*
Jenna Carter stod vid relingen på den stora fiskebåten och såg ner i det turkosa kristallklara havet när en hajfena bröt vattenytan.
”Wow!” utbrast Jenna.
Hon studsade nästan jämfota, så exalterad var hon. I hela sitt liv hade hon velat se en haj i verkligheten.
Hajen reste sig ur havet och blottade sina tänder. Jennas hjärta bultade.
Inte för att hon var rädd, nej, hon var fascinerad.
Haj och flicka såg varandra i ögonen. Hajen stängde munnen - som om den inte ville skrämmas.
”Han är sååå vacker!” sa Jenna förtjust.
Graham Carter log. Jenna älskade verkligen vilda djur.
Eftersom Graham var fotograf och ägde en tidning om naturfoto kunde han
ta med sig sin dotter på sina resor runt om i världen.
Han kände inte många tonåringar vars bästa vänner var tigrar, apor
och allsköns exotiska djur, men det var precis vad Jenna hade.
När Jenna fotograferade den mäktiga hajen fiskade männen på båten upp djuret på däck.
”Vad gör ni?” sa Jenna.
Något blankt glimmade till i solskenet och i nästa sekund ekade Jennas skrik över det tidigare så lugna havet.
Männen högg av hajens fena, sedan kastade de den blödande hajen i vattnet.
”Mördare!” skrek Jenna. ”Han kommer ju att dö nu!”
En av männen förklarade lugnt att de brukade göra så här.
”Hajfens-soppa är en delikatess.”
”Det här sa ni inget om innan vi åkte ut.” sa Graham.
Han blängde på männen med mördande blick och tryckte sin gråtande dotter intill sig.
Jenna gled ur hans famn och klättrade över relingen.
”Jag vill vara hos hajen när han dör!” grät hon. ”Han ska inte vara ensam.”
Graham rusade fram och lyfte tillbaka henne.
”Att hoppa i vattnet här är farligt.” sa han och höll om tösen igen.
”Pappa… jag vill inte vara här mer.” snyftade Jenna hjärtskärande.
Jenna Carter stod vid relingen på den stora fiskebåten och såg ner i det turkosa kristallklara havet när en hajfena bröt vattenytan.
”Wow!” utbrast Jenna.
Hon studsade nästan jämfota, så exalterad var hon. I hela sitt liv hade hon velat se en haj i verkligheten.
Hajen reste sig ur havet och blottade sina tänder. Jennas hjärta bultade.
Inte för att hon var rädd, nej, hon var fascinerad.
Haj och flicka såg varandra i ögonen. Hajen stängde munnen - som om den inte ville skrämmas.
”Han är sååå vacker!” sa Jenna förtjust.
Graham Carter log. Jenna älskade verkligen vilda djur.
Eftersom Graham var fotograf och ägde en tidning om naturfoto kunde han
ta med sig sin dotter på sina resor runt om i världen.
Han kände inte många tonåringar vars bästa vänner var tigrar, apor
och allsköns exotiska djur, men det var precis vad Jenna hade.
När Jenna fotograferade den mäktiga hajen fiskade männen på båten upp djuret på däck.
”Vad gör ni?” sa Jenna.
Något blankt glimmade till i solskenet och i nästa sekund ekade Jennas skrik över det tidigare så lugna havet.
Männen högg av hajens fena, sedan kastade de den blödande hajen i vattnet.
”Mördare!” skrek Jenna. ”Han kommer ju att dö nu!”
En av männen förklarade lugnt att de brukade göra så här.
”Hajfens-soppa är en delikatess.”
”Det här sa ni inget om innan vi åkte ut.” sa Graham.
Han blängde på männen med mördande blick och tryckte sin gråtande dotter intill sig.
Jenna gled ur hans famn och klättrade över relingen.
”Jag vill vara hos hajen när han dör!” grät hon. ”Han ska inte vara ensam.”
Graham rusade fram och lyfte tillbaka henne.
”Att hoppa i vattnet här är farligt.” sa han och höll om tösen igen.
”Pappa… jag vill inte vara här mer.” snyftade Jenna hjärtskärande.
 |
| © http://www.stopsharkfinning.net |