***
Maggie stod på sin terass och såg ut mot det mörka havet.
Hon lyssnade efter välbekanta ljud, men hon hörde varken ljud från motorbåten eller ungarna.
Hon såg på sin klocka. Kvart över åtta.
Maggie visste inte varför, men hon kände att något inte stod rätt till.
Något sa henne att det hade hänt ungarna något.
Hon gick in och ringde till Ryans farfar.
”Nej, här är de inte.” sa George McKenzie. ”Men oroa dig inte, Maggie. De kommer säkert snart. De har roligt och har glömt tiden. De är ungar, sån’t händer hela tiden.”
”Du har nog rätt George.” sa Maggie.
”Ring mig om de inte har kommit hem om en halvtimme, då ska jag be nån åka ut och hämta dem.”
”Tack George.”
En halvtimme senare syntes ungdomarna fortfarande inte till.
Maggie ringde till George igen.
”George, de har inte kommit hem än. Jag känner på mig att det har hänt dem nåt.”
”Jag ringer polisen, så får de åka ut till ön.” sa George.
”Tack George. Jag stannar här hemma, ifall ungarna kommer snart.”
”Vill du att jag ska komma över?” frågade George.
”Ja tack, snälla George. Det är skönt med sällskap när man går hemma och oroar sig.”
George bad sin hustru att stanna hemma ifall ungarna kom dit eller ringde.
”Ja, det kan jag göra, men jag begriper inte vad de skulle på den där hemska ön att göra!” suckade Esther McKenzie.
”De är ungar, Esther, de gillar äventyr! Jag åker över till Maggie nu. Jag kommer hem så fort jag vet att ungarna är välbehållna.”
”Det är bra George.” sa Esther. Hon log. ”Och ge Ryan en kram från mig när han kommer hem.”
George log.
”Det ska jag göra.”
Han skyndade sig mot garaget.
"Käre Gud, låt barnen vara välbehållna!" viskade Esther när hon blev ensam.
***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar