*
New York
Söndag, 14 December 2003
9-årige Aidan Brewster satt på den slitna mattan och lekte med några små leksaker som han hade fått av en snäll granne för ett tag sedan.
Mattan var inte ny, men rätt så mjuk och ren. Mamma hade lagt den under soffbordet för att han skulle slippa sätta fötterna på ett kallt golv när han klev ur soffan. Det kom in ganska mycket kall luft från fönstren nu när det var vinter och mamma ville inte att han skulle bli sjuk.
Själv snörvlade mamma ibland och så brukade hon säga att hon bara var lite förkyld och att hon måste ta medicin.
Fast det var konstig medicin, tyckte Aidan. Ibland kunde mamma bli knasig i humöret, men andra gånger ville hon gå på fest och då kunde Aidan få vara ensam hemma. Det hände att hon sov mycket också.
Nej, det var inte förkylnings-medicin, det kunde inte mamma lura i honom.
Han kanske bara var nio år (och lite omogen och naiv, som skolfröken brukade säga om honom på kvartsamtalen) - men inte dum...!
Idag var mamma glad. Och hon ville krama och gosa med Aidan, sa hon.
Aidan log, lite generad, och skakade på huvudet.
"Jo, kom och gosa lite..." bad mamma.
Och så drog hon upp honom i sin famn och kröp upp i soffan. Sedan pussade och kramade hon honom.
"Mamma...!" fnissade Aidan och skruvade på sig. "Jag är ingen bebis, sluta pussas så där!"
Men mamma bara fnissade och fortsatte att busa med honom.
Just som Hope höll på att kittla sin son som mest hördes en knackning på dörren.
Aidan krånglade sig ur mammas famn och stirrade på den gröna ytterdörren och sedan på Hope.
"Vem är det...?"
Han hoppades att det inte var nån av farbröderna som brukade följa med mamma in i sovrummet... Hon var inte som vanligt när de varit här.
"Mamma, vem är det...?!" upprepade Aidan.
Hope ryckte på axlarna.
"Jag vet inte, älskling."
Hon pussade Aidan i nacken och reste sig och gick mot dörren.
Aidan gömde sig under en filt som låg i soffan. Ja, det var lite barnsligt, det fick han medge, men han kände sig rädd helt plötsligt. Han kikade ut, lagom mycket, så att han kunde se vem som knackat.
Mamma öppnade dörren.
Ute i korridoren stod en kostymklädd kvinna. Aidan kände igen tanten, hon hade varit hemma hos dem förut. Hon jobbade på något som kallades Child Protective Services.
Bakom henne stod två män i uniform. Poliser. NYPD.
CPS-kvinnan och poliserna pratade ganska länge med mamma och sedan kom de fram till soffan.
"Hej, Aidan." sa kvinnan och drog försiktigt bort filten från honom. "Vill du följa med oss?"
Aidan stirrade på kvinnan och sedan på poliserna.
"Nej." sa han med grötig och rädd röst och skakade på huvudet.
Men dessa vuxna var tydligen dåliga på att lyssna, för de tog honom ändå. En av poliserna lyfte upp honom i famnen när han stretade emot.
Till mamma sa de att hon vanvårdade och försummade honom - och de sa att hon försatte honom i fara.
"Neeeej!" skrek Aidan. "Mamma är inte farlig! Släpp ner mig!"
Både han och mamma grät, men det hjälpte inte.
"Jag kan väl få ha kvar honom till efter jul åtminstone...?" bad Hope.
Den ena polisen skakade på huvudet.
"Du har fått flera chanser, Mrs. Brewster." sa kvinnan. "Aidan far illa här. Grannar har berättat om droger och främmande män."
CPS-tanten och poliserna tog alltså Aidan ifrån mamma. De satte honom i en bil och körde en bit, bort från stan. De stannade utanför ett radhus och ringde på dörren där.
En kvinna som såg snäll ut öppnade dörren.
"Hej, Karen." sa CPS-tanten. "Det här är Aidan, ert nya fosterbarn."
Aidan sjönk ner på trappan och snyftade.
"Det här är inte rättvist...!"
Karen Reyes satte sig på huk och lade försiktigt armen om den lille pojken. Hon var beredd på att han kunde slita sig loss.
Men det gjorde han inte. Istället slängde sig Aidan i hennes famn och grät.
"Varför tog dom mig från min mamma...?!"
Pojken skakade av snyftningar en stund. Sedan såg han länge och med allvarlig blick på Karen.
"Dom säger att jag far illa hemma, men jag blir bara lite rädd dom gånger jag är ensam hemma - och när farbröderna är i mammas sovrum och låter konstigt. Och ibland vill några av farbröderna krama mig - och det är lite äckligt..."
Han snyftade till igen.
"Men mamma är snäll mot mig."
Karen blev både illa berörd och gripen av den oskyldiga lille pojkens ord.
"Raring," sa hon lugnt. "även om din mamma är snäll mot dig, så utsätts du för saker som barn inte ska vara med om. Förstår du?"
Aidan funderade. Sedan nickade han sakta.
"Du menar mammas konstiga 'förkylnings-mediciner'...?" sa pojken och gjorde citattecken i luften. "Och farbröderna som vill krama mig och röra mig under min pyjamas...?"
Karen hade varit fostermamma i många år och hade haft hand om många barn som utsatts för vidriga saker. Hon vande sig aldrig vid deras berättelser.
"Ja, lilla gubben." sa Karen. "Det är sånt du måste skyddas ifrån."
Aidan såg länge på henne igen.
"Och det är du som skyddar mig?" undrade han.
Karen log och nickade.
"Jag kan prova att vara ditt barn ett litet tag i så fall." sa pojken.
Och så kröp han in i Karens varma famn.
New York
Söndag, 14 December 2003
9-årige Aidan Brewster satt på den slitna mattan och lekte med några små leksaker som han hade fått av en snäll granne för ett tag sedan.
Mattan var inte ny, men rätt så mjuk och ren. Mamma hade lagt den under soffbordet för att han skulle slippa sätta fötterna på ett kallt golv när han klev ur soffan. Det kom in ganska mycket kall luft från fönstren nu när det var vinter och mamma ville inte att han skulle bli sjuk.
Själv snörvlade mamma ibland och så brukade hon säga att hon bara var lite förkyld och att hon måste ta medicin.
Fast det var konstig medicin, tyckte Aidan. Ibland kunde mamma bli knasig i humöret, men andra gånger ville hon gå på fest och då kunde Aidan få vara ensam hemma. Det hände att hon sov mycket också.
Nej, det var inte förkylnings-medicin, det kunde inte mamma lura i honom.
Han kanske bara var nio år (och lite omogen och naiv, som skolfröken brukade säga om honom på kvartsamtalen) - men inte dum...!
Idag var mamma glad. Och hon ville krama och gosa med Aidan, sa hon.
Aidan log, lite generad, och skakade på huvudet.
"Jo, kom och gosa lite..." bad mamma.
Och så drog hon upp honom i sin famn och kröp upp i soffan. Sedan pussade och kramade hon honom.
"Mamma...!" fnissade Aidan och skruvade på sig. "Jag är ingen bebis, sluta pussas så där!"
Men mamma bara fnissade och fortsatte att busa med honom.
Just som Hope höll på att kittla sin son som mest hördes en knackning på dörren.
Aidan krånglade sig ur mammas famn och stirrade på den gröna ytterdörren och sedan på Hope.
"Vem är det...?"
Han hoppades att det inte var nån av farbröderna som brukade följa med mamma in i sovrummet... Hon var inte som vanligt när de varit här.
"Mamma, vem är det...?!" upprepade Aidan.
Hope ryckte på axlarna.
"Jag vet inte, älskling."
Hon pussade Aidan i nacken och reste sig och gick mot dörren.
Aidan gömde sig under en filt som låg i soffan. Ja, det var lite barnsligt, det fick han medge, men han kände sig rädd helt plötsligt. Han kikade ut, lagom mycket, så att han kunde se vem som knackat.
Mamma öppnade dörren.
Ute i korridoren stod en kostymklädd kvinna. Aidan kände igen tanten, hon hade varit hemma hos dem förut. Hon jobbade på något som kallades Child Protective Services.
Bakom henne stod två män i uniform. Poliser. NYPD.
CPS-kvinnan och poliserna pratade ganska länge med mamma och sedan kom de fram till soffan.
"Hej, Aidan." sa kvinnan och drog försiktigt bort filten från honom. "Vill du följa med oss?"
Aidan stirrade på kvinnan och sedan på poliserna.
"Nej." sa han med grötig och rädd röst och skakade på huvudet.
Men dessa vuxna var tydligen dåliga på att lyssna, för de tog honom ändå. En av poliserna lyfte upp honom i famnen när han stretade emot.
Till mamma sa de att hon vanvårdade och försummade honom - och de sa att hon försatte honom i fara.
"Neeeej!" skrek Aidan. "Mamma är inte farlig! Släpp ner mig!"
Både han och mamma grät, men det hjälpte inte.
"Jag kan väl få ha kvar honom till efter jul åtminstone...?" bad Hope.
Den ena polisen skakade på huvudet.
"Du har fått flera chanser, Mrs. Brewster." sa kvinnan. "Aidan far illa här. Grannar har berättat om droger och främmande män."
CPS-tanten och poliserna tog alltså Aidan ifrån mamma. De satte honom i en bil och körde en bit, bort från stan. De stannade utanför ett radhus och ringde på dörren där.
En kvinna som såg snäll ut öppnade dörren.
"Hej, Karen." sa CPS-tanten. "Det här är Aidan, ert nya fosterbarn."
Aidan sjönk ner på trappan och snyftade.
"Det här är inte rättvist...!"
Karen Reyes satte sig på huk och lade försiktigt armen om den lille pojken. Hon var beredd på att han kunde slita sig loss.
Men det gjorde han inte. Istället slängde sig Aidan i hennes famn och grät.
"Varför tog dom mig från min mamma...?!"
Pojken skakade av snyftningar en stund. Sedan såg han länge och med allvarlig blick på Karen.
"Dom säger att jag far illa hemma, men jag blir bara lite rädd dom gånger jag är ensam hemma - och när farbröderna är i mammas sovrum och låter konstigt. Och ibland vill några av farbröderna krama mig - och det är lite äckligt..."
Han snyftade till igen.
"Men mamma är snäll mot mig."
Karen blev både illa berörd och gripen av den oskyldiga lille pojkens ord.
"Raring," sa hon lugnt. "även om din mamma är snäll mot dig, så utsätts du för saker som barn inte ska vara med om. Förstår du?"
Aidan funderade. Sedan nickade han sakta.
"Du menar mammas konstiga 'förkylnings-mediciner'...?" sa pojken och gjorde citattecken i luften. "Och farbröderna som vill krama mig och röra mig under min pyjamas...?"
Karen hade varit fostermamma i många år och hade haft hand om många barn som utsatts för vidriga saker. Hon vande sig aldrig vid deras berättelser.
"Ja, lilla gubben." sa Karen. "Det är sånt du måste skyddas ifrån."
Aidan såg länge på henne igen.
"Och det är du som skyddar mig?" undrade han.
Karen log och nickade.
"Jag kan prova att vara ditt barn ett litet tag i så fall." sa pojken.
Och så kröp han in i Karens varma famn.