***
Ryan hade lyckats skicka upp två lysraketer.
Nu satt han och den blonde skurkens kumpan på marken och tittade upp mot himlen som lystes upp av raketernas röda sken.
”Bra jobbat grabben!” berömde den skadade kumpanen.
”Tack!” sa Ryan stolt.
Den blonde skurken kom utrusande.
Efter honom kom Sunshine, Maureen och Sheila.
”Vad i helvete gör du unge!” vrålade skurken.
”Han räddar oss.” sa Sunshine sturskt.
Hon gick fram till Ryan och lade armen om honom.
Maureen och Sheila sprang också fram till Ryan.
”Usch, det där såret ser otäckt ut. Gör det mycket ont?” frågade Maureen.
”Det är ingen fara.” sa Ryan.
”In med er igen!” skrek skurken.
”Låt dem vara.” sa hans kumpan. ”Polisen är säkert på väg. Det är lika bra att du ger upp, Manny.”
”Håll käften!” skrek skurken Manny.
Han grep tag i Ryan och drog upp honom från marken.
”In - nu! Annars skjuter jag er nye vän här.”
Manny siktade på sin kompanjon.
”Släpp pojken, Manny!”
Alla vände sig om.
Fem polismän kom emot dem, med ficklampor och dragna vapen.
En av dem tryckte ner Manny på marken och satte handfängsel på honom.
”Manny Stewart, det var inte igår. Trevlig att få se dig igen.” flinade polismannen.
Manny bara morrade.
En annan polis satte handfängsel på Mannys kumpan.
”Försiktigt! Han är skadad!” sa Ryan.
”Och oskyldig!” sa Sunshine.
”Han är inte så oskyldig hjärtat.” sa polisen som satte handfängsel på Manny. ”De här killarna har begått brott i tio år.”
”Men han ville bli hederlig!” sa Sunshine.
Polisen log mot ungdomarna.
”Nu ska vi se till att ni kommer hem.”
***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar