och ungdomarna berättade vad de varit med om.
Maggie plåstrade om Ryan.
”Nu ska jag nog åka hem till Esther.” sa George. ”Hon har nog varit orolig.”
”Krama farmor från mig!” sa Ryan.
”Det ska jag göra, min pojke.” sa George.
Han gav sin sonson en stor kram.
”Ta hand om er nu. Inga fler farliga äventyr!”
”Vi lovar!” sa Ryan, Sunshine, Maureen och Sheila unisont. ***
***
George McKenzie hade just kommit upp till Maggie på terrassen när de såg ett rött sken på himlen.
Maggie flämtade till.
George höll om henne.
”Lugn. Polisen är på väg. Snart har vi ungarna här.”
”Men tänk om de är skadade…” sa Maggie.
Hon vågade inte tänka på vad som kunde ha hänt dem.
”Åh, varför lät jag dem åka!”
”Så ja,” tröstade George. ”du bär inte ansvaret för det här, Maggie.”
”Jag ska aldrig släppa dem ur sikte igen!” sa Maggie.
George log.
♒
I New York satt David, Kate och Sue på en restaurang och väntade på att få in middagen.
”Undrar hur de har det där hemma.” sa Kate.
”Ungarna är säkert ute på nåt äventyr.” sa David.
”Vi skålar för de fina ungarna.” sa Sue.
”Mycket bra idé!” sa David.
De höjde sina glas.
”Skål för våra ungar - och skål för Maggie, som tar hand om dem!” sa Kate.
”För Maggie, Ryan, Maureen och Sunshine!”
David såg på sin fru.
”Har jag glömt nån?”
”Sheila.” sa Kate. ”Och Rebecca och våra föräldrar så klart!”
”Vi skålar för hela Ocean Beach!” sa David.
Kate och Sue skrattade.
De skålade för alla de kände där hemma. ***
***
Sunshine reste sig. Hon gick fram mot den långe skurken och gav honom en hård spark på smalbenet.
Sedan rusade hon ut till Ryan.
Ryan låg precis vid ingången.
Sunshine sjönk ner på knä intill honom.
Det rann lite blod från pannan.
”Ryan, hur är det?” Sunshine lät gråfärdig.
Ryan tittade upp på henne. Och till Sunshines stora förvåning log Ryan.
”Han gick på det!” viskade han triumferande.
Sunshine såg frågande på honom.
”Vad?”
Ryan satte sig upp.
”Jag försökte komma på nåt sätt att ta mig ut till min ryggsäck.” sa han.
Då förstod Sunshine.
Lysraketerna som farfar George givit dem låg i Ryans ryggsäck.
”Du är ett geni!” viskade Sunshine och kramade Ryan.
Ryan besvarade kramen.
”Men hur kom du på hur du skulle göra?” frågade Sunshine.
”Han påminner om Uncle Walter, till sättet. Och han brukade tappa fattningen totalt om man började gråta. Så jag tänkte att det kunde vara värt att prova.”
”Men han kunde ju ha slagit ihjäl dig!”
”Det tänkte jag inte ens på.” erkände Ryan. ”Men du, Sunny, gå in och upphåll skurken, så ska jag fixa lite fyrverkeri.”
Sunshine kunde inte låta bli att le.
”Du förtjänar en Oscar för bästa skådespeleri.”
”Jag instämmer!” sa den skjutne kumpanen.
Ryan log.
Sunshine skyndade sig in i fästningen.
Hon satte sig nära Maureen.
”Hur är det med Ryan?” viskade Maureen.
”Han mår bra. Han har en plan. Men håll masken, så inte han där anar nåt!” viskade Sunshine tillbaka.
Sunshine började gråta och begravde ansiktet i Maureens tröja.
Den blonde skurken blängde på henne.
”Ni ungar går mig på nerverna, vet ni det.”
”Dito.” mumlade Sheila. ***
***
Maggie stod på sin terass och såg ut mot det mörka havet.
Hon lyssnade efter välbekanta ljud, men hon hörde varken ljud från motorbåten eller ungarna.
Hon såg på sin klocka. Kvart över åtta.
Maggie visste inte varför, men hon kände att något inte stod rätt till.
Något sa henne att det hade hänt ungarna något.
Hon gick in och ringde till Ryans farfar.
”Nej, här är de inte.” sa George McKenzie. ”Men oroa dig inte, Maggie. De kommer säkert snart. De har roligt och har glömt tiden. De är ungar, sån’t händer hela tiden.”
”Du har nog rätt George.” sa Maggie.
”Ring mig om de inte har kommit hem om en halvtimme, då ska jag be nån åka ut och hämta dem.”
”Tack George.”
En halvtimme senare syntes ungdomarna fortfarande inte till.
Maggie ringde till George igen.
”George, de har inte kommit hem än. Jag känner på mig att det har hänt dem nåt.”
”Jag ringer polisen, så får de åka ut till ön.” sa George.
”Tack George. Jag stannar här hemma, ifall ungarna kommer snart.”
”Vill du att jag ska komma över?” frågade George.
”Ja tack, snälla George. Det är skönt med sällskap när man går hemma och oroar sig.”
George bad sin hustru att stanna hemma ifall ungarna kom dit eller ringde.
”Ja, det kan jag göra, men jag begriper inte vad de skulle på den där hemska ön att göra!” suckade Esther McKenzie.
”De är ungar, Esther, de gillar äventyr! Jag åker över till Maggie nu. Jag kommer hem så fort jag vet att ungarna är välbehållna.”
”Det är bra George.” sa Esther. Hon log. ”Och ge Ryan en kram från mig när han kommer hem.”
George log.
”Det ska jag göra.”
Han skyndade sig mot garaget.
"Käre Gud, låt barnen vara välbehållna!" viskade Esther när hon blev ensam. ***
***
”Ska ni med till Calypso Island i morgon?” frågade Sheila.
Maureen sneglade på sin mamma.
”För mig får ni gärna åka ut dit.” sa Maggie. ”Fast jag skulle önska att ni väntade tills det blir finare väder.”
”Äh, det kan ju ta veckor.” sa Maureen. ”Så dålig sikt är det inte. Det är bara lite disigt.”
Ryan nickade instämmande.
”Vi kan låna farfars båt, den är säker och bra.”
Sedan såg han på Maggie och log.
”Och han har en massa flytvästar.”
Maggie skrattade.
”Det är bra älskling. Och glöm inte att be din farfar om lysraketer - ifall det händer er nåt.”
♒
Nästa morgon hade vädret klarnat en aning.
Tidigt på morgonen gjorde sig Maureen, Sunshine, Ryan och Sheila redo för äventyr.
Ryans farfar kom över med båten, flytvästar och lysraketer.
”Var rädda om er nu!” sa farfar George.
”Ja, vi vill ha hem er torra och oskadda!” sa Maggie. ”Och är ni inte hemma senast klockan åtta i kväll, ringer jag varenda polis och sjöräddningssällskap i Kalifornien!”
”Mamma, du är så knäpp!” skrattade Maureen. ”Oroa dig inte, inget farligt kommer hända oss.”
”Såvida vi inte blir kidnappade av pirater.” flinade Ryan.
”Då får de med mig och göra.” sa Maggie. ”Kom hit och ge mig en kram nu, ungar.”
”Varför beter sig alla som om vi ska åka till andra sidan jorden?” sa Ryan.
”De oroar sig.” sa Maureen. ”Vuxna är lite konstiga, förstår du Ryan.”
Maggie tog tag om sin dotters midja.
”Vem är konstig sa du?”
”Jag skämtade bara!” fnissade Maureen och drog sig ur sin mors grepp.
Maggie kramade om Maureen, sedan Sunshine och Sheila.
”Tjejer… ska bara kramas hela tiden…” sa Ryan.
Farfar George skrattade.
”Tro inte att du kommer undan, lille vän.” skrattade Maggie och kramade Ryan också.
♒
Några minuter senare stod Maggie och farfar George nere på bryggan och såg efter ungdomarna när de åkte iväg med båten.
”Ha så kul!” ropade de.
Maureen, Ryan, Sunshine och Sheila vinkade glatt till svar. ***
Ryan satt bredvid sina föräldrar i kyrkan. Han gäspade diskret. Mardrömmen om Uncle Walter, febern och att berätta för mamma och pappa vad som hänt i Walters bil hade tagit hårt på honom. Han hade hellre velat ligga i sin varma, sköna säng än att sitta på en hård kyrkbänk en söndagsmorgon. Men Maggie hade lovat att ta med honom till San Francisco direkt efter gudstjänsten, hon skulle dit och hämta Maureen och Sunshine som var där på protestmöte, så han hade något att se fram emot.
”Kate, kunde ni inte ha satt ett plåster på det där hemska såret?” frågade Ryans farmor. Hon syftade på såret Ryan fått i Walters bil när han slog huvudet i instrumentbrädan. ”Det är obekvämt med plåster.” svarade Ryan trotsigt. ”Han är trött, han har haft en jobbig helg.” ursäktade Kate honom. Ryans farmor snörpte surt på munnen. ”Såret läker aldrig om han har plåster på det hela tiden, Esther.” sa farfar George. ”Låt nu pojken vara!”
Det gick ett sus genom församlingen när kyrkporten öppnades och Ryans faster Sue, Walters fru, kom in i kyrkan. Ryan hörde hur folk viskade om henne när hon gick förbi bänkraderna. ”Sue, kom och sätt dig här.” Farfar George klappade på den tomma platsen bredvid sig. ”Hur har hon mage att visa sig här?” hördes någon viska med avsmak i rösten. ”Hon har inte gjort nånting!” sa Ryan. Han slog handen för munnen när han insåg att han pratat lite för högt. Det hettade i kinderna när alla tittade på honom. ”Vill du säga någonting, min pojke?” frågade Pastor Michaels. Ryan såg på Pastor Michaels, på sina föräldrar, på faster Sue och sist på församlingen. ”Nej, Pastor Michaels… jag menar bara att min faster inte har gjort något fel! Hon kan inte hjälpa vad hennes man gör!” ”Ryan, vännen, det gör inget.” viskade faster Sue. ”Jo, det gör det!” viskade Ryan tillbaka. Han var trött på den här församlingen som inte gjorde annat än att förtala och skvallra om allt och alla. Pastor Michaels vinkade fram Ryan. ”Du har visst en del att säga. Kom fram hit till mig, Ryan.” Ryan skakade på huvudet. ”Jo, Ryan, gör det.” sa David. ”De här människorna behöver höra ett och annat.” Utan att riktigt veta vad han gjorde, reste sig Ryan och ställde sig framför församlingen. ”Vilka är ni att döma?” ”Det är bra pojken min,” sa farfar George. ”ge dem vad de tål!” ”Ni sitter här varje söndag och pratar om förlåtelse och om att man inte ska döma andra. Men så fort ni kommer ut härifrån är det precis vad ni gör!” Några församlingsmedlemmar nickade instämmande. Ryan drog ett djupt andetag, för att samla lite mod, sedan sa han: ”Jesus sa: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne. Det kanske ni kan tänka lite på.” Med de orden gick Ryan och satte sig igen. Han kände sig lite skakig; han var inte van att prata inför så här många människor. ”Bra Ryan. Jag hade inte kunnat säga det bättre själv.” Pastor Michaels log varmt mot honom. ”Kate, David: ni har en pojke att vara stolt över.” ”Ja, det har vi verkligen.” svarade David.
Soundtrack till berättelsen: The Beatles: All You Need Is Love
David McKenzie rusade in i Walters sjukrum.
Han tog tag i sin äldre brors sjukhusskjorta och skakade honom.
”Jävla idiot! Du kunde ha dödat min son!”
”Det gör ont…” gnällde Walter ynkligt. ”Jag har hjärnskakning.”
”Du har ont…?”
Davids grepp om skjortkragen hårdnade.
”Min son ligger i en säng med skador på näsbenet och bröstkorgen! Och han har en blödning i hjärnan! Läkarna vågar inte låta Ryan komma hem på flera dygn och han får inte sova – för de är rädda att han kan hamna i koma!”
Davids mor tog tag i hans arm.
”David, lugna ner dig lite.”
”Lugna ner mig...?! Den här idioten dödar nästan min son, ditt yngsta barnbarn, och du tycker att jag ska lugna ner mig?!”
David kände sin fars lugnande hand på sin axel.
”David, kom så går vi till Ryan, han behöver dig nu.”
George McKenzie ledde ut David ur rummet.
