***
Sunshine reste sig. Hon gick fram mot den långe skurken och gav honom en hård spark på smalbenet.
Sedan rusade hon ut till Ryan.
Ryan låg precis vid ingången.
Sunshine sjönk ner på knä intill honom.
Det rann lite blod från pannan.
”Ryan, hur är det?” Sunshine lät gråfärdig.
Ryan tittade upp på henne. Och till Sunshines stora förvåning log Ryan.
”Han gick på det!” viskade han triumferande.
Sunshine såg frågande på honom.
”Vad?”
Ryan satte sig upp.
”Jag försökte komma på nåt sätt att ta mig ut till min ryggsäck.” sa han.
Då förstod Sunshine.
Lysraketerna som farfar George givit dem låg i Ryans ryggsäck.
”Du är ett geni!” viskade Sunshine och kramade Ryan.
Ryan besvarade kramen.
”Men hur kom du på hur du skulle göra?” frågade Sunshine.
”Han påminner om Uncle Walter, till sättet. Och han brukade tappa fattningen totalt om man började gråta. Så jag tänkte att det kunde vara värt att prova.”
”Men han kunde ju ha slagit ihjäl dig!”
”Det tänkte jag inte ens på.” erkände Ryan. ”Men du, Sunny, gå in och upphåll skurken, så ska jag fixa lite fyrverkeri.”
Sunshine kunde inte låta bli att le.
”Du förtjänar en Oscar för bästa skådespeleri.”
”Jag instämmer!” sa den skjutne kumpanen.
Ryan log.
Sunshine skyndade sig in i fästningen.
Hon satte sig nära Maureen.
”Hur är det med Ryan?” viskade Maureen.
”Han mår bra. Han har en plan. Men håll masken, så inte han där anar nåt!” viskade Sunshine tillbaka.
Sunshine började gråta och begravde ansiktet i Maureens tröja.
Den blonde skurken blängde på henne.
”Ni ungar går mig på nerverna, vet ni det.”
”Dito.” mumlade Sheila.
***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar